Sydöstra Sverige har missgynnats av Trafikverket med flera banor nedlagda eller på väg att läggas ner och inga nya investeringar. Stångådalsbanan mellan Linköping och Kalmar är oelektrifierad och med många kurvor. Trafikverket vill helst lägga ned den och ersätta med buss, vilket kan dubbla den redan långa restiden. Trafikverket har utpekat tre viktiga hamnar: Oskarshamn, Kalmar och Karlskrona, men när det gäller att förstärka godsstråken till dem är kartan tom. Man får nöja sig med lastbilstrafik på de vägar som finns.
För att tala om hur omöjligt det är att göra något åt Stångådalsbanan hävdar man att för att kunna komma ner i två timmar restid mellan Linköping och Kalmar måste man bygga en höghastighetsbana för 23 miljarder kronor, medan Infrastrukturkansliet i Hultsfred, en samverkan mellan kommunerna efter banan, bekostat en utredning som visar att det är möjligt komma ner i 2,5 timmes restid för en miljard kronor och ha helsvetsade spår på makadam hela vägen. Nu är det en tredjedel som har det. Då sjunker underhållskostnaden från 150 kronor metern till 50 kronor. Godstrafiken kan få normala tågvikter. En elektrifiering av de 23,5 milen och 3 mil mellan Berga och Oskarshamn kostar en miljard. Direkttågen från Kalmar över Stockholm försvann därför att man inte kunde köra eltåg hela vägen.
I Sverige är tillåten hastighet med hänsyn till spårkrafterna satt efter tunga godståg. Genom att tillämpa europeiska normer kan lätta tåg köras med 15 procents överhastighet. Nu har MTR genom av dem bekostade utredning tvingat fram att det tillåts för deras tåg och för X 3000 på Västra stambanan. Det korglutande X 2000 får redan köra med 30 procents överhastighet. De normerna borde kunna tillämpas i hela landet. För Stångådalsbanan kunde det ge en kvart. Med 30 procents överhastighet skulle man kunna nå samma restid som med höghastighetsbana. Den behövs inte i dagsläget.
Upprustningen kan göras på två år. Med den kan axeltrycket för godståg höjas. Banan behövs för godset även om en höghastighetsjärnväg byggs i någon oviss framtid. Hamnarna bör ha möjlighet till järnvägstransporter.
En höghastighetsbana kan inte ge de mellanliggande kommunerna god trafik. De har behov av upprustning av Stångådalsbanan. I Kinda, Vimmerby, Hultsfred, Högsby och Mönsterås har befolkningen minskat med 3 000 invånare från år 2000 till 2015. Sedan 1970 är invånarminskningen 11 500. Nu bor där 57 364. Järnvägskonsulten Stellan Lundberg, tidigare Infraplan, gjorde för flera år sedan en utredning om att för varje invånare som måste flytta förlorade man en miljon i samhällsinvesteringar. Att sedan ersätta dessa investeringar dit de flyttar blir dyrare. Att inte ha en fungerande järnväg är alltså fråga om miljardförluster. Därtill kommer minskade skatteinkomster.
Därför måste Stångådalsbanan upprustas. Vill inte Trafikverket göra det återstår för berörda kommuner att driva banan efter Inlandsbanemodell.
Också Västerviksbanan behövde upprustas. Oskarshamn borde förbindas med Nässjö och det stora godsstråket genom upprustning och elektrifiering av den åtta mil långa Bockabanan. För en kustbana har Rambölls gjort ett intressant förslag genom att förbinda existerande bansträckor med bana på bro.
Sydöstra Sverige får inte förmenas samma järnvägsstandard som övriga Sverige om man skall kunna bli en attraktiv del av landet. Stångådalsbanan måste rustas upp.
Hans Sternlycke
Hans Sternlycke är ordförande i Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet och tidigare ledarskribent i Miljömagasinet. Han är också författare till boken "Bättre med tåg".
Sternlycke har tidigare studerat samhällsvetenskap och gått på journalisthögskolan.