Kulturmarxismen och språket

Det är med ord som det är med kontanter: när allmänheten inte längre använder dem, försvinner de och vi överlämnar kunskapen om våra privatliv till banker och det offentliga. Vi måste därför – precis som beträffande kontanter – själva öka användningen av ord som är viktiga i ett frihetligt samhälle, och som maktfullkomliga människor därför vill få bort. Det skriver Dan Ahlmark.

publicerad 7 december 2019
- av Dan Ahlmark

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Den amerikanske TV-kommentatorn Tucker Carlson talade om hur vänstern berövar oss vårt tänkande genom att beröva oss vissa ord:

Språket gör tanken möjlig. När ord försvinner, så försvinner också vår förmåga att tänka de begrepp, som de orden representerar. När de hindrar dig från att säga det uppenbara, blir det så småningom omöjligt att se det uppenbara. Och det är naturligtvis skälet till att de gör så. De som kontrollerar dina ord, kontrollerar ditt sinne. 1

De ord som förs in för att ersätta tidigare, är fyllda med ett annorlunda innehåll, och användning av dem leder då till annorlunda åsikter. Många ord försvinner, används inte längre eller undanhålles – för att de inte överensstämmer med eller ses som ett potentiellt hot mot vänsterns drivande ideologi (kulturmarxismen).

Det är som med kontanter: när allmänheten inte längre använder sådana, försvinner de och vi överlämnar kunskapen om våra privatliv till banker och det offentliga. Vi måste – precis som beträffande kontanter – själva mera börja använda de ord, som är viktiga i ett frihetligt samhälle, men som andra vill få bort. Nationell suveränitet, personligt ansvar, sanning och redlighet har nämnts i sammanhanget.

Åsiktskorridoren är därvid också avsedd att kväva användningen av ord, som i sig representerar motstånd mot ideologin. Om det inte är praktiskt för vänstern att ett visst ord försvinner, fylls det istället på med ett annat innehåll.

I dag sker det exempelvis en förändring beträffande ett så grundläggande begrepp som ”demokrati”, där kampen står mellan demokrati såsom åsiktsfrihet eller som tro på en viss värdegrund. 2

En svagare variant av förändring av innehållet är att klart koppla detta till något positivt eller negativt. Ett historiskt exempel på framgångsrik brunsmetning var när vänstern i Väst under efterkrigstiden lyckades i allmänhetens medvetande koppla ihop fascisterna med den moderna demokratiska högern. Så skedde trots att fascismens bevisade socialistiska rötter och praktiska politik visade en mycket klar samhörighet med vänstern.3 Det var en oursäktlig strategisk blunder av högern.

Om den inte kan ändra innehållet, kan vänstern istället ändra attityden till viktiga och respekterade ord eller begrepp som stöttar motståndarna. Att yttra dem – ta maskulinitet – medför då inte en reaktion av acceptans utan av skepsis eller antipati.

Dagens förvridning av verkligheten orsakas huvudsakligen av postmodernistisk filosofi, som kulturmarxismen är det samhälleliga uttrycket för. Enligt postmodernismens kunskapsteori finns inga skäl att förlita sig på vetenskap, logik och empiri. Människan påstås nämligen inte ha förmåga att konstatera objektiva sanningar om verkligheten, vilket på olika områden då lämnar fältet fritt för ren subjektivitet, kunskapsförakt och uppfattningar uttolkaren kan ha haft sedan tidigare. För vänstermänniskor är dessa vanligen marxistiska.

Fakta har därför mindre eller liten betydelse; sådana är ju suspekta beroende på människans påstådda oförmåga att fastställa och förstå verkligheten. Man håller inte längre med om principen, att ”objektivt fastställda fakta är fakta, men tolkningar av dem kan variera”. Så vicepresident Bidens uttalande ”We choose truth over facts” är helt meningsfullt enligt denna filosofi. Skälet till att objektivt konstaterade fakta inte ska respekteras är naturligtvis att sådana klart försvagar socialisternas möjligheter att genomföra sina politiska förslag.

Vetenskap, fakta och sanning är därför som att visa korset för vampyrer.

Om ingenting är sant, finns heller inga begränsningar, vilket passar en i grunden totalitär ideologi.

Språket är då enligt samma kunskapsteori i princip inte kopplat till någon verklighet, för någon sådan kan vi ju inte säkert fastställa. Språket används för socialt utbyte men är inte avsett att fastställa vad som är korrekt eller för att argumentera rationellt. Språket i politiska sammanhang är avsett att övertala, men som Hicks säger är sakargument inte viktiga: ”..de flesta postmodernister ser språket främst som ett vapen”.4 Han understryker att personangrepp och att tysta opponenter är följder av den syn på språk, som postmodernismen har.

Det man säger ska vara effektivt, uppsatt syfte ska nås, och sanning behöver man inte bry sig om. Och målet är främst politisk makt med syftet att förändra samhället. Man behöver inte bekymra sig särskilt om vad man säger, bara att det tjänar avsett ändamål. Här gäller verkligen att ändamålet helgar medlen, en princip som vi traditionellt anser vara omoralisk.

Inlärningen av det kulturmarxistiska språket sker i första hand genom skolan, den högre utbildningen och media. Dessa är de främsta – men långtifrån enda – instrumenten för massindoktrineringen av svenskar. Traditionell journalistik finns inte längre på områden där politiska värderingar är relevanta, eftersom journalister och tidningar numera mera är megafoner för makten, inte granskare av den. De är ofta heller inte främst språkrör för ett enstaka parti utan för den svenska Åsiktskartellen: gruppen av politiska partier, organisationer och medieföretag, som i mycket har liknande åsikter beträffande viktiga politiska frågor.

Tillsammans innehar Åsiktskartellen den väsentliga makten i Sverige. Ledarna för vissa delar av den offentliga sektorn kan i en del frågor också vara av nämnvärd betydelse. Det som sammanfogar detta block är en mix av vänsterliberalism (radikal socialliberalism) kombinerad med kulturmarxism. På den grunden och inom den ramen kan Åsiktskartellen komma överens i de flesta frågor, även om kontroversiella problem självfallet också uppkommer.

För att skydda indoktrineringen upprätthålls då politisk korrekthet, vilket är censur av tal och skrift i alla sammanhang som effektivt stoppar felaktiga åsikter. Den politiska korrektheten fyller dock ett vidare mål än att hindra andra ståndpunkter att uttalas och att attacker riktas mot kulturmarxistiska åsikter. Om människor yttrar sig, tvingas de då att anpassa sig till redan godkända ståndpunkter. Som Dalrymple observerat:

”Att instämma i uppenbara lögner är att samarbeta med ondskan, och i viss mindre utsträckning att själv bli ond. Människans inställning att motstå tvång urholkas, och kan även förstöras. Ett samhälle bestående av…lögnare är lätt att kontrollera”

Det är ett sätt att långsamt indoktrinera medborgarna, att vänja dem att höra och så småningom även uttala åsikter de i ett fritt samhälle våldsamt skulle protesterat mot. Så språket med ordens innehåll, vissa ords existens överhuvudtaget eller deras samband med andra ord, användningen av dem för att sakligt övertala alternativt övertyga med osanningar, och möjligheten att överhuvudtaget offentligt yttra sin egen mening, avgör arten av det samhälle vi lever i.

 

Dan Ahlmark

 

 

Källhänvisningar
1) The Gateway PunditTucker Carlson on liberal fascists
2) Magasinet NeoDemokrater för åsiktsfrihet, och demokrater emot
3) FrihetsportalenFascism är en utveckling av socialismen
4) Hicks, S., 2014, Postmodernismens förklaring, sid.190.

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!