De stora aktörerna bakom globaliseringspolitiken

Ett av de största framtida hoten mot Sverige är försöken att på olika områden ta ifrån oss vår nationella självbestämmanderätt. Med politisk globalisering (PG) menas här strävandena att förskjuta den autonoma beslutsrätt som individuella länder har till kollektivt beslutsfattande inom överstatliga organisationer. Denna artikel belyser då de aktörer som vill genomföra och driver på en långtgående minskning av den nationella beslutsrätten.

De bakomliggande krafterna bakom PG är främst fyra. Bakgrunden till den första är vänstern sekelgamla misslyckande att dramatiskt omforma nationerna i Väst till socialistiska länder. Man misslyckades både före och efter andra världskriget. Krigsekonomierna övergick under decenniet efter kriget åter till livskraftiga och väl fungerande marknadsekonomier. Trots alla pessimistiska profetior lyftes därmed de nationella befolkningarna upp till en tidigare aldrig upplevd välfärd.

Östblockets slutliga sammanbrott i början av 90-talet blev dödsstöten för den traditionella socialismen som därmed kastades in i en ideologisk kris. Efterföljaren till ekonomisk marxism blev då i stället postmodernismens samhälleliga politik: kulturmarxismen. Genom att koncentrera sig på icke-ekonomiska områden blev denna snabbt högst framgångsrik eftersom dagens olika varianter av konservatism och liberalism inte kraftfullt mötte hotet. Men de socialistiska partierna har ändå förstått att de inte kan klara den politiska konkurrensen på nationell nivå och att av egen kraft kollektivisera de europeiska länderna och deras ekonomiska system. Man behöver extern hjälp för att genomföra en sådan förändring.

Det börjar man idag få genom överstatliga organisationer, vars långsiktiga mål är att allmänt eliminera medlemsländernas nationella bestämmanderätt och själva ta över makten. Genom samverkan med de andra huvudkrafterna siktar vänstern på att utnyttja dessa regionala och globala organisationer för att de i medlemsländerna ska stödja eller genomdriva delar av den socialistiska politik som socialdemokratiska, socialistiska och radikala vänsterpartier inte mäktat att åstadkomma själva. Åtminstone två av de andra huvudkrafterna uppskattar att kunna använda vänsterns kulturmarxism för att allmänt förstöra västländernas motståndskraft, sammanhållning och värderingar.

Den andra kraften är det internationella ekonomiska etablissemanget, som vill bevara framgången och tillväxten hos sina multinationella företag genom att driva igenom handels-, skatte- och andra regler, som främjar dessa stora företag på bekostnad av mindre, nationellt verkande företag eller skyddar dem från enskilda stater.¹ Detta sker exempelvis genom transnationella handelsavtal som hindrar enskilda stater att försvara sina särskilda intressen och industrier genom nationell lagstiftning. Samverkan med internationella organisationer såsom FN, EU, WTO, världsbanken och så vidare blir då viktig. Främst nationellt inriktade företag har oftast inte makt och möjligheter att kraftfullt hävda sina särskilda intressen i sådana handelsförhandlingar. Men de stora multinationella företagen har resurserna, kompetensen och kontakterna att brett hantera och samverka med överstatliga organisationer. Detta kommer också att löpande ge dem fördelar av många slag när dessa organisationer ökar sitt inflytande. Många multinationella företag har förutsättningar att bli dessas ”kompiskapitalister” (1 Not 4).

Företagens stöd är attraktivt för organisationerna. Rollen som motvikt till nationellt inriktade företag, avancerat ekonomiskt kunnande och de stora företagens kontakter med mängder av nationella borgerliga politiker är värdefull. De kan även erbjuda kraftfull hjälp att påverka den allmänna opinionen i världen. Genom att de behärskar betydande delar av världens mest framgångsrika press och TV-företag, ländernas sociala media samt de i många branscher ledande företagen av stor betydelse för nationella ekonomier är deras stöd ovärderligt för organisationer med målet att växa i inflytande.

Den tredje kraften är ledningarna och byråkratierna just i de internationella organisationerna och stiftelserna. Exempelvis EU:s ledning och byråkrati vill ständigt öka unionens makt.² För Sverige innebär det att vi kommer i en nära framtid övertalas eller tvingas att till EU överlämna ökad beslutsrätt exempelvis över skatter och budgetfrågor. Vänstern samt de flesta borgerliga partier kommer säkerligen att gå med på att sälja ut svensk suveränitet, och storindustrin och sannolikt fackföreningar delar den åsikten. Risken att Sverige så småningom förvandlas till en tysk-fransk provins är därför stor. Det innebär att de flesta politiska beslut kommer att vara betydligt mindre eller inte alls anpassade till våra särskilda villkor och en del kan också gå emot våra intressen. Men för många av landets ledande politiker innebär integrationen vidgade möjligheter för en internationell och lukrativ karriär, efter att man röstats bort i hemlandet.

EU:s medlemsnationer kommer att uppleva en alltmer begränsad suveränitet. Genom unionens invandringspolitik och kommande integration av försvar och polis kommer också självständigheten en gång uppgiven vara mycket svår att återfå. EU blir också en modell för ekonomiska samarbetsunioner i andra delar av världen för att även där successivt eliminera länders nationella självbestämmanderätt. Sådan utveckling sker parallellt med att FN alltmer tillåts öka sitt inflytande på olika områden som till exempel genom Agenda 2030. Målet är att stegvis stärka förutsättningarna för en världsregering.³ Genom att majoriteten av FN:s medlemsstater är auktoritära länder eller diktaturer⁴, vilka är intresserade av vad en världsregering kan medföra gällande internationell beskattning av – och därmed resursöverföring från – de västerländska demokratierna kan ett brett politiskt stöd nås.

Förutsättningen är naturligtvis att inga stora krav ställs beträffande demokrati i auktoritärt styrda länder. Men bara deras medlemskap innebär redan brott mot FN-stadgan, så en fortsatt acceptans av obehagliga regimer kan förutses. Och de enda som kommer att tvingas leva upp till fattade beslut är de västerländska nationerna, vilka tvingas arbeta för de fattiga.

Andra viktiga organisationer, som arbetar för politisk globalisering är de stora stiftelserna i världen till exempel Carnegie- och Rockefellerstiftelserna. Genom alla dessa kan därmed mängder av internationella initiativ finansieras. Samarbetsorganisationer som Bilderberggruppen, World Economic Forum, Trilaterala Kommissionen, Romklubben etcetera är också av stor vikt.

Den fjärde kraften är de stora diktaturerna med hegemoniska anspråk på delar av världen. Ryssland är idag en svag stat vars stormaktsstatus bara upprätthålls genom dess kärnvapen och Europas avrustning och därmed undermåliga militära styrka. Kina är då den makt som har mest att vinna på PG.⁵ USA och Europa är landets potentiella motståndare och PG ger Kina möjligheten att maktpolitiskt kastrera västländerna genom att dessa överlämnar väsentliga delar av sin suveränitet och rörelsefrihet till internationella organisationer. Som en kommunistisk auktoritär diktatur och troligen under utveckling att bli en totalitär sådan kommer Kina aldrig att låta sig själv domineras och bindas på detta sätt. Men landet kan genom ledarskap för rader av fattiga eller auktoritära regimer utöva stort inflytande på kraven att genom olika internationella regelverk lamslå västmakterna och ekonomiskt försvaga dem.

Svårigheter uppstår självfallet i samarbetet mellan så olika krafter och deras möjliga konflikter behandlas i en kommande artikel. Men dessa fyra grupperingar kan i samverkan genomdriva en sådan maktförskjutning i världen att denna dramatiskt omskapar villkoren för människors existens. Frihet, individuella rättigheter och sann demokrati hotas redan allvarligt av kulturmarxismen och konsekvenserna av den politiska globaliseringen kommer att allvarligt förvärra situationen.

Dan Ahlmark

Källor och referenser:

(1) Nya Dagbladet –  Etablissemanget och motståndet mot Trump

(2) Nya Tider – Varför skall Sverige ingå i The United States of Europe (USE)?

(3) Nya Dagbladet – Den politiska globalismen – Sveriges största samhällsfiende – del 2

(4) Nya Dagbladet – FN har alltför många motbjudande medlemsstater

(5) Nya Dagbladet – Är Kina ett hot mot Väst?