I mitten av 1970-talet bodde jag några månader i Calcutta, en stad som i svensk press då beskrevs som ”världens värsta stad”. Flera av de indier från medelklassen jag träffade framhöll dock som en förtjänst att i Calcutta levde inte de rika och fattiga åtskilda, utan sida vid sida. Calcutta var en av hårt prövade människor översvämmad stad, men den var åtminstone inte segregerad. På det sättet liknade den 1800-talets Stockholm (som för övrigt i stadshistorisk litteratur benämnts ”Europas Calcutta”).
För mig som kom från en svensk tillvaro där lidandet inte var så konkret, offentligt och fysiskt som i Calcutta, var det svårt att förbli oberörd. Jag tittade gärna bort när jag mötte tragiken. Samtidigt började jag bokföra mina egna reaktioner. Den första impulsen handlade om att på något sätt komma undan, att smita. Gick det inte att gå åt sidan, att se bort helt och hållet, så märkte jag hur käkmusklerna spändes, hur jag – om jag inte aktivt motarbetade det – blev oseende. Det fälldes en ridå mellan omvärlden och min egen person. Jag gjorde anspråk på en existentiell avskildhet. Det handlade om ett förnekande av att ”den andre” fanns också inom mig själv. Det var lätt att förstå att jag levde i världen, men det var svårt att acceptera att världen – i varje fall denna värld i Calcutta – levde i mig.
Det som skilde mig från de välbeställda medelklassindier jag mötte, var min uppfattning att jag och ”den andre” tillhörde samma ekonomiska och sociala verklighet – alltså ytterst ett jämlikhetstänkande. Det indiska perspektivet delade in tillvaron i skilda sfärer. När indier – också moder Theresa – talade om lidande människor önskade de inte i första hand rättvisa utan barmhärtighet. De talade om att hjälpa lidande människor i deras fattigdom, inte hjälpa dem bort från fattigdomen, i den meningen att samhället genomgick en social omvandling.
Sociala och ekonomiska sfärer präglade också den förmoderna svenska stad, som vi i dag gärna romantiserar. Olika befolkningskategorier klarade att leva sida vid sida därför att de socialt sett inte ”smittade ner” varandra. Eller mer preciserat, den välbeställde borgaren kunde bo på första våningen i ett hus där den utblottade änkan bodde på vinden och där den nersupne hamnarbetaren bodde ett halvt kvarter längre bort, just därför att de inte vistades i samma sociala sfär. Med andra ord: den som verkligen vill förhindra boendesegregation måste också fråga sig i vilket slag av samhällen segregationen inte äger rum. Och i förlängningen: vilket är den värre plågan, social eller geografisk segregation?
Rent tekniskt kan boendesegregationen som process beskrivas som en ström av boendekarriärer. Folk flyttar från ett område, därför att de vill ha något bättre. Vad är då bättre? Inte nödvändigtvis behöver det betyda en högre materiell välfärd eller om familjer som växer ur sina hem. Det kan betyda att man bor med människor av samma slag, de sina. Långt ifrån alla av dem som bor i ett så kallat utsatt område, kanske inte ens majoriteten, vill flytta därifrån.
Också, att exempelvis flytta från en modern fyrarummare i Bollmora till en trång tvåa i Gamla stan, är inte att i materiell mening ha höjt sin boendestandard. Däremot har man bytt boendeplats – den som bor i Gamla stan har lättare att övertyga sin omgivning om ett lyckat livsprojekt, än den som bor i Bollmora. På samma sätt kan den som flyttar från en modern lyxvilla med Mälarutsikt i Skärholmen till ett slitet kråkslott i Djursholm ta ett steg upp i boendehierarkin.
Med andra ord, folk i boendekarriären flyttar snarare till något än från något. De flyttar till en plats som de vill identifiera sig med. I den meningen har bostadsadressen starka symboliska övertoner.
Hela sanningen är det emellertid inte. Om det var så, att valet av bostad enbart speglade medborgarnas positioner i en uppåtgående spiral, behövde vi inte bekymra oss. De som bodde i ett besmittat område var ju ändå alltid på väg till något bättre och därmed befann sig väl också samhället som helhet på väg mot något bättre. Dessvärre kan segregationsprocessen till en del också beskrivas som en flykt. Ett exempel: jag kände en något alkoholiserad målare som bodde i Vårberg, söder om Stockholm. Ibland hade han jobb, ibland inte. Han var frånskild och levde väl inte ett alldeles lyckligt liv, men han var en hygglig karl som gärna hjälpte sin nästa och var ingen till harm. När det flyttade in hyresgäster med andra bostadsvanor tröttnade han och flyttade från den lägenhet som han hyrde.
Någon pinkade exempelvis i trappen ibland och målaren visste inte vem det var. Men han visste vem det var som satt och tittade på TV på sin balkong varma sommarnätter. Det var en chilenare som bodde granne till honom och som med parabolens hjälp hade skapat sig ett virtuellt Chile. Han visste också vilka det var som ställde soppåsar nere i farstun, det var ett par svarta killar. Och ovanför honom bodde en polack som väl i allmänhet skötte sig, men om han ville använda sin slagborrmaskin och hänga upp en tavla klockan tre på natten, så gjorde han det.
När målaren på kvällskvisten kom hem med tunnelbanan till Vårberg måste han passera stationshallen, där ett antal ungdomar höll till utanför restaurangen Vitlök. Det var tonåriga invandrarkillar med ett arrogant språk och hotfull utstrålning. Målaren hade aldrig blivit rånad eller nedslagen, men han visste att det hände emellanåt och att Vårberg var en förort där det hände oftare än på många andra platser. I synnerhet om han var lite berusad, så kände han sig rädd.
Tolerans, samlevnadsfrid, vi är alla lika och allt det där. Visst, men målaren letade rätt på en annan bostad. Han var inte arg, det var inte hans stil. Men det är svårt att vara tolerant och tycka att allt är OK när någon låter sitt vatten i det trapphus där man dagligen skall passera.
Visst finns det sammanhang där mångfalden kan vara berikande. Och i de fall där det finns en viss distans, så är det lättare att vara tolerant. Sätt målaren, chilenaren, polacken, de svarta killarna och alla de andra i varsin villa, där de kan hälsa på varandra över staketen, varefter de kan dra sig tillbaka till sina hem och där leva vilket liv de vill – då är det ganska lätt att vara tolerant.
Det gäller också på arbetsplatser, att olikheten fungerar, därför att det finns yttre regler som styr samlevnaden. Den som inte kan anpassa sig till arbetslagets tider exempelvis, den får sparken eller blir på något annat sätt ställd åt sidan. För att inte tala om vad som händer med den som inte förstår att urinera på rätt ställe.
Emellertid, för den som bor i hyreslägenhet fungerar det inte på det sättet. Den kan få utstå nästan vad som helst utan att myndigheter ingriper. Flyttar det in en knarkare i lägenheten bredvid, en person som snabbt och dramatiskt försämrar livet i trappuppgången och den närmaste omgivningen, så får den personen inte ”sparken” utan det kan vara en flerårig affär att bli av med honom – om det nu går överhuvudtaget. Bostaden är som bekant en social rättighet också för den som inte sköter sig. Myndigheter vill ogärna överta ansvaret, därför att det som är en grannkonflikt på ena stället, blir det gärna också på det nya ställe där en besvärlig person tilldelas bostad. Är det sedan så, att ”knarkaren” eller den som stör sin omgivning tillhör en etnisk minoritet, så riskerar den som värjer sig, att bli betraktad som rasist.
Jag har suttit i en av alla dessa televisionens studiosoffor och gjort mitt bästa för att försvara en medelålders kvinna som hade kriminella grannar från ett annat land och beskrev sitt ”boendehelvete”. Som en följd därav blev hon förstådd som rasist. ”Men hör du inte”, sa jag till programledaren, ”att hon är ett vittne. Hon vittnar om en mycket besvärlig boendesituation”. Det hörde inte programledaren och det hörde inte heller den kände vissångare och Vreeswijk-stipendiat som i taxin från studion föraktfullt till och med antydde att hon var nazist. Han tyckte det så många tycker, att man ska vara tolerant och sluta att förfölja folk som är lite olika. Underförstått: ”vi är ju alla lika och är vi inte det, så är ändå olikheten berikande”.
Det är en olycklig kombination, detta att människor är som mest sårbara i sitt boende, samtidigt som det är den del av deras liv där samhället har störst inflytande, åtminstone om de bor i hyreshus och i ett förortsområde. Jag har hört socialdemokratiska politiker på fullt allvar pröva tanken att i ett utrymt pensionärshem i Vårberg inrymma femtio bostadslösa. ”Bostadslösa” är i sig en politiserande beteckning på människor som så kapitalt misslyckats med sina liv att de inte ens klarar av att hålla sig med någonstans att bo. Men likafullt kan politiker laborera med tanken att i Vårberg (eller någon annanstans) ska man beordra människor som misslyckats med sitt boende, att bo. För några skulle det antagligen gå bra, de skulle få en ny chans och ta den. För andra skulle det inte alls gå, det behövs inte något särskilt kvalificerat tänkande för att räkna ut det.
Men hur det skulle gå för vårbergsborna var en perifer fråga. Ty vårbergsborna var väl de starka, var de inte? De var medborgare som borde visa humanitet och jämlikhet med de svagare.
De vårbergsbor som protesterade, som menade att femtio bostadslösa i Vårberg skulle skjuta bostadsområdet totalt i sank, beskrevs som egoister. Det handlade om NIMBY-effekten, sa en politiker (Not In My Backyard) och tyckte sig därmed ha fått ett namn på en klandervärd medborgerliga reaktion. Naturligtvis måste hemlösa också ha någonstans att bo men det krävs en större och mer omsorgsfull politisk och social insats än att bara ”tippa av” dem någonstans. Varför i så fall inte i de boendeområden där de beslutande politikerna och andra ”humanitära” vurmare själv bor?
Karl-Olov Arnstberg
Texten har tidigare publicerats på Invandring & Mörkläggning
