MORGONDAGENS DAGSTIDNING –
Donera Annonsera Om Nya Dagbladet Kontakt
Globe
Nya Dagbladet
Senaste nytt
Annons:
Den här artikeln publicerades för 8 år sedan

https://nyadagbladet.se/kronikor/men-nagot-mer-hander-inte/

Krönikor

Men något mer händer inte…

Karl-Olov Arnstberg

I sin senaste krönika skriver författaren och professorn Karl-Olov Arnstberg genomgripande om utvecklingen i det svenska samhället.

Uppdaterad april 22, 2021, Publicerad april 26, 2018 – av Karl-Olov Arnstberg
9 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

På den tiden jag var universitetslärare använde jag mig emellanåt av en enkel modell för att visa att det finns olika nivåer av förståelse. Den första nivån är att man klarar att följa med i och begripa ett resonemang när det presenteras, men man förmår inte återge det. Detta har många föreläsare erfarenhet av. Det går att se på åhörarna att de hänger med, men när föreläsaren kommit till punkt, är det som att slå av en kontakt. Frågor visar att många av åhörarna inte alls har förstått på det sätt som föreläsaren trodde.

Nästa nivå av förståelse är när man klarar att återge resonemanget. Om vi tar en bilmotors konstruktion som exempel, kan man förklara hur den fungerar. Ännu en nivå upp förstår man bilmotorn så väl att man begriper den processuellt – vad händer om man ändrar på konstruktionen? Vad blir konsekvensen med överliggande kamaxlar, om man vidgar kylarens kanaler, tar bort katalysatorn etc. Den fjärde nivån är när man övergår till handling, det vill säga man går från förståelse till aktivitet, till att bygga en bilmotor. Därutöver finns det ytterligare en nivå, när man drar konsekvenserna av alla sina erfarenheter och återgår till teorin, eventuellt i växelverkan med praktik. Den som behärskar både teori och praktik har nått den högsta formen av kunskap, ett mästerskap med avseende på bilmotorer.

För jag över detta sätt att resonera, i form av nivåer, till invandringsfrågan, ser det lite annorlunda ut. Den första och grundläggande nivån är när man genom att följa medierapporteringen oreflekterat tycker sig ha förstått vad invandringen handlar om och har för konsekvenser. I dag betyder det att man vet att det är dyrt med massinvandring. Förra året landade kostnaderna för migration & integration på 71,2 miljarder kr eller 7,4% av statsbudgeten i höständringsbudgeten 2017 (jämför försvarets 50,2 miljarder kr eller rättsväsendets 43,9 miljarder kr). De tidigare försvarande argumenten där invandringen påstods vara lönsam, är överspelade (utan att företrädarna ens skulle drömma om att be om ursäkt för sitt spridande av desinformation). Det är också svårt att missa att alla ”nyanlända” måste ha någonstans att bo, vilket förvärrar bostadsbristen. Tydligt är att Sverige fått en ny underklass, som i synnerhet bor i miljonprogrammets storskaliga förorter. Där brinner det bilar emellanåt och där finns våldsorienterade och kriminella gäng och på sista tiden har skrämmande många mord ägt rum. Polis och annan ”blåljuspersonal” har problem med att ta sig in i de värsta områdena. De riskerar att ungdomar kastar sten på dem och att deras fordon attackeras.

Stannar vi kvar på denna grundläggande förståelsenivå så är det givetvis så att nyhetsrapporteringen inte kan undvika att rapportera, men i den politiska debatten och i opinionsbildningen finns ingen djupare krismedvetenhet. Här dominerar uppfattningen att alla som kommer är flyktingar och att medborgarna ”måste ta sitt ansvar”, öppna sina plånböcker och hjälpa nykomlingarna. Dessutom måste alla goda och ansvarskännande svenskar ställa upp och på hemmaplan bekämpa den rasism som riskerar att bli konsekvensen av ”ansvarstagandet”. Inte minst viktigt är det att lyfta fram allt positivt som invandringen för med sig, främst inom välfärdssamhällets äldrevård. Den problematiska verklighet som är konsekvensen av att majoriteten av nykomlingarna består av unga muslimska män från MENA-länder, underkommuniceras. Följande axplock är hämtad från Petterssons blogg:

Annons:

 

  • En ensamkommande från Afghanistan knivmördar en landsman i Ljusne och döms till fängelse i 3 år och 9 månader. Fallet tillhör också de få där unga gärningsmän ska utvisas efter fängelsevistelsen.
  • Fem ensamkommande från Afghanistan gruppvåldtar en minderårig pojke i Uppsala. Straffet blir sluten ungdomsvård, men ingen utvisning.
  • Tiotals unga ensamkommande från Afghanistan är inblandade i ett storbråk efter en skolavslutning i Ronneby. Bråket har pågått i flera år och eskalerade nu.
  • Tre ensamkommande från Afghanistan mördar en 16-årig landsman på en kyrkogård i Malmö.
  • Fyra ensamkommande från Afghanistan rånar flera personer i Uppsala under påverkan av berusningsmedel.
  • Många ensamkommande från Afghanistan sextrakasserar unga flickor på festivalen We Are Stockholm.
  • Tre ensamkommande från Afghanistan gruppvåldtar en 12-årig flicka i Östersund.
  • Fem ensamkommande från Afghanistan knivhugger en tonåring på en buss i Malmö.
  • Ensamkommande 18-åring från Afghanistan är inblandad i mord på äldre kvinnas anhöriga.
  • Tre ensamkommande från Afghanistan gruppvåldtar en yngre landsman i Skåne.
  • Tre ensamkommande från Afghanistan knivhugger tre personer vid en pendelstation i Solna.

 

I medierna får ofta familjer med små barn och unga kvinnor representera ”flyktingarna”. Invandrare som ser västerländska ut och talar god svenska eller engelska, har också företräde. Journalisterna framhåller likheten: ”Se, de är precis som vi!” Det skapas en illusion av större samhörighet än vad som är fallet.

Att journalisterna har en underliggande agenda är uppenbart. En av mina mailkontakter refererar till en text på Samtiden där Dick Erixon skriver om en polis som kan språken dari och persiska och upptäckt hur hårt medierna styr. En kille som intervjuas säger något som aldrig översätts: ”Om de gör mitt liv illa kommer jag att göra ert liv illa.”

”Översättningsmissen” är ingen slump, det är rutin. Hade de haft mer tid hade de valt ut en annan att intervjua och helt strukit den där killen med hotelser, det är det mest vanliga. Att hitta någon som säger det som passar journalistens agenda. Om det så är professorer eller andra “sakliga experter” måste de ha “rätt” åsikter, annars intervjuar de någon annan, och någon annan, tills de fått fram det de vill.
Ett exempel: Ove Bring sade ”fel” saker vid första intervjun vid libanonkriget 2006. Trots att han normalt brukar kritisera Israel, och därmed vara populär i våra vänstermedia (SR), gjorde han inte det denna gång. Han försvarade Israels beslut att angripa i södra Libanon. Det var sista gången jag hörde honom på de närmaste tre veckorna. Det fick bli andra “experter” som hade ”rätt” synsätt, och var ”pålitliga”.

Den grundläggande förståelsenivå som medierna serverar är delvis korrekt, delvis vilseledande. Exempelvis är en majoritet av de ”nyanlända” inte alls flyktingar och de ensamkommande barnen är vanligen varken ensamkommande eller barn. Ett annat karakteristika är att samhällsproblem och kriser inom välfärdsindustrin rapporteras utan att kopplas till den massinvandring som skett. Att väntetiden på många akutmottagningar, mätt i timmar, blivit tvåsiffrig och att polisen alltmer sorterar undan ”mängdbrott” (stöld, snatteri, skadegörelse, tillgrepp av fortskaffningsmedel, misshandel, grov olovlig körning och rattfylleribrott) sägs inte hänga samman med invandringen – vilket det ofta gör. Skolans kris och nödvändigheten av att bygga fler fängelser i landet kopplas inte heller det till invandringen. Konsekvensen är att välfärdssamhällets tillkortakommanden på denna grundläggande nivå framstår som oförklarliga.

Den som är förförd av Main Stream Media, har också bibringats uppfattningen att det är den som slutar att lita på det reguljära informationsflödet, som blir lurad. Det är på nätet de falska nyheterna serveras och trollfabrikerna håller hus. Det är där extremismen och rasismen flödar, vilket påstås vara anledningen till att de som har makten bör ta kontrollen över nätet.

För att kunna ta sig till nästa förståelsenivå, behöver den som vill ha information ta nätets nyhetssajter och bloggar i anspråk. Bilden av massinvandringen och dess konsekvenser korrigeras där, med det tillägget att på nätet finns ”allt”, från de vildaste konspirationsteorier till saklig information och analyser som är totalförbjudna inom Main Stream Media. Frågan är vad som motiverar den informationssökande att börja leta på nätet. Någonting får ”myntet att trilla ner”. Det kan vara att man bor i eller nära en problemförort och inte kan undvika att se förfallet. Det kan vara att ens barn har blivit rånade eller hotade. Kanske att man blir utkonkurrerad från sitt jobb av mer eller mindre illegala invandrare. Oftast är det någon egen erfarenhet, ett intrång i den egna ”komfortzonen”, som gör att man går från att passivt låta sig matas av Main Stream Media till att aktivt söka efter information på nätet. Eller till och med att bygga upp ett aktivt motstånd. Ett exempel är hur lokalbefolkningen kämpar emot nedläggningen av Sollefteå BB. I ett mail får jag det beskrivet så här:

Vi har ett övergripande problem som du säkert hört talas om: nedläggningen av Sollefteå BB och akut kirurgi. På sikt kommer förmodligen hela sjukhuset verksamhet försvinna. De flesta som bor här kämpar oerhört mot det i mångas ögon korrupta Landstinget, som silar mygg och sväljer kameler. Du har i någon blogg efterlyst folkligt engagemang. Det vill säga mera handgripligt, utan våld. I denna fråga har folket verkligen arbetat oerhört för att rädda vården. ”Vanligt folk” från trakterna runt omkring Sollefteå ockuperar sjukhuset dygnet runt. Avstånd på 8 – 10 mil avskräcker inte. Sammanhållningen efter Uppdrag Gransknings vinklade reportage har stärkt och ingjutit mera mod i folksjälen. Lite av den varan skulle även finnas i övriga Sverige.

Många fortbildar sig numera på nätet och allt fler köper och läser den växande flod av böcker som publiceras av dissidenter och som antingen skändas eller tigs ihjäl i det offentliga samtalet. Dessa medborgare är välinformerade och upprörda. Men där stannar det för de flesta. Att det kokar under ytan syns i första hand genom att Sverigedemokraterna, trots mediernas entydigt mycket negativa bild, blivit landets tredje störste parti. Det snackas på arbetsplatser, det bildas grupper på Facebook. Men något mer händer inte. Som jag läser i en bloggkommentar: ”Svensken knyter näven hårt i fickan, vänder sig på andra sidan och somnar om.”

För att förklara vad som skulle kunna hända kan vi den väl påläste medborgaren Paul Nilsson som exempel. När media och myndigheter serverar medborgarna vilseledande information reagerar han aktivt, riktar sig till dem som censurerar eller vilseleder och skriver under sina invändningar med eget namn. Nedan ett exempel på ett mail till Migrationsverket. Sakligt och med bifogade referenser:

Hej, 

Afghanen Amir Nabizadeh från Iran, som har uppehållstillstånd i Sverige, skriver på Twitter den 10 januari att han besöker sin familj i Iran och att ”här i Teheran finns allt”. Varför lämnade han Iran och reste till Sverige (han har inte flytt till Sverige eftersom Sverige inte är första asylland för afghaner och iranier) för att söka asyl här? Han har redan skydd i Iran. Varför har han beviljats uppehållstillstånd i Sverige? Flykting kan han inte vara eftersom han har rest till familjen i Iran.

Amir Nabizadeh har också ljugit om sin ålder och sagt att han är yngre än vad han är. 
Enligt ett Twitter-meddelande från Migrationsverket den 11 januari, som är ett svar på en fråga från Filippa Mannerheim angående asylbeviljade personer som reser på semester till sina hemländer efter att ha fått asyl i Sverige, ”är grundregeln att vi undersöker om det är aktuellt att återkalla uppehållstillståndet”. Jag hemställer att Migrationsverket omprövar Amir Nabizadehs uppehållstillstånd, återkallar det och utvisar honom på livstid från Sverige till Iran. 

 

Källor:
Amir ”det ensamkommande flyktingbarnet” från Afghanistan är hemma i Iran på semester
https://samnytt.se/afghanledaren-halsar-svenskar-hemifran-har-i-teheran-finns-allt/
Amir har rätt att träffa sin familj, strejka, semestra men tydligen ingen plikt att arbeta
https://hejahanif.se/2017/10/07/desinformationskampanj-om-nabizadeh/

Med vänlig hälsning 
Paul Nilsson 

 

Paul Nilsson gör det som många fler ansvarstagande medborgare borde göra, men inte gör, han förstår att ta ett medborgerligt ansvar, han är aktiv och därmed – tyvärr – en avvikare.

 

 

Karl-Olov Arnstberg

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

https://nyadagbladet.se/kronikor/satt-stopp-for-eliterna-ta-ut-pengarna-fran-banken/

Krönikor

Stoppa eliten – ta ut dina pengar från banken!

Hotet från bankerna

Tobias Lindström menar att samordnade uttag från banker kan ge vanliga människor ett påtryckningsmedel mot den politiska eliten – men varnar för att verktyget måste användas varsamt.

Uppdaterad augusti 23, 2026, Publicerad augusti 23, 2026 – av Tobias Lindström
Tre dekorerade grisar under orden ”Alla djur är jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra”.
Tre dekorerade grisar under det ändrade budordet i den animerade filmen Djuren på gården.
3 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Jag tror att många, kanske de flesta, kan enas om att våra politiker har spårat ur.

De driver ändlösa krig och förstör våra samhällen i sina rika kompisars intresse – samma kompisar som har satt dem vid makten. Frågan är vad vi kan göra åt det – vårt politiska system är i bästa fall odemokratiskt, i värsta fall korrumperat eller till och med kapat. Vi, folket, har lite till inget inflytande.

Men det finns ett sätt att slå tillbaka: våra bankkonton.

Idén är enkel.

Annons:

Gör som vi kräver – annars tar vi ut våra pengar. Om uttagen samordnas på rätt sätt krävs det inte mycket för att utlösa en bankrusning. Det kan räcka att fem till tio procent av befolkningen deltar.

Varför skulle det fungera? Bankerna har en viss mängd kontanter tillgängliga för snabba uttag, men när de pengarna tar slut tvingas de sälja andra tillgångar. Givet hur systemet är uppbyggt skulle det alltid skapa bekymmer, eftersom det aldrig finns tillräckligt med kontanter för att täcka alla uttag, men i dag skulle bankerna kollapsa på grund av sina orealiserade förluster.1

Varför bankerna är sårbara

Vad menar jag? Låt oss ta ett förenklat exempel.

Föreställ dig att du äger ett hus vars värde har fallit till, säg, 1 000 000 kronor. Samtidigt är du skyldig banken 2 000 000 kr från när du köpte det. I det läget sitter du på 1 000 000 kr i så kallade icke-realiserade förluster. Tekniskt sett är du illa ute, men så länge huspriset stiger igen är allt okej.

Men om du tvingas sälja, till exempel på grund av att du har förlorat jobbet, blir det en katastrof: du kan inte längre betala dina skulder.

Detsamma gäller banker.

Om de tvingas sälja tillräckligt mycket till förlust innebär det game over, vilket till exempel var det som hände med Silicon Valley Bank 2023. Och när vi tar ut pengar ur våra bankkonton tvingas de sälja sina tillgångar för att betala vad de är skyldiga.

Det betyder att vi, folket, kan slå mot eliterna där det svider mest: vi kan få banksystemet att kollapsa om vi inte får igenom våra krav.

Det har hänt tidigare.

Bankuttag användes exempelvis för att driva igenom den engelska reformlagen 1832. Människor tog ut sina insättningar under parollen ”To Stop the Duke, go for gold”. På en vecka betalade Bank of England ut 25 000 000 dollar, vilket räckte för att regeringen skulle ge vika. (s. 21, Hull, 1929)

Vi måste vara försiktiga med vad vi önskar oss.

Men jag tror detta är ett verktyg som vi har förbisett alltför länge.

 

Tobias Lindström

1 Fortune skrev exempelvis i maj 2025 att bankerna har 500 miljarder dollar i orealiserade förluster (hämtad den 25 januari 2026).

Hull, John Thomas. Reform Movements and Ideas. Saskatchewan: s.n., 1929. Pamflett nr 2 i en serie föreläsningar vid Co-operative School, som hölls i juni 1929 vid University of Saskatchewan.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/kronikor/samhallet-ar-byggt-pa-spel-och-vi-borde-spela-ett-battre/

Krönikor

Samhället är byggt på spel – och vi borde spela det bättre

Alternativa ekonomiska system

Vi är alla del av ett enormt spel – ett spel som styr våra liv, påtvingar vårt deltagande och är ohållbart, skriver Tobias Lindström.

Publicerad augusti 22, 2026 – av Tobias Lindström
Svartvitt schackbräde med en störtad vit kung bland stående pjäser.
En störtad schackkung bland stående pjäser på ett svartvitt bräde.
4 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Vi är alla med i ett enormt spel.

Trots att det inte är på riktigt styr det våra liv. Vi föds in i det och kan sedan inte sluta spela – eftersom vår överlevnad beror på det. Spelet är inte bara tråkigt utan också ohållbart, och vi måste snart sluta spela innan det är för sent.

Det är dags att spela något annat.

Samhället är byggt på spel. Vi agerar och samarbetar utifrån berättelser som vi själva har skapat.

Mycket av det vi gör bygger på påhitt.

Annons:

Pengar, företag och länder existerar egentligen inte i verkligheten. De existerar endast som delar av vår fantasi.

Fysiskt sett är vi hårlösa primater som knappt skiljer sig från varandra. Om vi ställde en minister framför en schimpans skulle den bara se en välklädd apa. Men i spelet är vi anställda, chefer, vd:ar, kungar och miljardärer – och för att markera vår spelstatus bär vi kostymer, klockor och kronor. På samma sätt är en dollar en dollar eftersom några primater i Washington säger det, och vi lyssnar eftersom vi har bestämt att de utgör en regering. Om vi gav en dollar till en schimpans skulle den bara se ett värdelöst papper.

Precis som barn på skolgården hittar vi på regler, roller och föremål, och agerar sedan utifrån det vi själva kommit på. Det enda verkliga är spelarna och den värld de agerar i – och genom våra handlingar påverkar spelet våra liv.

Även om spelet är på låtsas är följderna verkliga – för oss och för världen.

De flesta spelar för att de måste, inte för att de vill. Därför kan missnöjda spelare ibland ta till våld.

Vi tvistar ständigt om vilket spel vi ska spela.

Vi är oense om reglerna, bråkar om vem som ska spela vem och klagar över vad som är rättvist och orättvist – precis som barn på skolgården. Och när vi inte kommer överens tar vi ibland till våld.

Vuxna tar spelet på stort allvar, eftersom insatserna för dem är höga. Ett missnöjt barn kan helt enkelt sluta leka, men för en vuxen kan ett avhopp hota deras överlevnad: spelet kan få dem att svälta, förlora bostaden, hamna i fängelse eller till och med bli dödade. Oavsett om vi gillar spelet eller inte är vårt bästa alternativ att fortsätta spela, och det bästa vi kan hoppas på är att spelet går bra. Många, däribland jag, fantiserar om att hoppa av – men den som lämnar spelet kanske inte kan återvända. I stället hoppas vi på att bli befordrade, få mer spelvaluta eller att förbättra reglerna.

Vuxna spelar ett spel där spelarna hålls gisslan. De kan inte välja att sluta spela, och det är svårt att ändra reglerna. När spelet går dåligt kan våld därför bli den sista utvägen för många.

För vuxna är spelet verkligt – så verkligt att de är beredda att döda för det.

Vi kan inte fortsätta spela det nuvarande spelet. Det är ohållbart, skapar fattigdom och får oss att arbeta mer än nödvändigt.

Det nuvarande spelet kommer att ta kål på oss.

Det skapar inte bara onödigt lidande, får oss att arbeta mer än nödvändigt och tvingar oss att göra bullshit för att överleva. Det kan heller inte fortgå. Det förstör våra ekosystem, vilket innebär att det förr eller senare måste upphöra.

Vi har därav två alternativ: antingen ändrar vi själva spelet, eller så kommer naturen att tvinga oss att göra det – och naturen kommer inte att vara barmhärtig. Den goda nyheten är att vi har teknologin och kunskaperna – allt vi behöver göra är att ändra spelet. Problemet är att avgöra vilket spel vi ska spela och enas om det. Historiskt har vi antingen hamnat i nya spel av en slump eller utan att reflektera över hur det kommer att fungera med riktiga människor. För att lyckas räcker det inte att spekulera – vi måste också experimentera och pröva nya spel med verkliga människor i verkliga situationer.

Vad vi än gör och hur vi än gör det måste spelet förändras. Tyvärr vill de som gynnas inte att det ska förändras.

De kommer att försöka hindra varje försök.

Karikatyr av Margaret Thatcher med pratbubblan ”There is no alternative”.
Margaret Thatcher med sloganen ”There is no alternative” – det finns inget alternativ. Faksimil: Toblin/Medium.

De kommer att försöka övertyga oss om att det inte finns några alternativ. När det sker måste vi minnas att detta bara är ett spel – ett av många vi kan välja.

Och det här spelet är varken roligt eller hållbart.

Så låt oss spela något annat.

 

Tobias Lindström

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/kronikor/den-kritiska-rasteorins-destruktiva-mal/

Krönikor

Den kritiska rasteorins destruktiva mål

Kulturrevolutionen i Väst

Dan Ahlmark

Den kritiska rasteorin är egentligen tillämpad postmodernism, det vill säga kulturmarxism. I grund och botten utgör den ett angrepp mot västerländska samhällen med dess värderingar, där icke-vita brukas som en murbräcka för att åstadkomma djupt destruktiva politiska mål.

Publicerad augusti 4, 2026 – av Dan Ahlmark
Den våldsbejakande svart makt-rörelsen BLM är ett politiskt uttryck för den kritiska rasteorin. Foto: Nicole Baster/Unsplash
6 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Så kallad "Kritisk Rasteori" (Critical Race Theory - CRT), som dominerar det högaktuella politiska området rasism, har många facetter:
(A) såsom ett akademiskt forskningsområde;
(B) som en huvudteori för att attackera länder i Väst, där USA naturligtvis är huvudmotståndaren; och
(C) som en politisk rörelse, vilken söker leda en av de största kulturmarxistiska identitetsgrupperna i västdemokratierna: invandrare från främst Afrika, Mellanöstern och västra Asien.

Förespråkarna av CRT utgör samtidigt en del av den totala kulturmarxistiska rörelsen, som framträtt såsom den nya socialismen med djupt inflytande över socialdemokratiska, kommunistiska och miljöpartier i Väst.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 november 2021.

Facetterna stöder varandra, eftersom exempelvis ”forskningen ” gällande ämnet sömlöst kan ingå och stötta de två andra områdena. CRT är egentligen tillämpad postmodernism - det vill säga kulturmarxism - och håller akademiskt på intet vis ordinär forskningsstandard.1 Man godkänner inte konventionell västerländsk kunskapsteori med dess krav på objektivitet, logik och empiri samt tror överhuvudtaget inte på, att människan kan korrekt fastställa fakta om omvärlden. Slutsatser från forskning ses av ideologin inte som bättre än andra källor till ”kunskap”, eftersom slutsatser från forskning också betraktas som ett resultat av styrande gruppers maktutövning.2 Kunskapen är lokal och allmängiltiga utsagor och principer avseende sanning är inte möjliga. Detta omöjliggör naturligtvis objektiv och korrekt forskning, och de så kallade forskningsresultaten gällande området kan vanligen bara ses som utveckling av politisk ideologi. Varför forskningen och aktuella forskare accepteras i den akademiska miljön är en konsekvens av universitetens politisering.

Annons:

Den kritiska rasteorin omfattar starka anklagelser mot vita som individer och som grupp för förtryck och rader av rasistiska åtgärder mot icke-vita. Sådana falska och överdrivna tillvitelser mot medlemmar av en ras, enbart för att dessa är vita, är en form av rasism. Det innebär att definitionen av CRT som “en rörelse för aktivister som använder rasism för att tillskansa sig makt”3 är träffande, eftersom den kulturmarxistiska så kallade ”anti-rasismen” genom sin argumentation och teoretiska grund egentligen är ren rasism gentemot vita.

Men om man ser till ideologins huvudsyfte kan definitionen istället sägas vara följande:

”Att genom sitt innehåll förmedlat genom ett lands opinionsarbetarindustrier (där delar av undervisningssektorn är en) politiskt förändra och omvandla västerländska länder till socialistiska sådana (där det geografiska huvudmålet självfallet är USA, men framgång i andra länder är en bonus).”

Det är alltså ytterligare en av de utopiska rörelser som under mera än ett sekel avsett att i grunden förstöra det västerländska samhället och ersätta det med ett nytt byggt utifrån riktlinjer som tidigare alltid lett till misär och diktatur.

Vilka är huvudmålen för CRT?

Den kritiska rasteorin är en av flera viktiga komponenter i den kulturmarxistiska ideologin och man kan inte alltid fastställa vilken del av denna som åstadkommer vilket politiskt resultat. CRT inverkar dock inte bara på invandrare och medlemmar av icke-vita raser utan även på vita genom att hos de senare väcka känslor av skuld över påstådda historiska brott och nuvarande så kallade ”orättvisor” och ojämlikhet mellan vita och andra. Man kan säga att CRT samverkar med andra kulturmarxistiska teorier för att nå följande huvudmål:

(a) att på det individuella planet minska eller eliminera svartas eller färgades möjligheter att nå framgång i västerländska samhällen bortsett från tjänster för rörelsens egna representanter;
(b) att förvandla färgade invandrare till mot landet djupt kritiska och helst hatiska människor villiga att arbeta för det kulturmarxistiska - det vill säga socialistiska samhället;
(c) att på samhällsplanet angripa och förändra de principer, som gör västerländska samhällen framgångsrika;
(d) att försvaga och helst eliminera de samhälleliga värderingar, som gör ett land enigt och starkt;
(e) att förvandla icke-vita och vita till anhängare av den egna ideologin, samt
(f) genom effekterna av (a)–(e) medverka till ett övertagande av makten i samhället och omvandling av detta till ett socialistiskt system.

Precis som Black Lives Matter försöker man bli ledande förespråkare för teman populära hos färgade eller allmänheten, medan man i grunden tyst arbetar för målet att omforma hela samhället.4 Delmål på kortare sikt som att visa resultat av identitetspolitiska initiativ, att genomdriva kvoteringar på olika områden och dylikt kan tidvis motverka mål (a), medan de stödjer andra såsom (c) – (e). Det är policyavvägningar, som troligen kommer att göras utifrån varje särskilt fall. Beträffande (a) är typiska exempel motståndet i skolundervisningen mot att krav ställs på icke-vita elever gällande exempelvis: personligt ansvar, arbetsamhet, självdisciplin, rationellt tänkande och logik, problemlösning, krav på korrekt språk och matematiska färdigheter, kunskaper i Västerlandets filosofi, historia och konstarter och så vidare. Att väl behärska vissa av dessa beteenden och kunskaper är närmast förutsättningar för framgångsrika karriärer. En utbildningsteoretiker och framstående CRT-aktivist såsom B. Love är typiskt nog likgiltig för detta och motarbetar sådana krav.5 Som andra aktivister främjar hon ett offertänkande och därmed låga ambitioner hos färgade, vilket naturligen leder till mål (a). Identitetspolitiken frodas på missnöjda eller bittra människor, som misslyckas i sitt nya land, vilket passar rörelsens politiska mål. Metoden får dock inte bli uppenbar för anhängarna.

Förakt för landet som politiskt verktyg

Genom förakt för landet och dess påstådda dåliga behandling av invandrade färgade kan man främja en alltmera kritisk syn hos de berörda. En huvudmetod att nå mål (b) är att hävda att varje brist på jämlikhet i ersättningar, ekonomisk standard och livssituation mellan invandrare och övriga invånare är orättvis och bevis på rasism och fundamentala fel i samhällets struktur. Att de flesta invandrare bara varit i landet en eller några decennier och saknar jämförbar kunskap, erfarenhet och intjäningsförmåga ignoreras. Och varje incident som kan tolkas på ett negativt sätt avseende villkoren för färgade kan användas för att hos dem långsamt bygga upp kritik, ovilja, och fientlighet till landets befolkning.

Den kulturmarxistiska ideologin är mycket kritiskt inriktad mot Västerlandets grundläggande politiska principer såsom individualism, vissa friheter inklusive yttrandefrihet, legal jämställdhet, privat äganderätt och marknadssystemet. Man motarbetar (mål c) många av de fundamentala reglerna som gjort länderna i Väst så framgångsrika i humanistiskt och ekonomiskt avseende. En del av dessa principer är samtidigt sådana, som utgör viktiga gemensamma värderingar, vilka håller ihop en nation. Några är: full yttrandefrihet, privat egendom och rätt till fritt företagande, rimlig beskattning och ingen favorisering av vissa medborgare (eller personer med permanent uppehållstillstånd) avseende behandling i samhället. Det är principer som socialister alltid på olika sätt försöker minska och urholka (mål d).

Genom att framställa sig som de främsta representanterna för den färgade befolkningens intressen och utnyttja sin favoriserade ställning i media och andra opinionsarbetarindustrier (såsom delar av utbildningssektorn) har man goda förutsättningar att göra framsteg gällande mål (e). Vad detta betyder för (f) kan idag inte bedömas med någon säkerhet.

 

Dan Ahlmark

Källor och referenser:

(1) Postmodernismens grundläggande principer har sedan något decennium genomgått reifikation dvs utan stöd i empirisk forskning betraktar anhängarna vissa fundamentala grundsatser i filosofin såsom i realiteten sanna. Då CRT bygger på dessa hypoteser, anses de stärka även denna ideologi.

(2) Nya Dagbladet -  Är postmodernismens samhällsteori trovärdig?

(3) American Thinker - Leftists Are Attacking American Education But They Are Vulnerable

(4) Newsvoice - Black Lives Matter – en kulturmarxistisk rörelse

(5) American Thinker - The ‘Spirit-Murdering’ CRT Agenda

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/kronikor/nu-ar-mattet-ragat/

Krönikor

Nu är måttet rågat

Välfärdskollapsen

Tege Tornvall

När ett postombud inte längre kan sälja ett frimärke har något gått förlorat i ett Sverige som vant sig vid allt sämre samhällsservice, skriver Tege Tornvall.

Uppdaterad juli 4, 2026, Publicerad juli 3, 2026 – av Tege Tornvall
Postnords huvudkontor Arken i Solna.
Postnords huvudkontor, Arken, i Solna.
1 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Glad i hågen kliver jag in på posten för att posta ett brev till Skatteverket. Bakom disken står en ung dam. Jag räcker fram brevet och säger:

– Kan jag få ett frimärke till detta?

Utan att rodna eller skämmas svarar den unga damen:

– Vi säljer inte frimärken.

Golvet rämnar. Taket rasar. Jag hugger tag i disken för att inte dras med. Att man inte kan köpa biljett på tåget visste jag redan. Men detta!

Utanför står två gula brevlådor – tydligen för ofrankerade försändelser.

”Posten” är numera dansk-svenska Postnord, som kämpar för sin överlevnad i konkurrens med e-post, sms och andra digitala medier.

Postverket var en gång, liksom Televerket, en statlig myndighet man kunde lita på. Men inte längre.

Ändå tycks ingen bry sig. Svenskar är märkligt fogliga. Men för mig är måttet rågat!

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Senaste nytt

Annons: