Vägen till helvetet – utan goda avsikter

På väg mot den nya världsordning som bland annat FN och EU vill skapa finns det många moment som i praktiken innebär klara inskränkningar i svensk demokrati. Dessa institutioner möjliggör framväxten av politisk globalisering och Sverige bär därför lämna genast. Det skriver Dan Ahlmark i sin krönika.

publicerad 24 april 2021
- av Dan Ahlmark

till agenda 30

Vinna eller försvinna för Nordens viktigaste dagstidning!


19 462 kr av 100 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det finns flera etapper på vägen till den nya världsordningen. De policy-initiativ, som EU idag driver, visar vad de europeiska nationerna snart kan vänta sig och dessa kompletteras med FN:s inledande försök att ta över delar av nationers bestämmanderätt genom Agenda 2030. EU:s försök att roffa åt sig makt från de individuella medlemsländerna kan väl lyckas genom att politikerna i enskilda stater genom sina tidigare reträtter i mindre viktiga frågor vants att inte säga ”nej” och att nu göra det skulle utlösa en tsunami av kritik från allehanda anhängare av globalism, media samt orsaka mycket starka påtryckningar från EU:s största nationer.

EU liksom FN och anhängarna av Politisk Globalisering (PG) använder vanligen osthyvelsmetoden det vill säga att i varje steg försöka att beträffande sina (lag)förslag inte överträda den gräns för eftergiftens storlek som borgerliga partier internationellt helt enkelt inte kan acceptera att den överträds. Det är en välkänd metod som i Östeuropa efter den ryska ockupationen 1945 kallades att ”skära salamin”: Kommunisterna införde efter maktövertagandet åtgärd efter åtgärd, men successivt och var och en inte så allvarlig, att den ensamt tvingade fram ett folkligt uppror. En viktig station på Sveriges väg att bli en tysk-fransk provins är att EU får styra våra budgetprioriteringar vilket traditionellt setts som en av suveränitetens viktigaste kronjuveler. Sverige kommer troligen så småningom godkänna ett kollektivt ansvar för alla europeiska länders nationalskulder, inkomsttransfereringar till länder inom Europa, att vårt polisväsende och försvar i realiteten övertas av EU och att beslut så småningom fattas först med kvalificerad men efter ytterligare en period med enkel majoritet. Och därefter kommer nationernas vikt gällande beslut bestämmas vara proportionell mot deras befolkning. Början till en beskrivning av processen mot först Politisk Regionalisering och därefter PG ges i.1

Vad detta i praktiken innebär är klara inskränkningar i svensk demokrati. Och när en betydande andel av Sveriges befolkning då så småningom finner att besluten inom det överstatliga EU konsekvent ger resultat som är underlägsna – och kanske mycket sämre – än de vi fått om vi själva bestämde finns nog ingen väg tillbaka. Ett skäl är den ökade utomeuropiska invandringen uppmuntrad av EU där tillskottet av personer utan någon särskild bindning till den svenska nationen, vilka i mycket röstar på vänsterblocket, vars makt och inflytande ökar beroende på lagar bestämda i Bryssel. Och man har tillåtit att alltför mycket formats av EU och Sverige har blivit för integrerat och är uppbunden av för många förpliktelser som ansvarslösa politiker låtit Sverige åta sig och påstås snart att ha varit medlem en alltför lång period, så tåget har gått för nationell självständighet.

Så utvecklingen mot att bli – praktiskt sett – en tysk-fransk provins fortsätter där dess tysk-franska regering (via EU) bestämmer hur vi ska leva. Svenskarna kan då vara emot i stort sett alla beslut men har få praktiska möjligheter att agera mot detta och nå märkbara resultat.

Samtidigt utvecklas FN:s roll ständigt och man kunde tidigt urskilja de faror organisationen innebär.2 Genom samarbete med EU, det internationella ekonomiska etablissemanget (IEE)3 och viktiga nationella vänsterpartier vidgas FN:s makt ständigt och EU accepterar planenligt att anpassa sig till det. Men låt oss då inse vad FN är. Majoriteten av medlemsnationerna är auktoritära eller diktaturer och några kan även karaktäriseras som totalitära.4 Det finns därför inga anständiga skäl att sådana länder ska få ha något inflytande över demokratier – ens i den djupt sargade form dessa får i EU.

Men för IEE är det ”nästan” likgiltigt vilket statsskick länder har så länge de multinationella företagen får agera där på rimliga villkor. Och då de flesta av dessa medlemsnationer i FN torde ha en socialistisk ideologi kommer Europavänsterns kollektivistiska partier ändå att känna en viss frändskap med diktaturerna. Vi kan jämföra med svenska socialdemokraters attityd till diktaturer i Afrika.5 De kommer att ursäkta det mesta av förtrycket eftersom dessa fattiga länder är ”i en utvecklingsfas” och deras ledningar ”vill folket väl”. Att tro att nämnvärda krav på demokrati ställs annat än formellt och att diktaturens Potemkinkulisser inte godkänns är inte sannolikt. Tillsammans med de stora diktaturer med globala mål som också driver PG kommer vänstern i Väst och auktoritära stater i mycket dominera FN (eller den organisation världsregeringen lokaliseras till). FN kommer inledningsvis dock vara centret för framväxten av PG och mängder av policyers och planekonomiska initiativ som tillåts binda medlemsnationerna.

Men att låta sådana moraliskt förkastliga, förtryckande och korrumperade nationer ha något som helst inflytande över världens ledande demokratier är en skam för dem som arbetar för det syftet. Och detsamma gäller de svaga ledare för demokratierna som deltar i denna vämjeliga internationella utveckling. Genom mycket höga löner, sannolikt mutor av allehanda slag, vilka lämnas genom många olika neutrala kanaler och på olika sätt (via företag, universitet, mindre organisationer, vissa nationella förvaltningar etcetera) belönas olika nationers trogna nationella politiker genom valstöd, ytterst välbetalda föredrag, uppdrag, styrelseplatser, utredningar med mera. Och för dessa personer hägrar målet att när väljarna förkastar dem kan de starta en ny lönande karriär inom den internationella organisationsvärlden som växer och växer.

För demokratiska nationer är det bäst att lämna FN innan man snärjts in i olika förpliktelser.6 Annars kommer demokratiska länder så småningom överväldigas av de krav som ställs på medlemsnationerna. Även konventionella borgerliga regeringar kommer sannolikt att acceptera allt. Eventuellt kan senare – om så befinnes praktiskt – ett FN utan överstatliga mål och bara för demokratier bildas.7 Men Sverige bör omedelbart lämna dagens FN och dessutom inte acceptera mera av överstatlighet i EU.

 

Dan Ahlmark

 


Källor och referenser:

(1) Nya Dagbladet – Den politiska globalismen – Sveriges största samhällsfiende – del 2

(2) Nya Tider – FN – Ett hot mot nationalstater i väst?

(3) Nya Dagbladet – Den politiska globalismen – Sveriges största samhällsfiende – del 1

(4) Nya Dagbladet – FN har alltför många motbjudande medlemsstater

(5) Nya Tider – Varför den svenska u-hjälpen bör elimineras

(6) Nya Dagbladet – Varför Sverige bör lämna Förenta Nationerna

(7) Nya Tider – Ett demokratiernas Förenta nationerna

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!