Men något mer händer inte…

På den tiden jag var universitetslärare använde jag mig emellanåt av en enkel modell för att visa att det finns olika nivåer av förståelse. Den första nivån är att man klarar att följa med i och begripa ett resonemang när det presenteras, men man förmår inte återge det. Detta har många föreläsare erfarenhet av. Det går att se på åhörarna att de hänger med, men när föreläsaren kommit till punkt, är det som att slå av en kontakt. Frågor visar att många av åhörarna inte alls har förstått på det sätt som föreläsaren trodde.

Nästa nivå av förståelse är när man klarar att återge resonemanget. Om vi tar en bilmotors konstruktion som exempel, kan man förklara hur den fungerar. Ännu en nivå upp förstår man bilmotorn så väl att man begriper den processuellt – vad händer om man ändrar på konstruktionen? Vad blir konsekvensen med överliggande kamaxlar, om man vidgar kylarens kanaler, tar bort katalysatorn etc. Den fjärde nivån är när man övergår till handling, det vill säga man går från förståelse till aktivitet, till att bygga en bilmotor. Därutöver finns det ytterligare en nivå, när man drar konsekvenserna av alla sina erfarenheter och återgår till teorin, eventuellt i växelverkan med praktik. Den som behärskar både teori och praktik har nått den högsta formen av kunskap, ett mästerskap med avseende på bilmotorer.

För jag över detta sätt att resonera, i form av nivåer, till invandringsfrågan, ser det lite annorlunda ut. Den första och grundläggande nivån är när man genom att följa medierapporteringen oreflekterat tycker sig ha förstått vad invandringen handlar om och har för konsekvenser. I dag betyder det att man vet att det är dyrt med massinvandring. Förra året landade kostnaderna för migration & integration på 71,2 miljarder kr eller 7,4% av statsbudgeten i höständringsbudgeten 2017 (jämför försvarets 50,2 miljarder kr eller rättsväsendets 43,9 miljarder kr). De tidigare försvarande argumenten där invandringen påstods vara lönsam, är överspelade (utan att företrädarna ens skulle drömma om att be om ursäkt för sitt spridande av desinformation). Det är också svårt att missa att alla ”nyanlända” måste ha någonstans att bo, vilket förvärrar bostadsbristen. Tydligt är att Sverige fått en ny underklass, som i synnerhet bor i miljonprogrammets storskaliga förorter. Där brinner det bilar emellanåt och där finns våldsorienterade och kriminella gäng och på sista tiden har skrämmande många mord ägt rum. Polis och annan ”blåljuspersonal” har problem med att ta sig in i de värsta områdena. De riskerar att ungdomar kastar sten på dem och att deras fordon attackeras.

Stannar vi kvar på denna grundläggande förståelsenivå så är det givetvis så att nyhetsrapporteringen inte kan undvika att rapportera, men i den politiska debatten och i opinionsbildningen finns ingen djupare krismedvetenhet. Här dominerar uppfattningen att alla som kommer är flyktingar och att medborgarna ”måste ta sitt ansvar”, öppna sina plånböcker och hjälpa nykomlingarna. Dessutom måste alla goda och ansvarskännande svenskar ställa upp och på hemmaplan bekämpa den rasism som riskerar att bli konsekvensen av ”ansvarstagandet”. Inte minst viktigt är det att lyfta fram allt positivt som invandringen för med sig, främst inom välfärdssamhällets äldrevård. Den problematiska verklighet som är konsekvensen av att majoriteten av nykomlingarna består av unga muslimska män från MENA-länder, underkommuniceras. Följande axplock är hämtad från Petterssons blogg:

• En ensamkommande från Afghanistan knivmördar en landsman i Ljusne och döms till fängelse i 3 år och 9 månader. Fallet tillhör också de få där unga gärningsmän ska utvisas efter fängelsevistelsen.
• Fem ensamkommande från Afghanistan gruppvåldtar en minderårig pojke i Uppsala. Straffet blir sluten ungdomsvård, men ingen utvisning.
• Tiotals unga ensamkommande från Afghanistan är inblandade i ett storbråk efter en skolavslutning i Ronneby. Bråket har pågått i flera år och eskalerade nu.
• Tre ensamkommande från Afghanistan mördar en 16-årig landsman på en kyrkogård i Malmö.
• Fyra ensamkommande från Afghanistan rånar flera personer i Uppsala under påverkan av berusningsmedel.
• Många ensamkommande från Afghanistan sextrakasserar unga flickor på festivalen We Are Stockholm.
• Tre ensamkommande från Afghanistan gruppvåldtar en 12-årig flicka i Östersund.
• Fem ensamkommande från Afghanistan knivhugger en tonåring på en buss i Malmö.
• Ensamkommande 18-åring från Afghanistan är inblandad i mord på äldre kvinnas anhöriga.
• Tre ensamkommande från Afghanistan gruppvåldtar en yngre landsman i Skåne.
• Tre ensamkommande från Afghanistan knivhugger tre personer vid en pendelstation i Solna.

I medierna får ofta familjer med små barn och unga kvinnor representera ”flyktingarna”. Invandrare som ser västerländska ut och talar god svenska eller engelska, har också företräde. Journalisterna framhåller likheten: ”Se, de är precis som vi!” Det skapas en illusion av större samhörighet än vad som är fallet.

Att journalisterna har en underliggande agenda är uppenbart. En av mina mailkontakter refererar till en text på Samtiden där Dick Erixon skriver om en polis som kan språken dari och persiska och upptäckt hur hårt medierna styr. En kille som intervjuas säger något som aldrig översätts: ”Om de gör mitt liv illa kommer jag att göra ert liv illa.”

”Översättningsmissen” är ingen slump, det är rutin. Hade de haft mer tid hade de valt ut en annan att intervjua och helt strukit den där killen med hotelser, det är det mest vanliga. Att hitta någon som säger det som passar journalistens agenda. Om det så är professorer eller andra “sakliga experter” måste de ha “rätt” åsikter, annars intervjuar de någon annan, och någon annan, tills de fått fram det de vill.
Ett exempel: Ove Bring sade ”fel” saker vid första intervjun vid libanonkriget 2006. Trots att han normalt brukar kritisera Israel, och därmed vara populär i våra vänstermedia (SR), gjorde han inte det denna gång. Han försvarade Israels beslut att angripa i södra Libanon. Det var sista gången jag hörde honom på de närmaste tre veckorna. Det fick bli andra “experter” som hade ”rätt” synsätt, och var ”pålitliga”.

Den grundläggande förståelsenivå som medierna serverar är delvis korrekt, delvis vilseledande. Exempelvis är en majoritet av de ”nyanlända” inte alls flyktingar och de ensamkommande barnen är vanligen varken ensamkommande eller barn. Ett annat karakteristika är att samhällsproblem och kriser inom välfärdsindustrin rapporteras utan att kopplas till den massinvandring som skett. Att väntetiden på många akutmottagningar, mätt i timmar, blivit tvåsiffrig och att polisen alltmer sorterar undan ”mängdbrott” (stöld, snatteri, skadegörelse, tillgrepp av fortskaffningsmedel, misshandel, grov olovlig körning och rattfylleribrott) sägs inte hänga samman med invandringen – vilket det ofta gör. Skolans kris och nödvändigheten av att bygga fler fängelser i landet kopplas inte heller det till invandringen. Konsekvensen är att välfärdssamhällets tillkortakommanden på denna grundläggande nivå framstår som oförklarliga.

Den som är förförd av Main Stream Media, har också bibringats uppfattningen att det är den som slutar att lita på det reguljära informationsflödet, som blir lurad. Det är på nätet de falska nyheterna serveras och trollfabrikerna håller hus. Det är där extremismen och rasismen flödar, vilket påstås vara anledningen till att de som har makten bör ta kontrollen över nätet.

För att kunna ta sig till nästa förståelsenivå, behöver den som vill ha information ta nätets nyhetssajter och bloggar i anspråk. Bilden av massinvandringen och dess konsekvenser korrigeras där, med det tillägget att på nätet finns ”allt”, från de vildaste konspirationsteorier till saklig information och analyser som är totalförbjudna inom Main Stream Media. Frågan är vad som motiverar den informationssökande att börja leta på nätet. Någonting får ”myntet att trilla ner”. Det kan vara att man bor i eller nära en problemförort och inte kan undvika att se förfallet. Det kan vara att ens barn har blivit rånade eller hotade. Kanske att man blir utkonkurrerad från sitt jobb av mer eller mindre illegala invandrare. Oftast är det någon egen erfarenhet, ett intrång i den egna ”komfortzonen”, som gör att man går från att passivt låta sig matas av Main Stream Media till att aktivt söka efter information på nätet. Eller till och med att bygga upp ett aktivt motstånd. Ett exempel är hur lokalbefolkningen kämpar emot nedläggningen av Sollefteå BB. I ett mail får jag det beskrivet så här:

Vi har ett övergripande problem som du säkert hört talas om: nedläggningen av Sollefteå BB och akut kirurgi. På sikt kommer förmodligen hela sjukhuset verksamhet försvinna. De flesta som bor här kämpar oerhört mot det i mångas ögon korrupta Landstinget, som silar mygg och sväljer kameler. Du har i någon blogg efterlyst folkligt engagemang. Det vill säga mera handgripligt, utan våld. I denna fråga har folket verkligen arbetat oerhört för att rädda vården. ”Vanligt folk” från trakterna runt omkring Sollefteå ockuperar sjukhuset dygnet runt. Avstånd på 8 – 10 mil avskräcker inte. Sammanhållningen efter Uppdrag Gransknings vinklade reportage har stärkt och ingjutit mera mod i folksjälen. Lite av den varan skulle även finnas i övriga Sverige.

Många fortbildar sig numera på nätet och allt fler köper och läser den växande flod av böcker som publiceras av dissidenter och som antingen skändas eller tigs ihjäl i det offentliga samtalet. Dessa medborgare är välinformerade och upprörda. Men där stannar det för de flesta. Att det kokar under ytan syns i första hand genom att Sverigedemokraterna, trots mediernas entydigt mycket negativa bild, blivit landets tredje störste parti. Det snackas på arbetsplatser, det bildas grupper på Facebook. Men något mer händer inte. Som jag läser i en bloggkommentar: ”Svensken knyter näven hårt i fickan, vänder sig på andra sidan och somnar om.”

För att förklara vad som skulle kunna hända kan vi den väl påläste medborgaren Paul Nilsson som exempel. När media och myndigheter serverar medborgarna vilseledande information reagerar han aktivt, riktar sig till dem som censurerar eller vilseleder och skriver under sina invändningar med eget namn. Nedan ett exempel på ett mail till Migrationsverket. Sakligt och med bifogade referenser:

Hej, 

Afghanen Amir Nabizadeh från Iran, som har uppehållstillstånd i Sverige, skriver på Twitter den 10 januari att han besöker sin familj i Iran och att ”här i Teheran finns allt”. Varför lämnade han Iran och reste till Sverige (han har inte flytt till Sverige eftersom Sverige inte är första asylland för afghaner och iranier) för att söka asyl här? Han har redan skydd i Iran. Varför har han beviljats uppehållstillstånd i Sverige? Flykting kan han inte vara eftersom han har rest till familjen i Iran.

Amir Nabizadeh har också ljugit om sin ålder och sagt att han är yngre än vad han är. 
Enligt ett Twitter-meddelande från Migrationsverket den 11 januari, som är ett svar på en fråga från Filippa Mannerheim angående asylbeviljade personer som reser på semester till sina hemländer efter att ha fått asyl i Sverige, ”är grundregeln att vi undersöker om det är aktuellt att återkalla uppehållstillståndet”. Jag hemställer att Migrationsverket omprövar Amir Nabizadehs uppehållstillstånd, återkallar det och utvisar honom på livstid från Sverige till Iran. 

Källor:
Amir ”det ensamkommande flyktingbarnet” från Afghanistan är hemma i Iran på semester
https://samnytt.se/afghanledaren-halsar-svenskar-hemifran-har-i-teheran-finns-allt/
Amir har rätt att träffa sin familj, strejka, semestra men tydligen ingen plikt att arbeta
https://hejahanif.se/2017/10/07/desinformationskampanj-om-nabizadeh/

Med vänlig hälsning 
Paul Nilsson 

Paul Nilsson gör det som många fler ansvarstagande medborgare borde göra, men inte gör, han förstår att ta ett medborgerligt ansvar, han är aktiv och därmed – tyvärr – en avvikare.

Karl-Olov Arnstberg