FN har alltför många motbjudande medlemsstater

Den politiska karaktären av FN:s medlemmar är allt annat än frihetliga. Därför bör FN inte heller ha några som helst befogenheter utanför krishantering och samordning av internationella initiativ på vissa områden. Det skriver Dan Ahlmark.

publicerad 9 september 2019
- av Dan Ahlmark
FN:s högkvarter i New York.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Jag har tidigare behandlat det hot som ett framtida FN, som då kanske har målet att bli världsregering, utgör, och varför Sverige – liksom väststater allmänt – bör lämna Förenta Nationerna som organisation1. FN skulle istället kunna ersättas med Demokratiernas Förenta Nationer, som bara har medlemmar, vilka klart och konsekvent är demokratier.

FN bör inte ha några som helst befogenheter utanför krishantering av många slag och samordning av internationella initiativ på vissa områden. Detta mot bakgrund av den politiska karaktären av FN:s medlemmar. Om dessa i betydande utsträckning är diktaturer (som självfallet visar en varierande grad av förtryck av sina befolkningar), finns ingen anledning att inom FN:s ram politiskt samverka med dem utöver dessa områden. Det är särskilt viktigt att inte till dem överlämna något inflytande eller rätt att ingripa i demokratiska staters politik i olika avseenden. Det finns inga skäl att tro, att den politik som diktaturer väljer och förespråkar, i något avseende kan göra livet bättre för medborgare i demokratierna.

Den mest accepterade granskningen av världens länder utifrån typen av politisk styrning genomförs av tidskriften The Economist. I sin genomgång av världens länder 2018 granskades 167 stater2. Tjugonio länder synades inte, främst små ö-nationer i Karibien och Stilla Havet, eller små nationer på kontinenterna såsom Liechtenstein, Monaco och Vatikanstaten. FN består av 193 medlemsstater, så en stor del av den ej granskade gruppen är ändå medlemmar i FN. Deras befolkningsmässiga och ekonomiska betydelse är dock minimal, och utifrån syftet med denna artikel är deras frånvaro från The Economists genomgång av stater utan betydelse.

Man har då delat in världens länder i fyra huvudkategorier:
1) fullvärdiga demokratier, 2) demokratier med brister, 3) hybridregimer och 4) auktoritära regimer. Antalet länder i kategorierna är då, i samma turordning: 20, 55, 39 och 53 stycken – sammanlagt 167 stater.

Av EU:s 28 medlemmar betecknas märkligt nog bara 12 som fullvärdiga demokratier, som därför kan ingå i den första kategorin med 20 länder. Det indikerar, att The Economist angett alltför höga krav för den kategorin. Resten av EU:s medlemmar är ju från praktisk utgångspunkt alla fullvärdiga demokratier. Att – som gjorts – utesluta EU-länder som Frankrike, Belgien, Italien och Grekland samt till exempel Japan, Förenta Staterna och Israel från de fullvärdiga demokratierna innebär att kriterier utan större intresse har använts. Om kategori 1, med en befolkningsandel på 4,5 procent av världens befolkning, slås samman med kategori 2, kommer deras andel uppgå till 45 procent (vilka är demokratier om än med brister) av samtliga länder. Det innebär dock inte att europeiska demokrater är villiga att påverkas av många av dessa här ingående stater. Att till exempel Sydafrika, Indien, Indonesien, Brasilien, Peru, Mexiko, Malaysia och Mongoliet som alla ingår i denna skara, skulle tillåtas influera viktiga beslut gällande europeiska länder tilltalar inte. Ett bortfall av dessa länder, som står för en betydande andel av befolkningen i kategori 2, påverkar kraftigt kvarvarande demokratiers relativa storlek i världen.

Majoriteten av världens länder och befolkning lever alltså under någon form av diktatur med mer eller mindre kraftiga inskränkningar i mänskliga rättigheter. Så kallade hybridregimer (kategori 3) står för knappt 25 procent av världens stater, och är ofta klart osmakliga stater. Man finner där Pakistan, Kirgizistan, Turkiet, Irak, Palestina och Nigeria. I många av dessa länder lever befolkningen dessutom under ett religiöst förtryck, vilket fördriver till exempel kristna från landet och indoktrinerar övriga.

Den fjärde kategorin – auktoritära regimer – är mycket omfattande och står för 31,7 procent av antalet länder och mer än en tredjedel (35,6 procent) av världens befolkning. Här finner vi hårdare diktaturer av olika slag och med varierande grad av förtryck: släktorienterade (som vissa centralasiatiska länder), religiösa (som Iran) eller sekulära diktaturer med socialistiska eller fascistiska drag (Vietnam, Kuba, Venezuela, Vitryssland och Ryssland) och även sådana, som kan kallas totalitära (såsom Nordkorea). Kina, som i The Economists analys för 2018 märkligt nog fick en högre (mera positiv) ranking än Vietnam, Ryssland och Venezuela, kan bedömas vara i omvandling mot en totalitär stat (5). Då hybridregimerna och diktaturerna utgör majoriteten av världens länder och befolkning, kan ett ökat samarbete mellan dessa orsaka problem för Väst.

Om vi tänker ett par decennier framåt och i en värld där EU omvandlats till federal stat, vilken blir inspiration och modell för flera andra regionala överstater, kommer en världsregering troligen att diskuteras på allvar. Ett hinder för den blir dock att man innan dess sannolikt glider in i ett kallt krig mellan Kina och USA om att vara den dominerande staten i världen. Kinas önskan att bli världsledande kan inte längre betvivlas, utan frågan är främst vilka metoder man tillgriper för att nå sitt mål. Denna rivalitet kommer att accentuera klyftan mellan diktaturer och demokratier och hindrar bara av det skälet en världsregering. FN kommer då att användas som ett viktigt slagfält, och Kinas vilja och skicklighet att påverka andra diktaturer och fattiga nationer kommer alltför ofta leda till socialistiskt inriktade majoriteter i generalförsamlingen. Det medför ständiga framstötar, där FN söker införa regler, vilka avser att klavbinda västländerna eller tvinga dem att betala till utvecklingsländerna. Socialister i västländerna kommer ibland också samverka med det Kina-dominerade världsblocket. Frågan är om antalet demokratier minskar eller ökar i denna polariserade värld?
Med utgångspunkten att en så stor andel av medlemsstaterna redan i dagsläget är politiskt frånstötande, kombinerat med framväxten av en ny mäktig auktoritär (eventuellt totalitär) kraft i världen, kommer FN att bli en allt farligare organisation för Väst. De flesta av dess initiativ kan förväntas ha socialistisk och icke-frihetlig inriktning.

Demokratierna i världen kan generellt inte lita på en majoritet av FN:s medlemmar. De har styrelsesätt som medför att de antingen vill exploatera oss ekonomiskt eller är aktivt fientliga till frihetliga styrelseskick. På inget sätt får de via FN ges inflytande över utvecklingen i den fria världen.

 

Dan Ahlmark

 

Källor:
1) https://nyadagbladet.se/kronikor/varfor-sverige-bor-lamna-forenta-nationerna/
2) https://sv.wikipedia.org/wiki/Demokratiindex
3) https://nyadagbladet.se/kronikor/kinas-sociala-varderingssystem-ett-varnande-exempel/

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!