Krönikor

Det breda angreppet på Sverige

Kulturmarxismen presenteras mjukt som att vara snäll mot alla, men har i praktiken skapat ett samhällsskadligt monster. Dan Ahlmark fortsätter utforska postmodernismens politiska uttryck.

Antonio Gramsci.
Publicerad 16 februari 2020

Kulturmarxismen är postmodernismens samhällspolitiska uttryck, och den ideologin angriper nu det svenska samhället på ett förkrossande stort antal områden. Vissa av dessa är av grundläggande betydelse för ett land. Vänstern försöker helt enkelt genomföra det som den italienske marxisten Antonio Gramsci drog upp riktlinjerna för under mellankrigstiden, nämligen att göra om samhällets kultur så befolkningen allmänt börjar tänka i marxistiska banor gällande de flesta viktiga frågor.1 Om och när det stadiet nås, kan den hårda vänstern så småningom erövra den politiska makten. Sverige befinner sig nu i en tidig fas av en sådan utveckling, och nedan beskrivs ett antal destruktiva exempel på dagens socialism – kulturmarxismen.

Den postmodernistiska kunskapsteorin säger att människans förmåga att klarlägga och fastställa verkligheten är så begränsad, att man inte säkert kan fastslå vad som är sant eller ej. Det innebär att människans förnuft, logik och empiri påstås inte kunna vara utslagsgivande faktorer för att avgöra samhälleliga och politiska frågor. Men när förnuftet kopplas bort, blir ersättningen ofta ren ideologi, känslor och rent oförnuft.

Språket är av fundamental betydelse och är naturligtvis ett område marxisterna försöker omvandla.2 När man bortser från förnuftet, blir följden att inget kan anses vara riktigt sant. Språket kan på grund av människans påstådda brister därför inte säkert kopplas till någon verklighet utan är egentligen bara till för social kommunikation. Vissa kulturmarxister ser dessutom ord i första hand som vapen att använda utan hänsyn till objektivitet eller sanning.

Ord och deras innebörd är dock ofta mycket viktiga och styr på visst sätt tänkandet. Av politiska skäl vill man då kanske minska eller eliminera användningen av vissa ord, som i sig idag ses som olämpliga (såsom “sanning”, “nationell suveränitet”, “personligt ansvar”). Det påminner om 1984: “Slutligen ska vi göra tankebrott bokstavligen omöjligt, för det kommer inte finnas ord med vilka man kan uttrycka dem”. Eller så försöker man fylla orden med osympatiskt innehåll (som maskulinitet) eller ändra innebörden (såsom för demokrati eller rasism). Uttrycket Allas Lika Värde har visat sig vara en bluff, vilken manipulerats till motivera en katastrofal invandringspolitik. Efter att ha lanserat ett falskt begrepp, ger man det sedan ett falskt innehåll.3

Det främsta medlet att direkt påverka människors tal är tvånget för individer att i mer offentliga sammanhang observera politisk korrekthet. Det presenteras mjukt som att vara snäll mot alla, men innebär i praktiken en mycket långtgående kulturmarxistisk censur som rätt omärkligt kunnat genomföras i Sverige. Åsiktskorridoren är en viktig komponent för att förstärka den massindoktrinering som påbörjades i Sverige efter andra världskriget och sedan successivt ökat.4 Indoktrineringen genom exempelvis skolor, universitet, media, offentlig sektor (bland annat kultursektorn), offentligfinansierade organisationer/företag, fackföreningar och Svenska kyrkan är bedövande och ständigt pågående. Beträffande skolor och universitet sade en rektor för ett amerikanskt universitet att man inte kan fylla vår nästa generation med ideologiskt cancerframkallande ämnen vecka efter vecka, år efter år och då bli förvånad över att de nu har cancer i hjärta, sinne och själ.5

Det presenteras mjukt som att vara snäll mot alla, men innebär i praktiken en mycket långtgående kulturmarxistisk censur som rätt omärkligt kunnat genomföras i Sverige.

Ja, många människor har förvandlats på grund av den oavlåtliga propagandan. Även om vissa utvecklingstendenser i samhället naturligen gett kollektivistiska åsikter svängrum, har den avsiktliga andliga kollektiviseringen genom vänsterns arbete varit utslagsgivande. Jag har tidigare6 berört kulturmarxisternas angrepp på individen avseende bland annat dennes: A) folkgrupp, B) nationalitet, C) kön/genus, D) ålder, E) religion och F) prestationer. All denna påverkan i kombination med den svenska traditionella konformismen gör, att vi har så många andrahandsmänniskor, snöflingor, lättledda fanatiker och andliga spillror.

I valet om huruvida demokrati eller frihet är viktigast politiskt, väljer den frihetligt sinnade personen frihet – i motsättning till kulturmarxisten. Demokrati ses av den förre främst som den bästa metodiken att lösa för medborgarna gemensamma frågor, samtidigt som individen själv ska få bestämma så mycket som möjligt. Idag är friheten, såsom yttrandefriheten, i alltför många avseenden begränsad. Beträffande demokrati har själva begreppets definition (och därmed innehåll) ändrats av kulturmarxisterna. Demokrati anses nu inte bygga på att alla intresserade får framföra och debattera sina åsikter, vilka andra sedan väljer mellan, utan demokrati bör vara ett val mellan representanter, som alla bekänner sig till en viss värdegrund.7 Men denna valda åsiktsbukett har naturligtvis starka kulturmarxistiska inslag. Så styrning av landet ska helst ske på basis av en på detta vis begränsad demokrati plus en omfattande kollektivistiskt inriktad byråkrati.

Ekonomisk frihet opponerar sig socialisterna ännu inte emot, eftersom östblockets sammanbrott tidsmässigt fortfarande ligger för nära. Men när minnena av denna kataklysm försvinner, kommer den ekonomiska marxismen återupplivas. Redan genom att dölja inslag av denna som en del av klimatpolitiken, kommer man nu försöka införa små delar av planekonomi. Att socialism inte är ett användbart ekonomiskt system betyder inget för de troende. Planekonomins funktion är ju främst att varaktigt kontrollera befolkningen och kunna behålla makten.

Den viktigaste politiska metod, som kulturmarxismen utnyttjar, är identitetspolitiken. Alla områden där man kan urskilja möjligheten att kalla en tillräckligt stor grupp människor (väljare) för offer och en annan för förtryckare, används i syfte att skapa anhängare och politiskt stöd från offerbenämnda grupper. Grunden för anklagelserna kan vara kön/könsroll, hudfärg, inkomst/förmögenhet, status som invandrare, ålder, religion eller annat. Målet är att tillräcklig framgång avseende tillräckligt många sådana grupper ger politisk makt. Men den typen av identitetspolitik innebär att skapa ovilja, motvilja, så småningom fiendskap och i bästa fall hat mellan ”offer” och ”förtryckare”. Att ”förtryckarna” allmänt skulle acceptera anklagelserna och den skuld de sägs ha, är orealistiskt, så motsättningar byggs automatiskt upp mellan de konstruerade grupperna (såvida ”offren” inte ignorerar hatpredikningarna).

Den ekonomiska marxismen byggde sin politiska framgång på att skapa och utnyttja ekonomiska konflikter mellan grupper, och vissa av dess anhängare kom att verkligen avsky ”borgare”, ”rika ” och ”kapitalister”. Vi kommer att märka att kulturmarxismen idag har förmåga att skapa flera, starkare och varaktigare motsättningar och avsky mellan grupper i vårt land. Kulturmarxisterna har därmed i början av 2000-talet skapat ett monster som är minst lika hänsynslöst och skadligt för samhället som Marx på 1800-talet.

Medan ingen objektiv grund (ännu?) finns för någon klimatpolitik8, är hotet från den politiska globalismen realistiskt. Många av dagens svenska partiledningar kommer säkerligen så småningom vilja överlämna svensk suveränitet till en anstötlig federal politisk union i Bryssel. Utan nämnvärda fördelar för Sverige kommer man avsluta meningsfull svensk demokrati. Den politiska eliten har egentligen förlorat respekten för både reell demokrati och den svenska folkviljan. Åsiktskorridoren, invandringspolitiken, DÖ och JÖK är exempel på detta.

Kulturmarxismen har en syn som radikalt bryter mot rationella och frihetliga normer beträffande synen på världen, kunskap, människans egenskaper, etik, språket, mänskligt beteende och relationer, ekonomi och företagande, mänskliga rättigheter och frihetliga värderingar, personligt ansvar, historiesyn, traditioner, kultur, konst, nationalism, samhällsskick samt politik och lagar på otaliga områden.

Hur samexistens i ett samhälle kan fortbestå i längden ifall denna ideologi stöttas av staten, är högst oklart.

 

Dan Ahlmark

 

Källhänvisningar
[1] Nya DagbladetKampen om det kulturella herraväldet
[2] Nya DagbladetKulturmarxismen och språket
[3] Exakt24Bluffen alla människors lika värde
[4] ContraMassindoktrineringen i Sverige
[5] Washington TimesProgressive tolerance and millennial love
[6] Nya DagbladetDen goda vänstermänniskan
[7] Nya DagbladetVärdegrundsdemokrati är ingen riktig demokrati
[8] Nya DagbladetLibertarianska perspektiv

 

Dan Ahlmark är ekonomie licentiat samt jur.- och fil. kand. examina vid Stockholms Universitet.

Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi.

Han har givit ut boken “Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.

 


Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!