Statens våldsmonopol utmanas av klanerna

Staten och klanen är samhällets två alternativa organisationsformer. Klanen är den äldre, för att inte skriva urgamla, formen. Det är också en organisationsform som kan fungera inom en svag stats revir. Vi ser i dag hur i synnerhet kriminella klaner utmanar det svenska våldsmonopolet. Dessutom kan klanen konkurrera med, och vinna över en stat, som inte förstår att våldsmonopolet är den grund som rättssamhällets auktoritet vilar på.

Den svenska statens våldsmonopol är försvagat genom ideologisering, vilket i går visades genom Försvarsmaktens helsidesannons i svensk press, som stöd för Pride. Försvarsmakten ser värdegrunden som en av sina viktigaste uppgifter. Att delta i Prideparader har därför ett högt symbolvärde.

Omdömeslösheten och naiviteten skrämmer. Försvarsmakten ska inte värna ideologiska projekt utan nationen. Om den dagens kommer, ska den vara optimalt förberedd för denna uppgift och absolut ingenting annat. Kritiken gäller därför också den könskvotering som leder till att militär och polis, typiskt manliga revir, får sina våldskapital reducerade. Idealt sett ska där, enligt regeringens direktiv, finnas lika många kvinnor som män. Likaså finns det en förvirring inom dessa våldsmonopolets myndigheter rörande såväl metoder som mål. Straff kallas inte för straff utan för vård – kriminalvård. Polismakten kan, som ett alternativ till straff, våld och hot om våld, bjuda på kaffe och bullar.

Omdömeslösheten och naiviteten skrämmer.

Utan rättsskipning kan inte samhällsordningen upprätthållas. Också klanen förfogar därför över ett våldskapital och ser som sin uppgift att via rättsskipning skapa ordning. Alternativet är kaos eller anarki, former av ordning (eg. oordning) som gör livet farligt, kort och rent allmänt svårt för invånarna.

Den stora och avgörande skillnaden mellan staten och klanväldet, som består av många klaner, är att staten – såväl den demokratiska som den totalitära – bygger på ett rättsväsende med skrivna lagar, medan relationer är klanens fundament. Staten är opersonlig och ser medborgarna som fristående individer. Staten har också en ideologi, vilken kan utgöras av en religion eller, som i Sverige, av en värdegrund plus ett antal fundamentala rättigheter som religionsfrihet, tryckfrihet och åsiktsfrihet. En klan har inte någon ideologi. Den är pragmatisk och agerar med klanens bästa för ögonen. Medan staten bygger på legalitet, grundas klansamhällen på lojalitet.

Sverige är ett land där klanlojaliteten importerats tillsammans med massinvandringen. Etniska svenskar har svårt att förstå att klanen har något att erbjuda, eftersom tillhörigheten förutsätter underkastelse. I klansamhället går alltid kollektivets bästa före individens. En individs sociala värde är beroende av den upplevda hedern eller skammen hos den familjegrupp man tillhör. Medlemmarna är inte individer utan någons syster, bror, kusin, syssling, brylling, mor eller son. Det leder till en mycket stark social kontroll. Individen måste hindras från handlingar som vanärar och drar skam över klanen. I synnerhet utgör unga människors längtan efter sexuell frihet och parbildningar baserade på kärlek ett hot mot klanens existens och överlevnad. I klansamhället är kvinnans främsta uppgift att bevara blodslinjen på fädernet, det vill säga att reproducera själva klanen. Vad är det då som gör klanen attraktiv? Främst är det nog att den som tillhör en klan inte är ensam. Klanen ger samhörighet, sammanhang och historisk kontinuitet.

Klaner är något som vi är bekanta med genom amerikanska filmer om den italienska maffian, där mafiosos prestige baseras på hur många och viktiga personer man mördat. Vi känner också klanen genom det hedersvåld, inbegripet mord, som unga kvinnor utsätts för i klanbaserade gemenskaper. Hedersmord är en form av rättsskipning som vi i Sverige, trots feministernas kunskapsbefriade motstånd – (det finns inga särskilda hedersmord, alla karlar är av samma skrot och korn) – lärt oss att se som en väg att upprätta en klanansluten familjs heder. Det kan också handla om att undvika fiendskap mellan olika klaner. När en man eller kvinna skymfats eller dödats är det släktingarnas plikt att utkräva hämnd. För att undvika fiendskap – och därmed blodshämnd – kan därför en klan eller familj känna sig tvingad ta livet av en av sina egna medlemmar. Endast på det sättet kan freden bevaras.

Den som föds som medlem av en klan socialiseras in i dess ordning, i det inre samspelet, i den hierarki och i de riter och regler som traderas mellan generationerna och håller klanen vid liv. I antologin Klanen (Timbro 2019) skriver Mark S. Weiner att det finns ett stort antal fördelar med att organisera samhället i klaner. Klanstyret genererar värden som solidaritet och social rättvisa, värden som i många moderna, liberala samhällen är mycket svåra att vidmakthålla. Samhällen som styrs genom klaner kan vara varma, inkluderande gemenskaper som eftersträvar relativ jämlikhet (s. 242).

En spridd uppfattning är att klaner, i motsats till den demokratiska staten, är auktoritära och hierarkiskt uppbyggda. Det är emellertid tvärtom. Demokratiska stater har en formell och hierarkisk byråkrati, vars direktiv ska åtlydas av medborgarna. Klaner har en platt organisation och beslutsfattandet bygger på konsensus. Ledarna är snarare betrodda män än tyranner. Deras uppgift är inte att peka med hela handen utan att medla, förhandla och fatta kloka beslut.

Klanens ordning är förankrad i historien och kan bara upprätthållas genom att besluten följer traditionen: ”Så här ska man göra”. Detta till skillnad från statens ordning. Den baseras på en nedskriven rättsordning, som ständigt justeras enligt fastslagna regler och principer. Här är de båda rättsordningarna totalt inkompatibla. Att klanstrukturen är bunden till personer är helt oförenligt med statens grundläggande principer. Mark S. Weiner skriver i den ovan nämnda antologin:

“Tänk dig att du vill köpa en bostad. Tänk dig att när du besöker banken är din chans att få ett lån i hög grad beroende inte bara av din egen inkomst, utan dessutom på anseendet hos var och en av dina familjemedlemmar vad gäller ekonomisk redlighet – och du har en kusin som är benägen att göra dåliga val i livet (du älskar honom fortfarande, men hans livsföring lämnar en hel del i övrigt att önska). Vad skulle hända om den kusinens dåliga val bestämde din egen ekonomiska ställning gentemot långivaren? Eller om de faktiska tillgångarna på ditt bankkonto var beroende av din kusins ekonomiska beslut? Sådana mönster för ekonomiska relationer skulle skapa ett utomordentligt starkt incitament för dig att bevaka alla dina familjemedlemmars ekonomiska beteenden.

Gruppheder och skam fungerar ungefär på samma sätt. En persons sociala värde och hans eller hennes förmåga att utöva sin vilja i världen beror på det sociala värdet, hedern, hos varje familjemedlem. En kultur av gruppheder och skam uppmuntrar därmed klanmedlemmar att bevaka varandra i stor omfattning – och detta har praktisk betydelse för klanstyrets struktur (s. 245).”

I Violence and the Sacred (1972) skriver den franske filosofen René Girard om rättssamhället som en av mänsklighetens stora landvinningar. Utan ett fungerande rättssystem går det inte att sätta stopp för klansamhällets ständigt pågående vendettor. Rättssamhället sköter om hämnden och har våldsmonopolet. Någon har begått ett brott men brottsoffrens släktklan får inte hämnas. Rättssamhället träder emellan och straffar förövaren. Också den som tar lagen i egna händer straffas.

Betydelsen av att förhindra blodshämnd tas upp på många ställen i bibeln: ”Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren”. Eller som det mer dramatiskt formuleras i Psaltaren 94:1: ”Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans”. Här skiljer sig bibeln från koranen, som bejakar Qisas, blodshämnden. Också i Norden har vi haft både klansystem (ättesamhället) och blodshämnd. De isländska sagorna ger ett rikt material. Njals saga kan läsas som en berättelse om blodshämnd.

I dagens Europa är Albanien mest känt för att tillämpa blodshämnd. Landet har en lagsamling från 1400-talet, kanun, som ger en familj rätt att begå ett mord, om någon i familjen dödats eller förolämpats. När kommunistregimen kollapsade 1991 kom kanun tillbaka med förnyad kraft. Varje år lär omkring 3000 personer mista livet i olika albanska släktfejder.

Vi har också fått se den albanska blodshämnden praktiserad i Borås. Nyårsafton 2013 sköts tolvårige Arben i en blodsfejd, som inletts 14 år tidigare i Albanien. En kontrakterad mördare fyrade av tre skott i ryggen på Arben och försökte därefter fullborda illdådet genom att hugga honom i halsen med en kniv. Flera inre organ skadades men Arben överlevde, efter sex veckors sjukhusvård. Mordförsöket fick större uppmärksamhet i Albanien än i Sverige. I såväl landets största tidning som i teve intervjuades inte bara Arbens anhöriga utan också den man som påstods ha beställt attacken.

Blodshämnden bland finska romer, som så gott som enbart bor i Finland och Sverige, är med referens till folkgruppens storlek förmodligen världens mest dödliga tradition. I facklitteratur, offentlig debatt och i det allmänna medvetandet är informationen obetydlig, i synnerhet i Sverige.

Under de senaste 50 åren har omkring 100 mord begåtts i Sverige och Finland, bland de finska romerna. Under samma tid har minst lika många försök till mord och dråp skett mellan dem. För de finska romerna i Sverige fanns för några år sedan sammanlagt 29 domar gällande dödligt våld, utdömda i svenska domstolar under dessa 50 år. Det tillkommer antagligen fem till tio domar med finska romer som gärningsmän, där offren inte varit romer. Dessa är svårare att hitta än domar mellan finska romer, då dessa mord ofta i tidningsartiklar beskrivs som släktfejder. Ungefär hälften av alla fall av dödligt våld, där finska romer är gärningsmän, drabbar andra finska romer.

Det är svårt att tro att det finns någon folkgrupp i världen, där antalet mord med motiv som heder och blodshämnd är lika högt, som bland de finska romerna — varken historiskt eller i nutid. Inte förr bland korsikanerna eller sicilianarna, och inte i nutid bland albanerna, tjetjenerna, afghanerna, mhallami-folket, syrianerna eller somalierna.

Här är emellertid kunskapen fragmentarisk. Man skulle önska att Brottsförebyggande Rådet intresserade sig för blodshämnd. I vilken utsträckning förekommer det i det mångkulturella Sverige? Emellertid, utredningar som riskerar att leda till politiskt inkorrekta slutsatser anses inte ligga inom myndighetens uppdrag.

Med tanke på att klanstyret bygger på biologiska släktband kommer dess attraktivitet aldrig att helt försvinna. I länder där staten är svag och förlorat en stor del av sin legitimitet, till exempel Argentina och Grekland, förlitar sig allt fler på klaner och nätverk uppbyggda efter klanens principer, för att trygga tillvaron. Abdi-Noor Mohamed har i den ovan nämnda antologin skrivit en avslutade text med titeln Från klan till stat. Den varning han där utfärdar bör tas på största allvar. Det finns ingen regeringsstruktur eller -institution som är immun mot klanerna. Han menar att klanerna och nätverk uppbyggda efter klanens principer fungerar som en cancer inom staten. Klansystemet är kort sagt statens fiende nummer ett.

Karl-Olov Arnstberg

Artikeln har tidigare publicerats Invandring & Mörkläggning