FN har idag utvecklats till ett hot mot västländerna. Organisationens majoritet utgörs av diktaturer, vilka vanligen har en allmänt auktoritär alternativt socialistisk inriktning, och de ser nu FN som den kanske bästa metoden att utnyttja och politiskt försvaga ett självständigt Europa och Nordamerika. Bland annat vill man öka transfereringen av medel från dessa länder till utvecklingsländerna. Från att vara ett redskap att minska krigsrisker och hantera uppkomna konflikter samt ge katastrof- och utvecklingshjälp glider FN alltmer in på en rent politisk linje, som troligen avses leda till en världsregering.
Detta kräver bland annat att nationers självbestämmande – och i första hand västländernas - ska begränsas, kanske så småningom elimineras. Ett steg på vägen är nu, att man genomdriver en invandring till dessa länder från Asien, Afrika och Mellanöstern, vilket så småningom kommer att politiskt paralysera västländernas möjligheter att driva en politik, som motsätter sig den, vilken en majoritet av världens diktaturer väljer. Den allt öppnare socialistiska attityden hos – i alla fall - delar inom FN visas av de planer dess underorganisationer tagit fram för världens utveckling. Detta medför, att FN:s värde för Väst inte längre motiverar faran av att acceptera fortsatt medlemskap.
Bara en minoritet av FN:s medlemmar är demokratier. De övriga är en blandning av auktoritärt styrda länder eller mera utpräglade diktaturer av varierande hårdhet till rent totalitära stater som Nordkorea. Vissa stater visar en klar totalitär tendens avseende ett samhällsområde (kanske religion med långtgående konsekvenser för samhällsuppbyggnad, politik och mänskliga rättigheter det vill säga gäller många dimensioner av mänskligt beteende), medan dessa beträffande ekonomi visar en betydande frihet. Exempel är islamska länder, där Saudiarabien är det mest extrema landet.
Kommunistiska stater försöker idag kombinera viss ekonomisk frihet med långtgående kontroll av politiskt beteende till exempel Kina och Nordvietnam. Väsentlig frånvaro av viktiga mänskliga rättigheter beträffande många av FN:s medlemsstater medför, att deras regeringar inte kan sägas representera sina medborgares åsikter. Det är helt oklart i vilken utsträckning dessa länders regeringar representerar någon som helst folkvilja. Det är dessutom så, att om inte yttrandefrihet, pressfrihet och föreningsfrihet existerar praktiskt i länder, har människor där svårt att bilda sig självständiga politiska uppfattningar. Opinionsundersökningar gällande deras åsikter är då i sig ointressanta.
En konsekvens är självfallet, att gemensamma värderingar gällande samhället inte alls existerar mellan medlemsstaterna i FN. Att ett land skrivit under FN-stadgan betyder inget, om den inte tillämpas. Beträffande de islamska staterna kunde dessa inte ens acceptera ett formellt godkännande av deklarationen om mänskliga rättigheter, utan de utformade och antog i stället en helt shariakonform deklaration, vilket accepterades av FN. Grupper av länder till exempel västländerna visar mycket större enhetlighet i sina befolkningars och regeringars värderingar. Då motiven och beslutsgrunderna för olika nationer alltså är helt olikartade och därmed oklara, har beslut fattade av FN ingen moralisk betydelse, och man kan saklöst bortse från dem, såvida inte själva medlemskapet i vissa fall kräver följsamhet. Då blir frågan om medlemskapet värt att uppmärksamma.
Genom att icke-demokratierna förstår, att fördelar kan erhållas genom gemensamma beslut avseende skyldigheter i olika avseenden för de rika länderna gentemot fattigare, kan majoriteter skapas för sådana beslut. Utvecklingsländernas känsla av sin egen ekonomiska och politiska betydelse har också ökat. Västmakterna är en minoritet, som på grund av den ekonomiska tillväxten i världen minskar i inflytande, men ekonomiskt är de fortfarande dominerande.
Viktiga krafter
Bland de krafter, som driver trenden mot globalisering med öppna gränser och minskad betydelse för nationalstaterna, är den demokratiska socialismens nedgång i de utvecklade länderna under de sista femton åren mycket väsentlig. Socialisterna har nu i val misslyckats nästan överallt i Europa, och deras röstandelar i många länder där ligger på historiskt sett låga nivåer. Troligen ser dagens socialistledningar istället möjligheten att genom övernationella organ, lagar och bestämmelser få igenom förslag man inte kan få godkända i de enskilda länderna. Dagens FN chef - António Guterres - var tidigare bland annat ordförande i Socialistist-internationalen och kan nu fortsätta att främja sina ideologiska mål. Han stöds av tjänstemän från de många diktaturländer, som har klara kollektivistiska ideologier – och självfallet av många socialistiska/socialdemokratiska tjänstemän från de utvecklade länderna.
Skamlöst syftar FN till att utan hänsyn och i strid med ursprungsbefolkningarnas önskemål ändra den demografiska strukturen i Europa och Nordamerika. Genom det implicita kravet på öppna gränser medverkar man till, att i framtiden nationerna praktiskt sett elimineras.
Blocket av islamska länder försöker sedan länge att på olika sätt få igenom regler, som minskar yttrandefriheten i Väst, eftersom denna rättighet är religionens största hinder och fiende. Ifall man nu genom migrationspakten kan tvinga igenom, att länder åsidosätter yttrandefriheten avseende ämnet migration, bereds vägen för liknande regler avseende islam generellt. Shariaföljsamheten vinner en ytterligare stor seger.
De flesta milda eller stränga diktaturstater, som idag i mycket bestämmer i generalförsamlingen och FN:s centrala organ och underorganisationer, önskar erhålla ökad hjälp från väst. Global inkomsttransferering är ett viktigt mål. Syftet är nog att genom internationella tvingande avtal erhålla regelbundna bidrag från västländerna. Att dessutom genom migration kunna göra sig av med opponenter och dessutom invånare, som regeringarna inte själva kan bereda acceptabla liv i hemlandet, är naturligtvis förmånligt. Det kan ju också leda till framtida kapitalströmmar genom regelbundna överföringar från privatpersoner, som emigrerat.
Fri migration
Men friare migration öppnar också en större möjlighet, som de stora diktaturerna uppskattar. Dessa befinner sig ju under ett ständigt politiskt tryck genom att demokratierna gällande olika övergrepp mot mänskliga rättigheter (till exempel avseende individer anklagade för politiska brott) kräver, att kränkningarna upphör, vilket uppmuntrar och gör människor oppositionella till landets ledning. Till exempel Kina och Saudiarabien känner den lockelse, som västerlandets politiska system utövar på vissa medborgare, och det är förståeligt, att ledarna där aldrig kan känna sig säkra, innan västdemokratierna neutraliserats.
De största diktaturerna vill därför oskadliggöra det ständiga och ibland allvarliga hot mot deras system, som väst utgör. Av bland annat det skälet är invandring till väst från Asien, Afrika och Mellanöstern viktig för dem, eftersom dessa nya väljare kommer så småningom att hindra fientliga politiska initiativ mot olika diktaturer. De kommer sannolikt att utgöra ett block, som avgör var regeringsmakten hamnar och kommer då att kunna främja en allmän islamisering och ställa krav till exempel att dämpa eller hindra kritik av systemen i utvecklingsländer. Kulturmarxismen syftar till samma mål genom åsikten, att alla kulturers värderingar och system är likvärdiga (fast västländernas är naturligtvis sämre).
Kina, Ryssland samt de islamska staterna vill dessutom inte bara eliminera ett allvarligt hot utan också att få ett väsentligt inflytande över de europeiska länderna. Islam vill därvid via invandring och höga födelsetal demografiskt genomföra den erövring av Europa, som man ett antal gånger misslyckades med under historiens gång. Migrationspakten är egentligen ett dolt försök främst av nationer, fientliga mot frihet och demokrati, att låta Asien, Afrika och Mellanöstern erövra Europa. På grund av statsvälfärdsstaternas ovilja att lyssna på sina befolkningar och de flesta borgerliga partiers ideologiska kollaps och totala acceptans av EU och globalism är strategin inte helt ogenomförbar.
De socialistiska mål, som kommer till uttryck i till exempel FN:s Agenda 21 och dess ”2030 Agenda for Sustainable Development” avslöjar en oacceptabel tendens till planekonomi och samhällskontroll, som bara kan förkastas. Individuell frihet respekteras inte, utan ett kollektivistiskt tänkande dominerar. Organisationens beteende gällande global uppvärmning är blott ett exempel på dess ekonomiska mål, och hur hänsynslös man är gällande fakta och politiskt motstånd mot dess agerande. FN:s mål för framtiden är helt enkelt oacceptabla. Och om yttrandefrihet gällande migration inskränks, varför kan framgent inte detsamma ske också gällande global uppvärmning ?
Vad bör man göra?
Även om ett land punktvis försöker framlägga och arbeta för reformförslag avseende FN, är ett fortsatt deltagande sannolikt inte värt ansträngningarna. Med dagens planer, medlemmar och byråkrati kommer utvecklingen, som tillåter FN att vidga sina funktioner och få alltmer inflytande, ändå att fortskrida oavbrutet. Det finns dock ingen anledning att överhuvudtaget ta hänsyn till icke-demokratiernas åsikter och mål gällande världens politiska utveckling. Det medför, att Sveriges handlingsalternativ nu främst är tre:
(1) Om FN skär ned sina ambitioner och går tillbaka till begynnelsen med ett huvudsakligt uppdrag för organisationen att hantera konflikter och olika katastrofer till exempel pandemier är det ett utvecklingsalternativ, som skulle tillåta fortsatt medlemskap. Om några av övriga organisationer inom FN ses som ytterst viktiga, kan dessa reformeras och troligen bantas, och man låter de nationer, som främst betalar respektive bidrar till dem, styra dem. Den allmänna internationella byråkratin elimineras. Detta alternativ syns dock helt osannolikt.
(2) Ett andra alternativ är att lämna FN och de åtaganden, som följer medlemskapet. Man kan då ärligt säga vad man tycker om organisationens motbjudande mål och framväxande planer, metoder och byråkrati. Med tanke på att FN fortfarande generellt respekteras av svenska folket, är det nu viktigt att visa dess verkliga ansikte och mål. Förenta Nationerna ses ju i Sverige fortfarande som en högt moralisk och aktningsvärd institution och en trygghet i en värld under omvälvning. I själva verket är FN nu ett hot, som med sina socialistiska ambitioner och program utgör en fara för Sveriges suveränitet, välfärd och frihet. Vårt land bör därför lämna organisationen.
(3) Om man kan få anslutning från andra demokratier, är det önskvärt att idag lämna FN och i en annan form återskapa delar av den internationella organisation man egentligen avsåg från början. Sedan gjorde arvet från andra världskriget, att hyckleriet beträffande inträdeskraven inleddes genom att till exempel Sovjetunionen blev medlem, trots att landet så klart bröt mot FN-stadgan. Det finns dock en rad viktiga internationella frågor, där ett ständigt och organiserat samarbete mellan demokratierna vore till nytta. Det gäller främst att behandla uppkomna konflikter och minska krigsrisker samt att ge katastrof- och viss utvecklingshjälp. Andra funktioner kan läggas till. Det avgörande villkoret för att delta i den nya organisationen är nu dock demokrati och individuella rättigheter i västerländsk mening. Alla EU-länder kan då tillåtas ingå liksom stora stater som de nordamerikanska, Australien, Brasilien, Indien osv. Kravet på demokrati och mänskliga rättigheter är oeftergivligt, men självfallet finns viss flexibilitet beträffande enskilda områden. Även Sverige med till exempel sitt – gällande högre instanser - politiserade rättsväsende, systematiska massindoktrinering av befolkningen och kulturmarxistiska statsmedia kan därför få bli medlem i denna Demokratiernas Förenta Nationer (DFN).
Beträffande till exempel den nya organisationens samverkan med dagens FN - Diktaturernas FN – hänvisas till denna artikel. Andra invändningar mot en ny organisation behandlas även där. De klart socialistiska ambitionerna hos dagens FN gällande världens utveckling och ekonomi, samt det uppenbara målet att minska nationernas självständighet och så småningom bilda en världsregering, starkt påverkad – kanske i viktiga avseenden t o m styrd – av auktoritära stater/diktaturer, gör det nödvändigt att snabbt lämna organisationen.
Man kan nu dock inte längre lita på, att någon av sjuklöverns partiledningar sant och uppriktigt respekterar Sveriges nationella intresse i olika slag av internationella förhandlingar. Globalismen är i dessa frågor den dominerande ideologin, vilken driver utvecklingen. Sjuklöverns hållning idag gällande EU och deras vilja att avstå från reell svensk suveränitet till förmån för ett negligerbart inflytande i Bryssel ger en vägledning om deras hållning även i framtiden, när motsvarande fråga uppstår gällande en världsregering. De globalistiska partierna måste därför politiskt tvingas retirera för de nationalistiska, om vi ska ha kvar ett fredligt, fritt och välmående Sverige.
Dan Ahlmark
