Jag har tidigare skrivit om de idag tre största pågående skadorna på vår miljö räknat i människoliv som går till spillo eller skadas. Miljödebatten handlar sällan om detta, utan vi väljer nästan alltid att rikta in oss på framtida befarade hot mot miljön, långt innan dessa ens orsakat att ett enda människoliv gått till spillo. Av människan orsakade klimatförändringar har ännu inte kostat ett enda människoliv netto, ändå domineras debatten av mer eller mindre välgrundade larm om förväntade antropogent orsakade klimatmiljökatastrofer.
Men även den mest hotfulla möjliga framtida globala miljökatastrofen undviker vårt etablissemang av någon outgrundlig anledning att ha med i beräkningen. Det jag tänker på är den stora geologiska katastrofen som vi vet kommer att inträffa inom en överskådlig framtid. Dessa brukar komma med något eller några århundradens mellanrum, nu har det gått 200 år. Det högst påtagliga hotet från denna typ av miljökatastrofer förskjuts i tron att de är så sällsynta att vi kan tänka bort dem. Det är en mycket riskabel och oansvarig strategi.
Det stora vulkanutbrottet
Varför väller fontäner av lava plötsligt fram ur några av världens farligaste vulkaner och varför har så många tidigare sovande vulkaner plötsligt vaknat till liv? Vi kan läsa i tidningarna om att Siciliens kända vulkan Etna vaknat till liv. Etna är inte ensamt utan har sällskap av ytterligare 35 vulkaner som fått eller just haft utbrott. Ytterligare ett dussintal visar tecken på kommande utbrott. Så frågan är vad det är som orsakar detta plötsliga och olycksbådande uppsving i den vulkaniska aktiviteten runt vår jord? Vad är det som händer på insidan av jorden just nu?
Allt tyder på att risken för ett riktigt stort vulkanutbrott just nu är ovanligt hög.
En av förklaringarna till att mänskligheten kunnat utvecklas så framgångsrikt under de senaste två hundra åren, är att vi levt i en sannolikt onormalt lång lugn geologisk tid. Det normala tidigare i historien har varit att utvecklingen sådär vart hundrade år abrupt avbrutits av år med missväxt, svält och åtföljande farsoter som orsakats av just stora vulkanutbrott någonstans på jorden.
Senast vi hade en geologisk händelse med globala katastrofala konsekvenser var år 1815 då den indonesiska vulkanen Tambora hade ett utbrott. SVT Vetenskapens Värld har just sänt ett reportage om detta utbrott som jag rekommenderar er att se här på SVT Play.
Vad som händer vid så stora vulkanutbrott är att bl.a. stora mängder svaveldioxid (400 milj ton från Tambora) kastas upp i stratosfären och lägger en dimma runt hela jorden som skärmar av solens strålning. Som jämförelse kan man ta Pinatubos utbrott 1991 som kastade upp 20 miljoner ton svaveldioxid i atmosfären, vilket sänkte jordens medeltemperatur med 0,5 grader C.
Tamboras utbrott orsakade en global klimatkatastrof som benämns vulkanvinter. År 1816 efter eruptionen kallades Året Utan Sommar beroende på den effekt det hade på vädret i Nordamerika och Europa. Skördar slog fel och boskap dog på stora delar av Nordkalotten, vilket resulterade i den värsta svälten under de senaste tvåhundra åren.
En liknande klimatkatastrof kallat atomvinter skulle utlösas av ett kärnvapenkrig. Risken för ett sådant krig är just nu överhängande beroende på USA/NATO:s aggressiva konfrontationspolitik mot Ryssland och i Korea. En politik som det svenska etablissemanget ställt sig bakom genom sitt stöd till konfrontationen mot Ryssland.
Flera av jordens supervulkaner visar ökande aktivitet varför vi måste räkna med ovanligt stor risk för ett utbrott minst i Tamboras storlek inom en nära framtid. Historiskt har ökande vulkanaktivitet sammanfallit med låg solaktivitet som är det solen nu är på väg in i. Det kommer att utlösa missväxt i hela världen och boskap och vilda djur kommer att duka under. En sådan händelse i en värld med snart 8 miljarder människor kommer att orsaka världshistoriens värsta hungerkatastrof. Ju längre norr ut på Nordkalotten ju värre kommer den att slå. Arktiska länder som Sverige kommer att bli värst drabbade.
Sveriges globalistiska politik har lett till att vi för vår livsmedelsförsörjning allt mer förlitar oss på att alltid kunna köpa mat på världsmarknaden. Vid global missväxt kommer detta inte att vara möjligt. Migrantkrisen i Europa visar tydligt att vi inte kan förvänta oss en solidarisk fördelning av livsmedel inom EU. När det är kris tänker alla på sig själva i första hand. Samtidigt kommer vårt snart avvecklade jordbruk inte att kunna föda mer än en bråkdel av landets innevånare ens ett normalår.
Under Andra världskriget hade landet beredskapslager av livsmedel som hjälpligt skulle kunna hålla innevånarna vid liv i händelse av avspärrning. Självklart innebar sådan beredskap även en beredskap inför åtminstone ett år av missväxt. Den beredskapen är idag helt avvecklad och även det svenska jordbruket är på väg att avvecklas i EU-globalismens anda.
När det stora vulkanutbrottet inträffar kan sannolikt miljontals människor komma att svälta ihjäl i Sverige och vi kommer att få farsoter och hungerkravaller. Dagens svenska politiska elit struntar fullständigt i detta – vårt utan konkurrens största miljöhot. Den ansvarslösa ohållbara politiken blir ännu mer iögonenfallande då våra politiker samtidigt öppnat gränserna för ytterligare hundratusentals människor som inte kan försörjas med annat än import. Centerledaren Annie Lööf har t.ex. sagt att Sverige skulle kunna försörja 30 miljoner ytterligare invånare.
Vår sårbarhet ökar för varje ny medborgare. När vår förre statsminister Reinfeldt var ute och flög över våra skogar och såg ett obegränsat utrymme för fler människor, visade han en fullkomlig historielöshet som måste bero på brister i hans bildning. Han borde frågat sig varför dessa breddgrader på jorden alltid under historien varit glest befolkade och att vi ett flertal gånger i historien drabbats av svältkatastrofer.
Det som kallas hållbarhetspolitik är idag totalt fixerad på klimatpolitiken. Vi lägger fullständigt ofattbara belopp på symbolåtgärder som saknar all betydelse för ett befarat framtida klimatproblem. De små minskningar av våra utsläpp per år som fortfarande är möjliga äts upp av ökande utsläpp i Kina och Indien på några veckor. Vår beredskapspolitik är enbart fixerad på ett inbillat militärt hot från Ryssland, ett Ryssland som lägger en femtedel av vad Sovjet gjorde på sin militär.
Glöm inte bort vilka som bar ansvaret när hungerkatastrofen kommer – för det gör den säkert med nuvarande beredskaps- och miljöpolitik.
Lars Bern
Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene
Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungl. Ingenjörsvetenskaps- akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.
Han har bland annat författat boken Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri och driver opinionssajten Anthropocene