Är Kina ett hot mot Väst?

Trump har uttalat att ett ekonomiskt krig har pågått mellan USA och Kina i decennier, och att Kina har vunnit det. På grund av tidigare presidenters ointresse, brist på insikt eller misstag, har USA och likaledes västmakterna i övrigt låtit det statskapitalistiska Kina utnyttja det ekonomiska systemet i Väst på ett otillbörligt sätt utan att man reagerat nämnvärt på systematiska och stora överträdelser. Istället har västmakterna på olika sätt hjälpt Kina att i blixthastighet utvecklas teknologiskt och ekonomiskt, och låtit landet bygga upp en stor export och ansenliga handelsöverskott. Skälet har uppenbarligen varit att politikerna trott att ett ökat välstånd i Kina, kommersiellt samarbete och öppna marknader skulle ändra på det kinesiska systemet och få det att tillåta mänskliga rättigheter och början på demokrati i landet. Men så har inte blivit fallet.

Istället utvecklas det politiska systemet i Kina nu mot alltmer och sofistikerat förtryck, där till exempel det elektroniskt baserade sociala värderingssystemet SCS är ett gott steg hän mot Orwells samhälle (1). Ekonomiskt har USA – som andra västländer – lidit av oavlåtliga stölder av teknologi och annan intellektuell egendom, och när företag etablerar sig i Kina kan krävas, att de avslöjar sina tekniska hemligheter för kineserna. Landet använder förutom tullar sig friskt av olika icke-ekonomiska hinder, och industrier subventioneras i strid med internationella överenskommelser och så vidare. Inget västland har dock satt ner foten för att beivra de systematiska överträdelserna mot de internationella handelsöverenskommelser Kina har förpliktigat sig att följa. Företagen och västerländska regeringar har varit så betagna av utsikterna att få sälja till en marknad med 1,4 miljarder konsumenter, att man inte velat eller vågat utmana kineserna.

Det är först med valet av Trump som president som USA inlett en offensiv för att stoppa överträdelserna. Trump har sedan NAFTA:s införande 1994 och senare med Kinas inträde i WTO angripit denna politik som helt missriktad och mot USA:s intresse. En effekt av NAFTA var att Kina (och EU-länder) kunde exportera sina komponenter till sammansättningsfabriker i Mexiko och Kanada, där de sattes in i produkter som enligt NAFTA kunde levereras tullfritt till USA. Utslagningen av industrin i övre Mellanvästern och Pennsylvania blev följden, och bekräftade Trumps syn på NAFTA. Först genom det nya handelsavtalet USMCA har sådana krav ställts på produkterna att denna tullfria väg in till USA-marknaden stängts för bland annat Kina. Handelsförhandlingar med Kina har också pågått sedan sommaren 2018 och bröt nu samman i mitten av maj. Det berodde på att USA för olika varuområden ställt krav på sådana mekanismer som skulle medfört att man kunde ingripa och beivra överträdelser av olika överenskomna regler på ett viss område omgående när de upptäckts. Detta krävde till exempel ändringar i vissa kinesiska lagar, vilket uppenbarligen till slut kommunistpartiet inte kunde godta. Partiet är inte berett att ge upp sin makt över ekonomin och sina metoder att nå ekonomisk framgång.

Ryssland är inget hot mot USA, bortsett från att landets stora kärnvapenarsenal kan innebära en katastrof om den användes. Ekonomiskt är dock landet av ringa betydelse. Kina är däremot ett stort och växande hot beroende på: (a) sin stora befolkning med kulturell benägenhet för arbete, utbildning, disciplin och att lyda överheten, (b) sin blandning av kommunistisk ideologi och en allt starkare nationalism, vilket inrikespolitiskt åter lett till en tendens mot ett totalitärt samhälle, och (c) utrikespolitiskt till målet att inledningsvis ekonomiskt dominera Asien och Europa. Belt-and-Road-Initiativet – BRI (2) är ett viktigt steg i den strategin genom att skapa ett väldigt eurasiatiskt infrastruktursystem, som dramatiskt ska minska transportkostnader och transporttider för kinesiska varor samt binda ihop kontinenten till landets fördel. Det ger även en vidareanknytning till Afrika och Latinamerika.

Systemet kommer också att innebära ett växande politiskt inflytande för Kina, samt militära risker för dess motståndare. USA-administrationen anser att Kina i kraft av sin ekonomiska utveckling, folkmängd samt så småningom också militära resurser ser sig som den kommande supermakten i världen. Med tanke på att landet är en kommunistisk/nationell diktatur med en alltmer avskyvärd inrikespolitik, finns ingen anledning att tro att utrikespolitiken blir bättre. Västvärldens demokratier är därför utsatta för ett genuint hot som undergräver först deras ekonomier – och hotet i det avseendet är redan uppenbart – och senare deras demokratiska system samt politiska rättigheter. Det avser alltså inte bara USA utan av de europeiska länderna samt asiatiska demokratier.

Man måste se utmaningen från Kina som en långsiktig företeelse, där varje regering i Väst bara kan hantera de för tillfället mest aktuella delarna. USA har då inlett det första slaget i västmakternas motoffensiv (där EU ännu inte medverkar) genom kraven i handelsförhandlingarna med Kina. Dessa avsåg att säkerställa att Kina ekonomiskt skulle bli en handelspartner som tillämpar fullständig ömsesidighet i tillämpning av regler och rättvis frihandel. Därmed skulle landet kunna ingå bland världens ledande handelsnationer som en betrodd medlem, men Kina vägrade att utnyttja den möjligheten. Reaktionen från USA blev – som vi vet – att man ökar tullsatsen från 10 till 25 procent på 200 miljarder dollar, samt börjar förbereda att tullbelägga resten av Kinas export till USA (cirka 325-350 miljarder dollar) med 25 procent.

Den allvarliga konsekvensen av detta för Kina blir inte att landet får absorbera en väsentlig del av tullbeloppet för att kunna sälja sina varor. Det på någon sikt mest negativa är att utländska företag (1) som importörer istället köper aktuella varor från leverantörer i andra länder, och (2) att de som har egna dotterbolag i Kina, vilka levererar komponenter eller färdiga produkter till den amerikanska marknaden, drar ned på den verksamheten eller till och med lägger ned dotterbolagen och flyttar till andra länder, eller att (3) tidigare och nya investerare väljer att starta nya verksamheter i andra länder istället för i Kina. Företagare avskyr att ta politiska risker, och för varje månad som går utan nya förhandlingar förvärras investeringsläget och framtida potentiella förluster.

Från amerikansk synvinkel – om man tänker på Kina som ett geopolitiskt hot mot västvärlden – är dessa konsekvenser en fördel, eftersom den verkliga vinsten för USA då vore att ett stort antal av amerikanska företags underleverantörskedjor i Kina bryts och omlokaliseras till Taiwan, Indien, Filippinerna, Thailand etcetera. Det berövar Kina arbetstillfällen, investeringskapital och utvecklingskraft. Det eliminerar samtidigt en del av USA:s handelsunderskott gentemot Kina, samtidigt som de nytillkomna handelsländerna antas följa reglerna för rättvis handel och därför inte bygger upp egna stora överskott gentemot USA. Trump har sagt att man är beredd att sänka tullarna till 0 och ha fullständig frihandel om bara andra nationer tillämpar fullständig ömsesidighet och samma regler som USA. Så småningom kommer troligen USA också att hindra Kina från att låna upp pengar i USA antingen genom nya formella krav på låntagarna eller genom ett direkt förbud. Tillsammans med sänkningen av Kinas handelsöverskott minskar detta möjligheten att finansiera projekt så som BRI, köpa upp västerländska företag med mera.

Vad som nu händer i USA är att Wall Street och de multinationella företagen energiskt uppträder som Kinas lobbyister i kongressen mot Trumpadministrationen. Det internationella ekonomiska etablissemanget samarbetar med Kina och ser Trumps politik som ett stort hot mot sina ekonomiska planer. Man bryr sig inte om hans mål att återbygga den amerikanska tillverkningsindustrin och skydda den amerikanska arbetarklassen. De multinationella företagen ser till sina mål och vinster och offrar de nationalstater som gett upphov till dem. De kommer att ge stora pengar till demokraterna för att besegra Trump i valet 2020. Samtidigt hjälper man troligen Kina att slussa pengar till demokraterna.

Dan Ahlmark