Värdegrundsdemokrati är ingen riktig demokrati

2014 formulerade Marika Formgren två uppfattningar om demokrati som nu strider mot varandra i Sverige.¹

Den första är den traditionella synen, som hon uttrycker som: ”…grundförutsättningen för demokrati är fri åsiktsbildning, yttrandefrihet och en fri debatt. Endast när alla politiska alternativ har fått framföra sina åsikter och argument i en fri, offentlig debatt kan väljaren/medborgaren på ett informerat och underbyggt sätt forma sin egen ståndpunkt inför allmänna val”.

Det andra alternativet kan kallas värdegrundsdemokrati och vilar på synen att villkoret för demokrati är att människor har en gemensam syn på vad man kallar för demokratiska värderingar: ”.. grundförutsättningen för demokrati är ett knippe åsikter…Endast när alla människor delar den demokratiska värdegrunden kan vi uppnå demokrati, och därför kan debatten och åsiktsbildningen inte vara fri. Den måste villkoras och begränsas så att människor vars åsikter avviker från värdegrunden inte ges möjlighet att påverka omgivningen.”

Dagens konventionella värdegrunder har inget alls med den verkliga demokratins upprätthållande att göra, utan utgör snarare ett angrepp på den.

Den senare definitionen av demokrati är en kulturmarxistisk skapelse, som naturligt nog är avsedd att avväpna och pacificera alla som har åsikter som strider mot den politiska vänsterns. Grundförutsättningen för den traditionella demokratin är istället en acceptans hos den övervägande majoriteten av befolkningen att (A) politiska beslut avgörs genom fria val, och (B) individen har ett antal medborgerliga rättigheter. Dagens konventionella värdegrunder har inget alls med den verkliga demokratins upprätthållande att göra, utan utgör snarare ett angrepp på den.

Den stora svenska minoritet (majoritet?) som helt tar avstånd från kulturmarxismen och dess värdegrunder är idag demokratins egentliga skyddsvakt i Sverige. Det är märkligt att de borgerliga partierna kunnat luras att acceptera värdegrunder som egentligen strider mot principer i Sveriges grundlag, och det visar på hur långt dessa partiers ideologier devalverats av kulturmarxismen.

Den vanliga värdegrunden innehåller (ännu?) inget förkastande av marknadsekonomin eller vanliga tvisteämnen mellan partierna avseende ekonomisk politik. De drivande bakom värdegrundsknepet förstod ju att något sådant i dagens läge skulle omintetgöra denna vänstermanöver att eliminera sin hårdaste opposition i samhället. Avgörande för hur skadliga värdegrunderna är, blir då självfallet de värderingar som ingår i dessa.

En av de viktigaste och den kanske mest utnyttjade i polemiska sammanhang är begreppet ”Alla människors lika värde”. Det har blivit liksom ett magiskt mantra, som bara behöver nämnas för att eliminera allt motstånd i någon fråga där strid står. Egentligen är dock ”Alla människors lika värde” bara en falsk omtolkning av innebörden av det universella grundläggande människovärdet, som tolkning givit en innebörd som internationella konventioner tidigare inte accepterat.²

Människovärdet, som främst förbjuder fientliga handlingar mot en människa, förvandlas till att alla ska tvingas acceptera det denne gör (exempelvis invandra även i strid mot lagen) och därefter tvingas arbeta för denne. Förbud att göra något mot någon omvandlas till tvång att göra mycket för många. Det är välkänt att ordet ”värde” i begreppet inte alls är någon korrekt svensk översättning av FN-konventionen det åsyftar, utan istället är en förfalskning som utgör ytterligare ett exempel på kulturmarxisternas intellektuella ohederlighet.

Vänsters nyspråk, likt den bedrägligt ändrade definitionen av människovärdesbegreppet har orsakat konsekvenser som inte varit obetydliga. I rader av frågor, bland annat massinvandringen, har ny innebörd av ord varit en uppenbar tillgång för marxisternas argumentation i debattklimatet. Det står helt klart att allas lika värde inte på något vis är ett skäl för att utlänningar – med eller utan formell asylrätt – ska ha rätt att invandra till Sverige och att de då ska underhållas av svenska skattebetalare.

Inte heller är det ett skäl till att de ska ha förtur framför medborgare i olika avseenden, eller ens – om de nu tillåts invandra – att de nödvändigtvis ska ha samma förmåner som svenskar. I medborgarskapet ligger naturligen en förtur till olika förmåner i Sverige, och i den svenska rösträtten makten att bestämma precis hur många, vilka och på vilka villkor personer tillåts invandra till Sverige.

Vi vet dessutom också varför vänstern – däribland socialdemokraterna – vill ha sådan invandring. Det har inget väsentligt att göra med att hjälpa människor, utan syftet är att åter uppnå och sedan förstärka en socialistisk väljarmajoritet.³ Att se ledande vänsterpolitiker argumentera som om de främst drevs av människokärlek, när vi vet att deras nakna huvudsyfte bara är att behålla den politiska makten, är ytterst motbjudande. Många av deras väljare må tro på detta, liksom naiva och omdömeslösa borgerliga politiker som politiskt bara förlorar på massinvandringen.

Eftersom värdegrunder väsentligen ska hindra att för vänstern särskilt skadliga åsikter kan yttras, måste värderingarna inom dem strikt tolkas (eller vara formulerade) utifrån kulturmarxistisk ideologi. Tillsammans ska de utgöra ett stöd att motivera och vidmakthålla åsiktskorridoren och kunna svärta ned och brännmärka kritiker.

Alla frihetliga partier måste främst försvara åsiktsfriheten som grunden för ett anständigt samhälle – och därmed för demokratin.

Värdegrunder skiljer sig naturligtvis beroende på vilka organisationer de ska vägleda, och det finns självfallet många värdegrunder för kommersiella organisationer som är meningsfulla. I offentlig administration får de förstås inte stå i motsättning till grundlagarna eller gå utöver aktuell lagstiftning på det för organisationen aktuella området. Problemet är Formgrens observation: ”Den (konventionella (mitt tillägg)) svenska demokratiska värdegrunden är … nästan identisk med den svenska postmarxistiska vänsterns ideologi, minus specifika uppfattningar om hur den ekonomiska politiken bör utformas”.

Även klart borgerliga organisationer tillåter kulturmarxistiska förvillelser att vanpryda sina värdegrunder. Alla frihetliga partier måste främst försvara åsiktsfriheten som grunden för ett anständigt samhälle – och därmed för demokratin. Om de inte gör det, kan de inte meningsfullt räknas som borgerliga och frihetliga. Åsiktskorridoren och ”värdegrundsdemokratin” är därför oförsvarliga.

Därtill bör nämnas att demokrati inte kan ses som det högsta värdet i samhället. Frihet är det, och demokratins betydelse som beslutsform i ett samhälle beror bland annat på att friheten empiriskt sett bäst skyddats av den formen. Demokrati utan ett starkt skydd för mänskliga individuella rättigheter som åsiktsfrihet, kan utvecklas till mobbstyre och är då förkastlig.

Att förespråka demokrati utan åsiktsfrihet visar på ett abnormt fel i dagens politiska tänkande.

Dan Ahlmark

Källhänvisningar:
1) Magasinet Neo – Demokrater för åsiktsfrihet, och demokrater emot
2) Nya Dagbladet – Mantrat “allas lika värde” ett ingrepp på människors rättigheter
3) Nya Il Convito – Huvudskälet till den svenska massinvandringen