Varför postmodernismen har fel i det mesta – Del 2

Att man inte kan se dagens bekräftade vetenskap och kunskap som objektivt och universellt sann (den påstås alltid vara deformerad av språket, kulturella värderingar samt maktrelationer) är en grundtes i exempelvis postkolonial teori och kritisk rasteori, vilka är tillämpningar av postmodernismen. Dessa hävdar istället överlägsenheten hos kunskap genererad utifrån ståndpunktsteorin det vill säga skapad genom olika marginaliserade identitetspolitiska gruppers erfarenheter och där dessa gruppers sociala position (och därmed perspektiv på samhället) skiljer sig.¹ Man tror att sådana gruppers mytologi, tolkningar av sin kultur, folklore, erfarenheter från gruppmedlemmar, uttryck för känslor med mera har ett klart sanningsvärde och är orättvist nedvärderade i den västerländska uppfattningen om kunskap. Men för att avgöra sanningen i den åsikten och värdet av sådana gruppers erfarenheter krävs att man utnyttjar metoder, vilka dock förkastas av de ”kritiska teorierna” som uttryck för västerländsk dominans. Påstådd sanning baserad på vetenskapliga metoder inklusive empiri ses inom dessa ideologier vanligen som uttryck för politiskt förtryck från patriarkatet i Västerlandet.

Kritisk rasteori baseras bland annat på en rad negativa antaganden om den vita rasen (systematisk rasism råder i västerländska samhällen; alla vita är rasister, eftersom alla drar nytta av sitt samhälle och så vidare), vilka numera anses vara fakta på grund av reifikation.² Man definierar rasism som fördomar plus makt, vilket medför att bara vita är rasister. Och teorin accepterar inte västerländsk kunskapsteori och dess metoder att fastställa sanning. Rationella diskussioner om sakfrågor tillåts heller inte. De aktiva påstår bland annat att alla invändningar från vita gällande teorin bara är tecken på vitas privilegier, hyckleri eller försök att bevara sin makt.

All opposition ses därför som bekräftelse på förkunnade teser. Man utgår alltså från sin egen uppfattning om kunskap (se ovan), vilken heller inte får ifrågasättas av vita på grund av den påstådda obalansen i gruppernas maktrelationer. Man tror på en samhällelig maktstruktur, som genom maktförhållanden på ett stort antal sätt utövar förtryck över icke-vita (intersektionalism). Så resultatet är att ohållbara påståenden byggs på obevisade grundprinciper och förmedlas på sådant sätt att de leder till en olöslig konflikt mellan personer tillhörande de olika raserna.

Genom att kvinnor utgör åtminstone hälften av världens befolkning är identitetspolitik inriktad just på kvinnor politiskt mycket intressant. Det gäller särskilt som vita män redan är utsedda till att ha orsakat världens många problem och har som skyldiga ingen politisk prioritet i något avseende annat än som måltavlor. I mitten av 90-talet trädde tillämpad postmodernistisk intersektionell feminism in som konkurrent till andra tidigare former (liberal, marxistisk/radikal etcetera) av feminism och kom snart att dominera området.

Genus (inlärda beteenden och förväntningar hos män och kvinnor) istället för feminism samt sexuell orientering och ras lyftes då fram som baser för kvinnors identitet. Genom att kvinnor påstås diskrimineras allvarligt utifrån många grunder/perspektiv, utvidgades området för problematisering. Den intersektionella metoden som ska möjliggöra analys av effekterna av många parallella grunder för diskriminering togs därför i bruk, vilket kraftigt ökade komplexiteten. Vetenskaplig metodik och förmåga att otvetydigt fastställa fakta överlevde inte invasionen av postmodernismen; social/kulturell konstruktivism (biologi påstås exempelvis inte påverka kvinnligt beteende) råder och de feministiska identitetsgruppernas kunskap dominerar.

Vetenskaplig metodik och förmåga att otvetydigt fastställa fakta överlevde inte invasionen av postmodernismen

Betydelsen av den traditionella synen på patriarkatet minskade och ersattes av opersonliga föreställningar om manlig dominans som numera sprids överallt genom samhällets hierarkier genom ett mystiskt postmodernistiskt system för påverkan.³ Men denna påverkan sägs även säkra männens makt och privilegier över kvinnor. Empirisk forskning, som kan ge sakligt stöd eller bevis för påståendena om patriarkatets existens, åsikter, organisation, resurser och arbetssätt saknas dock.

Akademiska studier gällande feta personer ligger också till grund för en kritisk teori. Den negativa synen på fetma anses därvid bara vara en social konvention (konstruktion) skapad av samhället. Det är ju istället samhällets ovilja att acceptera och hjälpa överviktiga på deras villkor som skapar problem. En negativ syn på fetma avslöjar enbart ”fatphobia” och kan jämföras med rasism och homofobi. Vetenskapligt och objektivt ses idag övervikt som orsakat av regelbundet intag av för många kalorier, vilket utsätter personen för nämnvärda medicinska risker (hjärtproblem, flera typer av cancer, diabetes och andra allvarliga sjukdomar). Men medicinska åsikter om fetma avvisas helt av teorin. Varje åsikt att fetma kan vara farlig och (vanligen) kan behandlas medicinskt ses som uttryck just för ”fatphobia”.⁴ Sådan kunskap ses som en produkt av makten i samhället medan pålitlig kunskap skapas utifrån ståndpunktsteorin och därmed av den aktuella identitetsgruppen som ser positivt på fetma. Västerlandets kunskapsteori med dess betoning av vetenskap, objektivitet och empiri ignoreras.

Inflytelserika kulturmarxister hävdar att makten i ett land (patriarkatet) påverkar befolkningen och feta personer också genom teman mot fetma som medför en social kontroll av de senare. Man utnyttjar som andra Teorier Foucaults syn på systemet för utövande av makt i samhället.⁵ En annan syn på området är därför: “…fat studies is currently among the most irrational and ideological…in identity studies”.⁶

Fysiska och mentala handikapp ses som goda förutsättningar att bygga politisk aktivism. Handikapp ses enbart som socialt uppfunna/konstruerade egenskaper och något som samhället pådyvlar människan istället för att hantera ämnet korrekt. Det är samhällets fel att en sådan åkomma ses som en brist när det egentligen är allmänheten som ska acceptera och anpassa sig till handikappet. Genom att samhället inte bemöter de handikappades olika krav har samhället egentligen skapat handikappet.

Att funktionsnedsättning bara betraktas som en social konstruktion och inte som en fysisk begränsning hos vissa individer, vilken eventuellt kan minskas eller elimineras genom medicinsk hjälp, är ett utslag av den postmodernistiska synen på kunskap. Människor utan handikapp sägs ha skapat en norm för sig själva som normala (ableism) och har därför något av ett privilegium. De utanför normen påstås vara sedda som underlägsna (och blir därför utsatta för någon form av förtryck). Men de handikappade bör istället enligt teorin acceptera och vara stolta över sin gruppidentitet (personlig identitet är oväsentlig). Om så sker, kan den inställningen självfallet göra människor mindre intresserade av att minska eller avhjälpa sitt handikapp. Vissa aktivister ser även med ovilja på ansatser att hindra eller minska handikapp. Gruppidentiteten är istället något, som ska firas och upphöjas.

Detta urval av ”kritiska teorier” illustrerar den grundläggande attityden hos ideologierna som utvecklats utifrån postmodernistisk filosofi att inte acceptera västerländsk kunskapsteori eller dess metoder. Just denna syn tillåter dem att formulera åsikter och teser som strider inte bara emot viktiga principer, som tidigare dominerat västerländska länder, utan också mot sunt förnuft. Det syns vara huvudskälet till den mängd felaktiga utsagor och slutsatser om olika ämnen kulturmarxister uttrycker.

Dålig ideologi har tidigare vanligen kunnat vederläggas teoretiskt genom bristerna i sin uppbyggnad eller logik, eller genom att man empiriskt visar vad som är fel i den. Men när svagheter i logik och intern konsistens i en hypotes ses som ointressanta och empirisk kunskap av alla slag avvisas, är det svårare att för alla klart påvisa felaktigheterna och destruktiviteten i de postmodernistiska/kulturmarxistiska idéerna.

Reifikationen av dessa kan naturligtvis aldrig accepteras eftersom den är helt bedräglig. En huvuduppgift för frihetligt sinnade är därför att i detalj beträffande varje område behandlat av en kritisk teori precis fastlägga vad som kvarstår, när delarna, som strider mot vetenskaplig metodik med dess krav på objektivitet och empiri, rensats ut. Troligen är det inte mera än vad som återstod av marxismen efter murens fall.

Dan Ahlmark

Källor och referenser:

(1) Arpi, I., & Wyndhamn, A-K &, 2020, Genusdoktrinen, s. 112f. Fri Tanke, Stockholm.

(2) Pluckrose, Helen & Lindsay, James, 2020, Cynical Theories, s.17,181. Swift Press, Storbrittanien.

(3) Maktstrukturen och hur utövandet av makten påstås ske beskrivs till exempel i : Nya Dagbladet – Är postmodernismens samhällsteori trovärdig? Del 2

(4) Pluckrose, H. & Lindsay, J., 2020, a.a., s.171.

(5) Pluckrose, H. & Lindsay, J., 2020, a.a., s.174

(6) Pluckrose, H. & Lindsay, J., 2020, a.a., s.179