Är postmodernismens samhällsteori trovärdig? Del 2

Bristen på kunskap om kulturmarxisternas avsikter och teoretiska grund är fortfarande enorm, men med mera kunskap om detta hos allmänheten skulle stödet för dem sjunka kraftigt. Det skriver Dan Ahlmark i del två av sin granskning av postmodernismens samhällsteori.

publicerad 5 juni 2021

postmodernismen

I första delen av denna artikelserie beskrevs hur postmodernismen allmänt ser på samhällets struktur och utveckling. I följande två artiklar granskas hur rimlig och sann denna beskrivning är.

Patriarkatet beskrevs som ett manscentrerat maktorgan, vilket upprätthåller kontroll och dominans över medborgarna. Dominansen gäller dock inte bara kvinnor utan kanske främst (?) andra män, som kan hota landets olika hierarkier. I Europa består då patriarkatet av vita och vanligen heterosexuella män, som på olika vis förtrycker landets kvinnor, och strider med och dominerar den stora massan av män.

Det är högst oklart hur hierarkiernas maktutövande som sker genom språket, teman och samhällets kunskap rent praktiskt genomförs i samhället. Postmodernisterna undviker att tala om ett antal konspiratörer inom olika system som separat eller tillsammans planerar och genomför påverkansoperationer. I stället syns man tro på något automatiskt skeende där ledande hierarkier genom blott sin institutionella existens skapar vågor av influens vilket medför ett slutresultat i form av makt runt om i landet. Strukturerna i samhällssystemet syns på något vis själva skapa en anonym dynamik av maktutövande över landet och som just skyddar makten och privilegierna knutna till strukturerna. Dess ledare utpekas inte särskilt som medvetna förövare av sådana handlingar vilka säkrar makten. Det är således ett mycket märkligt självförverkligande och automatiskt skeende som ger förklaringen en aura av overklighet och ren mysticism. I alla fall är den inte vetenskaplig. Det verkar mera som en konspiration men är utan gärningsmän!1 Och den drabbade allmänhetens acceptans avspeglar postmodernismens förödande primitiva människouppfattning.

Med tanke på att detta påstådda självgående förlopp handlar om ett antal av de viktigaste förhållandena i ett samhälle, tidigare beskrivna utifrån många teorier, är processen förbluffande ytligt skildrad och analyserad. Det gör hela teorin om ett sådant maktutövande tvivelaktig. Hur anhängarna kunde börja tro på detta (liksom andra teoridelar) såsom reellt och verkligt sant är oförståeligt. Utan ett gott empiriskt underlag att ett sådant system överhuvudtaget existerar är detta bara ideologi – eller kanske en religion. Kan förklaringen här vara den, som Lyotard berört2 beträffande postmodernismens allmänna egenskaper: teorin behöver inte vara faktiskt sann, bara den är strategiskt användbar. Och som bas för kraftfulla angrepp på traditionella föreställningar i västerländska länder har beskrivningen ovan uppenbarligen hittills varit användbar. Men den förklaringen är egentligen ett annat sätt att säga att ändamålen helgar medlen och att vi inte ska fästa så stort avseende vid anförda teorier.

Språket

Postmodernisterna har föga förtroende för att människan kan skaffa sig en god uppfattning om verkligheten. Skälet som anförs är att vårt språk bygger på godtyckligt valda symboler djupt påverkade av kulturen och därmed fullt av störande hinder för beskrivning av och slutsatser om verkligheten. Språket och orden beskriver därför inte direkt saker i världen. Språkhindren är så allvarliga att det sägs att vi inte kan tala om sanning gällande våra observationer av omvärlden.

Postmodernistisk kunskapsteori medför alltså att människan är innesluten i en kulturell bubbla beroende på språket och är oförmögen att bilda sig en korrekt uppfattning om verkligheten. Men den naturvetenskapliga och tekniska revolutionen orsakad av upplysningen anger empiriskt att den synen är helt falsk. Naturvetenskapen visar dagligen att människor över hela världen oavsett språk och grupptillhörighet kan kommunicera och beskriva verkligheten på ett enhetligt, korrekt och ytterst precist sätt – och i direkt kontakt med omvärlden. Oerhört komplexa operationer baserade på avancerad vetenskap kan framgångsrikt och exakt enligt plan utföras i världsrymden miljontals kilometer bort och så vidare. Mera objektivt underlag för förmågan, att vi kan förstå omvärlden, behövs inte. Vi behöver inte mera precision i språkets beskrivning av den för att utföra det vi vill och har rationellt underlag för gällande världen.

Denna har ständigt påverkat människan, hennes utveckling samt egenskaper, så även om orden i ett språk tidigare var godtyckligt valda, kulturellt påverkade etcetera, har dessa genom utvecklingen fått ett gott fäste i verkligheten. Olika val av beskrivningar och ord gällande omvärlden har genom ren evolution ändrats och så finslipats under Homo Sapiens millennier att det medför att vi idag väljer just de ord som mest precist beskriver denna verklighet. Våra slutsatser är därför objektivt pålitliga och förenliga med den. Därför kan vi tala om att våra förklaringar och uttalanden är sanna (i meningen att de korresponderar med omvärlden). Men naturligtvis har vi ett öppet sinne och vet att bättre vetenskapliga förklaringar av olika fenomen än dagens kan framkomma och då accepterar vi dem. Men postmodernismens kunskapsteori och förvirring gällande just språkets inverkan är ingenting att fästa avseende vid.

För postmodernismen innebär detta tyvärr att dess kunskapsteori faller samman. Och eftersom den är basen för så mycket av dess senare samhälleliga det vill säga kulturmarxistiska teorier faller också dessa. I amerikansk legal teori talas om ”fruit of the poisonous tree”.3 Det innebär exempelvis att alla bevis och allt material som erhållits genom en husundersökning polisen utfört utan ett domstolstillstånd, inte är legalt tillåtna i ett aktuellt mål. Inget avseende ska fästas vid dem. På liknande sätt bör teorier som baseras på en felaktig grund förkastas. Och då många delar som ingår i dagens Kritiska Teori (en del av kulturmarxismen), vilar på förutsättningen att människan inte kan ha kunskap om den objektiva verkligheten, kan och bör dessa förkastas.

Teman

De teman hierarkierna vill se framförda möter motstånd. Det blir då en kamp mellan åsikterna (olika teman). Varför kan då patriarkatet fortlöpande producera framgångsrika teman och hur vet vi att sådana orsakas just av ett patriarkat? Hur vet vi att det sunda förnuftet på ett område skapats av en strukturs tema (och dess följdverkningar) och inte exempelvis av allmänhetens kollektiva erfarenheter och slutsatser? Hur och att moderniserade teman, vilka stöder patriarkatet, successivt förs in i samhällsdebatten genom dettas försorg och där har framgång har inte visats empiriskt.

Och alldeles oavsett om kunskapen i samhället om ett område har skräddarsytts på visst sätt, som passar en hierarki, kan detta inte ständigt avgöra människors inställning gällande området. Dominansen kan försvinna på många sätt. Händelser har kanske avslöjat att det som sägs vara sant egentligen är falskt. Så att strukturens tema – även moderniserat – ständigt skulle kunna vara dominant i en föränderlig värld är inte troligt. När en viss hierarki då förlorar dominansen, omkullkastas den strukturens makt och en ny grupp i samhället övertar den. Vad händer då? Troligen inspirerar och orsakar det maktförluster även på andra områden. Så antagandet om någon rätt konstant makt för ett visst synsätt genererad och styrd av samhällssystemet syns tvivelaktig också av utvecklingsskäl.

Är då patriarkatets teman, förhatliga för postmodernismen, mycket säregna och högst konservativa? Nej, eftersom de ofta beskrivs som så etablerade att de är sunt förnuft är det inte fallet. Men de sägs på något vis förtrycka grupper av ”offer”. Nu verkar väldigt mycket, exempelvis alla åsikter, som i identitetspolitiska strider framförs av ”förtryckarna” (den dominerande gruppen), vara förkastliga för kulturmarxisterna. Det är kanske så att främst alla borgerliga, individualistiska och frihetliga åsikter är förhatliga, det vill säga allt som traditionellt förknippas med ett fritt samhälle. Om allt till höger om den yttre vänsterfalangen inom socialdemokratin egentligen är oacceptabelt och ska förbjudas i åsiktskorridoren, hindras eller bannlysas, väntar oss ett delvis totalitärt samhälle. Bristen på kunskap om kulturmarxisternas avsikter och teoretiska grund är fortfarande enorm, men med mera kunskap hos allmänheten skulle deras stöd sjunka kraftigt.

Människor med ett självständigt intellekt spelar ingen roll i postmodernismens värld, utan individer antas vara helt präglade av samhället. Deras agerande är också bara intressant som en del av gruppers. Men antagandet om social konstruktivism: att människor så genomgående formas och domineras av informationen i och kontakterna med samhället är obevisad. Det är bara en annan del av postmodernismens outvecklade människosyn och förakt för individen. Den bedövande kollektivismen utgör en klar akilleshäl för ideologin.

 

Dan Ahlmark

 


 

Källor och referenser:

(1) Pluckrose, Helen & Lindsay, James, 2020, Cynical Theories, s.36. Swift Press, Storbrittanien.

(2) Pluckrose, Helen & Lindsay, James, 2020, a.a., s.38f.

(3) The Free Dictionary – Fruit of the Poisonous Tree


 


Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 123 611 3021, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!