Krönikor

Kampen om det kulturella herraväldet

I sin lördagskrönika utforskar Dan Ahlmark den italienske marxisten Antonio Gramscis del i utvecklingen av moderna och effektiva metoder att vinna inflytande i olika delar av samhället, något som i allra högsta grad påverkar Sverige av idag.

Motiv från gammalt vykort av Antonio Gramsci.
Publicerad 18 januari 2020

Antonio Gramsci var en italiensk marxist, som levde mellan 1891 och 1937. Gramsci var en ledande kommunist och upplevde efter första världskriget hur kommunisterna i många länder misslyckades med att genomföra den revolution Marx förutsett. Han fängslades 1926 av fascistregimen i Italien och dömdes till ett tjugoårigt fängelsestraff, men dog 1937 beroende på sjukdom och bristande fängelsevård.

Under fängelsetiden tilläts han skriva och författa och lyckades då även smuggla ut sina manuskript. Hans syn på hur man bör påverka den politiska utvecklingen i ett land har senare publicerats och studerats och har medfört att han numera ibland kallas ”kulturmarxismens fader”. Det finns andra som också nämns som fäder till den ideologin, men Gramsci skapade den övergripande strategiska ramen inom vilken andra sedan utformat olika viktiga komponenter.

Som rättrogen marxist hade Gramsci inget emot att med våld erövra den politiska makten genom en brutal revolution som i Ryssland – i det fall det var möjligt. Han fann dock att så inte var fallet allmänt i Europa efter världskriget (Finland är ett exempel) och skälet till det var att staterna där vanligen stöddes av civilsamhällen som präglades av rätt gemensamma borgerliga värderingar, och som inte accepterade ett kommunistiskt maktövertagande med våld. Gramscis banbrytande bidrag till den kommunistiska ideologin var att visa på en väg som ändå kunde leda till den politiska makten.

Gramsci skiljer mellan manöver(rörelse)krig och positionskrig såsom medel att erövra makten. Den förstnämnda typen innebär just det ovannämnda direktanfallet, där revolutionärerna koncentrerat och ohämmat brukar våld mot staten i syfte att erövra denna, dess institutioner och maktmedel för att därigenom kunna dominera landet. Sådana anfall fungerar dock bara i länder med färre och svagare civila organisationer utanför den offentliga administrations- och maktapparaten. Under sådana omständigheter kan manöverkriget medföra ett övertagande av regeringsmakten och dess våldsmedel, vilket möjliggör att folket snabbt kan kuvas, eftersom det står utan ledare med brett inflytande i samhället genom många och starka organisationer, och som kan fungera som centrum för motstånd. I länder utan en starkare civil gemenskap är sannolikt de gemensamma värderingarna också betydligt svagare.

I Europas länder misslyckades dock till kommunisternas förvåning marxistiska uppror överallt. Genom sin bredd och sitt inflytande på en stor del av befolkningen inklusive arbetarna, utgjorde civilsamhällena ett oöverstigligt hinder för den revolutionära aktiviteten. De borgerliga hade etablerat en sådan värdemässig hegemoni, att revolutionärernas mål och avsikter bröt mot de flesta invånares syn, vilket omöjliggjorde en allmän uppslutning av landets arbetarklass kring den röda fanan.1

Genom sin bredd och sitt inflytande på en stor del av befolkningen inklusive arbetarna, utgjorde civilsamhällena ett oöverstigligt hinder för den revolutionära aktiviteten.

Hegemonin möjliggjorde en styrning av samhället utan öppet tvång, våld eller ekonomisk påverkan. Gramsci formulerade då teorin för hur man genom ett varaktigt positionskrig (även kallat skyttegravskrig) först omvandlar ett fientligt civilsamhälle och långsamt mobiliserar det för att slutligen möjliggöra en våldsam revolution, som störtar den demokratiska (och troligen borgerliga) makten, som dittills styrt landet. Man erövrar alltså först civilsamhället innan manöverkriget (det våldsamma direktanfallet) sker mot staten.

De politiska ansträngningarna inriktas då med andra ord till största del mot civilsamhället i alla dess förgreningar: de politiska partierna, media av alla slag, folkrörelser, skolor och högre utbildning, fackföreningarna, andra yrkessammanslutningar, kulturinstitutioner och stödorgan för kultur inom offentliga sektorn, kulturlivet i övrigt inklusive populärkultur, landets tongivande kyrka och andra religiösa sammanslutningar, NGOs och större intresseföreningar, vissa typer av företag, rika stiftelser och så vidare.

Genom dagens kulturmarxism (också baserad på postmodernistisk filosofi) har kommunisterna utvecklat nya effektiva metoder att vinna inflytande i olika delar av samhället. Man försöker även att omvandla själva språket, där ordens innebörd helt eller delvis ändras.2 Särskilt verksamt är att sedan länge accepterade begrepp, såsom demokrati, tolerans och det allmänna människovärdet, omstöps för att betyda något annat än tidigare. Samtidigt försöker man förknippa begrepp med borgerligt eller frihetligt innehåll till något negativt eller skamligt.

Särskilt verksamt är att sedan länge accepterade begrepp, såsom demokrati, tolerans och det allmänna människovärdet, omstöps för att betyda något annat än tidigare.

Den revolutionära organisationen är beroende av många troende, som kan arbeta i civilsamhällets organisationer, föreningar etcetera för att stegvis vinna inflytande där och kunna påverka organisationens värderingar och aktivitet. De flesta av dessa personer kanske inte är medvetna om hela sin roll utan drivs bara av de värderingar de bibringats. Genom kulturmarxismens främsta politiska delstrategi: identitetspolitiken, kan man identifiera och mobilisera ett stort antal anhängare, som då kan bibringas även andra värderingar än gällande det specifika identitetsområdet. Genom dessa och motsatsställningen gällande identiteten bibringas anhängarna en samhällssyn, som bryter sönder samhörigheten med andra medborgare i landet, och gör många av dem möjliga att använda också i andra sammanhang.

Skyttegravskriget pågår under lång tid på alla samhällsområden med ständiga strider och ideliga lokala infiltrationer av motståndarens skyttegravar (viktiga civila organisationer såsom svenska kyrkan) och, vid framgång, erövring av och dominans över dessa nya territorier. Det leder till ytterligare möjligheter att samarbeta med andra övertagna positioner och att ytterligare kunna stärka inflytandet i samhället. Parallellt med det fortgår infiltrationen av den offentliga sektorn, vars viktigaste del är staten. Placering av pålitliga medarbetare i viktiga positioner, tillträde till statens alla funktioner, deltagande och försök till styrning av alla viktiga utredningar, samt utstötning av alla borgerliga anställda är viktiga inslag. Offentliga media och vissa fakulteter inom universiteten är i Sverige goda exempel på den sistnämnda policyn, och även inom borgerliga media har man nått långt. Att i fakulteter med röda lärare majoriteten av studenterna sedan anger, att de är socialister förvånar inte. Indoktrineringen i utbildningssektorn är effektiv.

När socialisterna i framtiden (enligt teorin) erövrat de flesta viktiga skyttegravar och (a) kunnat utse nya ledningar där, och (b) på ett stort antal områden fört in nya värderingar och därmed format opinionen inom dessa dominerade organisationer, (c) vilka dessutom tillsammans kunnat omforma majoritetssamhällets syn (den värdemässiga hegemonin i landet har därmed övertagits), och därutöver (d) fyllt staten (och en del av övrig offentlig sektor) med anhängare, kan marxisterna till slut övergå till manöverkriget. Sverige är särskilt utsatt, då välfärdsstaten och långvarig tidigare massindoktrinering3 redan minskat civilsamhällets motståndskraft. Nu kan revolutionärerna snabbt erövra statens maktmedel, eftersom stödet av marxisterna från det civila samhällets sida är betydligt större än motståndet. Revolutionärerna kan börja utöva makt med tvång över hela samhället.

Moderna diktaturer kan senare heller inte kastas över ända genom medborgarnas motstånd, såvida inte staten och dess positioner i civilsamhället sedan länge förruttnat (såsom skedde i Sovjetunionen). En regim, som kontrollerar statens maktmedel och med dominerande positioner i hela civilsamhället, kan systematiskt rensa ut och oskadliggöra sina motståndare och dessutom förstärka massindoktrineringen så att befolkningen blir anhängare eller helt passiviseras.

De svenska kulturmarxisterna (och ännu värre vänsterelement) arbetar outtröttligt – men de flesta aktiva är säkerligen ovetande om det verkliga och slutliga syftet – att realisera Gramscis teorier och skapa den värderingsmässiga marxistiska hegemonin inom det svenska civilsamhället. Men även om många aktiva i huvudsak förblir demokrater, om och när vänstern skapat en kulturell hegemoni, och de därför inte accepterar en klar eliminering av demokratin, har de ändå medverkat till att skapa ett samhälle med system, kultur och regler, som är oacceptabla.
De får inte lyckas med det!

 

Dan Ahlmark

 


Källhänvisningar
1) New StatesmanWhy Antonio Gramsci is the Marxist thinker for our times
2) Nya DagbladetKulturmarxismen och språket
3) ContraMassindoktrineringen i Sverige

 

Dan Ahlmark är ekonomie licentiat samt jur.- och fil. kand. examina vid Stockholms Universitet.

Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi.

Han gav förra året ut boken “Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.

 


Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!