“Ekonomiregler som gör Sverige fattigt”

Järnvägen har blivit underfinansierad så att underhållsskulden ökat till 91 miljarder kronor. Samtidigt räcker inte kapaciteten till, vilket innebär att lastbilstrafiken istället ökar och att industri hotar flytta utomlands, skriver Hans Sternlycke.

publicerad 25 mars 2024
Hans Sternlycke är mycket kritisk till hur den svenska järnvägen förvaltas.

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


22 420 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Politikerna gör Sverige fattigt genom de ekonomiska regler de skapat för budgeten i tro att de är ansvarsfulla och sparsamma. Järnvägen har blivit underfinansierad så att underhållsskulden ökat till 91 miljarder kronor och kapaciteten inte räcker med följd att lastbilstrafiken ökar och att industri hotar flytta utomlands.

Statens investeringar följer inte samma regler som företagen har. De behandlas som driftskostnader, de får ingen ränta och ingen avskrivning utan direktavskrivs och läggs under budgettaket, som stadgar att budgeten måste ha överskott över en konjunkturcykel. Investerar staten i en järnväg ökar det alltså på statsskulden. Den räknas alltså inte som en tillgång.

Det gör oss fattigare på två sätt. Dels ser statsfinanserna värre ut än vad de är. Det var meningen när det infördes i det finanspolitiska ramverket efter den ekonomiska krisen på nittiotalet. Man talar om statsskulden. Att den är 30 procent av BNP. Men det är brutto. Man talar inte om att staten har tillgångar som också är 30 procent. Netto finns ingen statsskuld. Det är mycket ovanligt. Sverige är ett av fem länder i Europa som inte har någon nettoskuld. Och det är mycket oroande för vårt framtida välstånd. Genom att inte investera gör vi oss fattiga.

Ett allt för stort statligt monetärt sparande är en skatt som minskar medborgarnas köpkraft. Det var vad som hände i trettiotalsdepression. Ekonomerna idag har glömt Keynes. Både statens och näringslivets investeringar drabbas av överskottsmålet.

Eftersom budgetöverskottet är överordnat överflyglas den andra budgetregeln om en ankarstock, som säger att staten skall ha en statsskuld på 30-40 procent för att få en sund balans. Statsskulden krymper nu under det, vilket slår mot välfärd och samhällsinvesteringar. Det gör att järnvägen alltid blir underinvesterad i förhållande till den ekonomiska tillväxten. Inte ens ekonomiskt lönsamma satsningar sker, än mindre de som bara är samhällsekonomiskt lönsamma. Det är orsaken till dagens tillstånd. För att undkomma budgetprinciperna söker man nu efter privat kapital.

I en debattartikel i DN skriver två ekonomer från Svenskt Näringsliv att ankarstocksmålet borde sättas före överskottsmålet. Under tio år kan man komma tillbaka till 30 procent i statsskuld och frigöra 300 miljarder kronor kronor.

Det är vad järnvägen skulle behöva för att kunna få en välbehövlig fördubbling av investeringarna. I Trafikverkets inriktningsunderlag för infrastrukturplanering föreslås 293 miljarder kronor för 2026-2037. Det blir 24 miljarder om året, fyra promille av dagens BNP på 6 000 miljarder. När järnvägen byggdes investerades över en procent om året på järnväg. Det skulle behövas igen. Om vi skall hålla statsskulden vid 30 procent av BNP är det 1 500 miljarder kronor. Om ekonomin växer med två procent skulle det behöva öka med 120 miljarder kronor om året.

Det är inte Trafikverket som främst skall anklagas för dagens misshushållning, det är politikerna med sin ekonomistyrning, även om man hjälpt till genom en trafikanalysmodell konstruerad så att den underskattar tågtrafikens framtida utveckling, genom kalkylvärdena för kostnader som missgynnar järnvägen, och genom att planeringen är prognosstyrd, som gynnar dem som redan fått mycket och därigenom större trafik, i stället för att vara målstyrd till en minsta standard för olika orter.

 

Hans Sternlycke

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!