Krönikor

Den politiska globalismen – Sveriges största samhällsfiende – del 2

Dan Ahlmark fortsätter här med del två av sin krönika, om faran med den politiska globalismen.

Publicerad 20 januari 2019
Uppdaterad 21 januari 2019

Vilken blir utvecklingen?
Några viktiga inslag i det troliga förloppet i framtiden mot en världsregering är:

1. Regeringar gör kontinuerliga försök av olika slag att bryta ned det folkliga motståndet mot begränsningar av den nationella självbestämmanderätten. Ett exempel nyligen var förslaget att kringgå Storbritanniens i praktiken bestämmande folkomröstning om utträde ur EU genom att föreslå en ny folkomröstning. Det är det gamla tricket i sammanhanget, då man vet att Jasidan (stanna kvar i EU) har stora resurser, men däremot inte motståndarsidan. Denna är mera finansierad av privatpersoner, och med en ny kampanj tröttar man ut motståndarna, vars resurser kommer att sina. De två folkomröstningarna år 2008 och 2009 i Irland om Lissabonfördraget är ett exempel på detta.

2. Ett annat sätt är att genom regionala organisationer som EU vänja nationer vid att inte längre vara självständiga. Det är politisk “grooming” på nationell nivå av liknande slag, som sker för att förvandla minderåriga flickor till prostituerade. EU:s beslutsrätt har successivt ökat och är nu mycket omfattande. I praktiken utformas nu en stor majoritet av lagförslagen, som medlemsnationerna inför i sina länders rättssystem, av lagar utformade av EU. Man har också på andra vis fått länderna (via sina EU-positiva regeringar och parlamentsledamöter) att ge upp delar sin självbestämmanderätt. Den Europeiska konstitutionen, som sedan blev Lissabonfördraget, blev därvid ett kvantumhopp.

3. Ett annat sätt är att FN tar initiativ på enskilda områden t ex klimat, migration och tar över och genom inledningsvis frivilliga internationella överenskommelser bestämmer de individuella medlemsnationernas politik på vissa viktiga områden.

Vilket är huvudmålet?
Det finns ingen anledning att betvivla, att slutmålet för globalisterna är att eliminera nationernas beslutsrätt och överlämna den till en världsorganisation omfattande de flesta/alla nationer. Det är ett gammalt socialistiskt mål att få till stånd en världsregering, och globala ledare syns nu anse, att tiden är inne för en kraftig push i den riktningen. Även om de flesta europeiska nationer är styrda av borgerliga partier, är dessa ändå anhängare av avancerade välfärdsstater med mycket stora problem, och där man nu inte ens med egna resurser kan motverka en befolkningsminskning eller säkra sin gränser. Europa är idag med få undantag lamslaget av en osäker, inkompetent och defaitistisk politikerklass villig att underordna sig en internationell ledning. Bara valet av Trump medförde, att USA idag inte följer samma utveckling.

Oavsett hur reglerna om den politiska styrningen utformas i den kommande världsorganisationen – troligen ett omgjort FN – kommer de utvecklade länderna att tvingas anpassa sig till socialistiska eller kollektivistiska modeller. Vänsterpartierna i till exempel de europeiska länderna kommer där sannolikt att samverka med utvecklingsländerna och i kraft av beslut i den centrala världsorganisationen senare i sina respektive länder åstadkomma sin socialistiska – kanske fredliga – men radikala revolution dessa partier alltid eftersträvat. Troligen tänker sig de drivande bakom ett omgjort FN att av praktiska skäl ha någon form av regionalt upplägg av världsorganisationen, men där centrum har den avgörande makten och styr allmän policy. De fortfarande försiktiga (och ej helt avslöjande) uttrycken för hur dagens internationella elit tänker sig det framtida samhället framgår till exempel av Migrationspakten och FN:s program “Agenda 21″/”Transforming Our World: the 2030 Agenda for Sustainable Development”. Det är lätt att i dessa utläsa en klar likgiltighet för nationers suveränitet och individuell frihet samt tydliga tecken på ett marxistiskt tänkande. Självklart är detta socialistpartiernas största framtidsprojekt efter mellansteget EU (och liknande men mindre utvecklade organisationer i andra delar av världen).

Skälen till att detta maktövertagande kan lyckas
Motiven för världens utvecklingsländer att medverka till denna maktförskjutning till nya FN är starka. Man kommer då under baneret Global Jämlikhet att kunna effektivare arbeta för en avsevärd årlig inkomstöverföring till sina länder. Omvandling inom och av just dessa länder, där många är auktoritärt styrda eller rena diktaturer, är antagligen inte något, som kommer att ha nämnvärd aktualitet i världsorganisationen. Hårdare och kontroversiella åtgärder i det avseendet kan ju äventyra majoriteten i FN:s politiska styrorgan (hur det systemet nu än utformats). Det viktiga är, att huvuddelen av västländerna – EU, Kanada och Australien  – kommer att kontrolleras av FNs majoritet. Hur USA, Kina och Ryssland utformar – och i vilken grad bevarar – viss fortsatt självständighet och militär förmåga är svårt att förutsäga. Om globalt styre verkligen kan införas, kommer ytterligare begränsningar av främst yttrandefriheten och inledningen till en globalt baserad beskattning att prioriteras. Naturligtvis finns vissa tillfälliga spärrar gällande sådant avtalade vid förhandlingarna, som leder till världsregeringen.

Beträffande Europa är mellansteget EU mycket viktigt. Det finns skäl att tro, att en federal Europa-regering kommer att se en utveckling till världsregering som naturlig, och de socialistiska/socialdemokratiska partierna (med en del av sin väljarbas i invandrare från MENA-länder) kommer att vara pådrivande. Det stora hindret kommer troligen just vara, att inledningsvis åstadkomma denna europeiska federala regering. Med borgerliga partier såsom till exempel Sveriges, vilka är EU-indoktrinerade, kan man vänta sig en mycket skadlig utveckling för vårt land. Beträffande en för Sverige så destruktiv politik såsom massinvandring var ju denna inte förankrad hos väljarna; man undvek konsekvent folkomröstning i frågan; inga konsekvensanalyser genomfördes och så vidare. Man kan av flera skäl förvänta sig ett avancerat fulspel av partierna i samråd med media, ifall de ser hinder för sina val av EU-politik och utveckling mot federalism. Man får i Europa se, om nationellt inriktade partier kan hindra federalismen, och de närmaste EU-valen är självfallet ytterst viktiga liksom senare kommande folkomröstningar i många länder om detta statsskick.

När det gäller EU:s agerande kan man inte förutsäga annat än att EU-byråkratin kommer att vidta näst intill otänkbara åtgärder för att nå sina mål. Man kommer – som gällande Euron – försöka utnyttja kriser i syfte att nå en maktöverföring, som annars inte skulle godtas av medlemsstaterna. Man kommer att så långt som möjligt undvika folkomröstningar och utnyttja metoden, när Lissabonfördraget infördes. Efter att den Europeiska Konstitutionen fallit i flera folkomröstningar, redigerade EU om författningsförslaget något, förändrade ordningen gällande vissa punkter och gjorde andra smärre, ofta symboliska, ändringar. Men 96 % av förslagen förblev identiska med den just underkända konstitutionens, och sedan lät man förslaget godtas av parlamenten såsom det s k Lissabonfördraget. Parlamentsledamöterna är ju (bland annat beroende på urval) betydligt mera positiva än folket till ökad integration inom EU. Eftersom förslaget nu inte angavs vara en författningsförändring utan tillägg till tidigare avtal, kunde man på så vis kringgå kraven i de aktuella ländernas grundlagar.

Om en federal EU-regering bildas, kan man därför inte förvänta sig att den noggrant följer reglerna, när behov uppkommer. Precis som gäller på det ekonomiska området, bryter man nog mot de formella reglerna, när man finner det lämpligt eller nödvändigt. Och att förlita sig på EU-domstolen med dess indoktrinerade domare leder sannolikt till besvikelser. Det europeiska  “rättssystemet”  kommer nog genomgående stötta den federala regeringen. Det enda hoppet är, att demokratiska nationalistiska partier hindrar och avslutar denna europeiska mardröm.

I annat fall kommer instrumenten för federal kontroll av Europa att etableras fortlöpande såsom:

  • man kommer inledningsvis troligen prioritera hinder för politisk opposition och att omöjliggöra folkresningar. Mer kontroll till exempel över vad som skrivs i MSM och sociala media införs troligen snabbt. Facebook, Google och några andra företag blir villiga medlöpare och därvid huvudaktörer i en kommande allt hårdare censur av nationalistiska och frihetliga- högeråsikter.
  • den Europeiska polisbyrån Europol ökar i vikt och blir genom ständigt vidgade funktioner en kraftfull europeisk federal polis bland annat lämplig att använda mot federala politiska “brott”. Personer, som “olagligt” trotsar EU, kanske hämtas och döms inte i hemlandet.
  • avväpning sker av befolkningarna (bara kriminella, islamister, EU och delvis stater kommer att ha vapen) och undantag för jaktvapen begränsas.
  • bred etablering av den halvmilitära styrkan European Gendarmerie Force lämplig att överallt slå ned interna uppror genomförs.
  • den europeiska armen ökar kraftigt i storlek och betydelse och övertar helt eller delvis nationella försvarsstyrkors funktion liksom kan ske på gränsbevakningsområdet.

 

Därmed sätts ramen för en mera radikal politik gällande invandring från Afrika och Mellanöstern (viktig för att i alla medlemsstater skapa säkra majoriteter mot nationalism), den gemensamma budgeten och skatter, inkomsttransfereringar inom unionen det vill säga från norr till syd, och – så småningom – vidare integration visavi FN.

En sådan utveckling är ett gott skäl att från början på alla sätt bekämpa ett federalt Europa – och också för dess roll som mellansteg till slutmålet för Politisk Globalism: världsregeringen.

 

 

Dan Ahlmark

 

Del 1: Den politiska globalismen – Sveriges största samhällsfiende

Liknande artiklar

Kulturmarxism och libertariansk moral I min bok om svensk libertarianism skriver jag, att förnuftstro, insikten om människans individuella värde, rättvisa och...
Den ondskefulla godheten Så kallade goda människor tror ibland att bara avsikten med ett beslut är viktigt, och att följderna av detta inte behöv...
Hotar nationalismen demokratin? I upprepade krönikor och TV-poddar har jag utvecklat hur globalismen skapats av de hyperförmögna kretsarna i väst som ko...

Dan Ahlmark är ekonomie licentiat samt jur.- och fil. kand. examina vid Stockholms Universitet.

Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi.

Han gav förra året ut boken “Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styres inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 0727220172, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!