I dag är nog samtliga politiker i Sveriges riksdag överens om att demokrati inte bara och inte främst betyder det som det betyder, det vill säga folkstyre, utan kriteriet på en demokrati är att den – med referens till FN och det ursprungliga dokumentet från 1948 – respekterar och bejakar medborgarnas mänskliga rättigheter.
Därmed inträffar något som inte alla har förstått. Medan demokrati är ett betsel som folket vill sätta på sina ledare, krav från folket mot ledarna, så är mänskliga rättigheter ett krav som går åt andra hållet. Det är inte folket utan politikerna, med biträde av diverse experter, som har hittat på att exempelvis asyl är en mänsklig rättighet och att folket ska inte bara acceptera detta utan dessutom stå för de kostnader som är förenade därmed, också när de asylsökande har färdats över halva jordklotet för att söka asyl i just Sverige.
Ett annat exempel. Svenska politiker begär att medborgarna över hela landet ska stå ut med att dela vardag med tiggare från helt andra länder. Varför? Därför att politikerna anser att de som bor i Europa ska ha rätt att röra sig fritt i världsdelen. Har svenska folket fått ta ställning till detta? Nej. Är det troligt att medborgarna vill ha ett Sverige översvämmat av tiggare från andra länder? Knappast.
Det blir ju inte bättre av att politikerna också bestämt att svenska skattebetalare ska betala för viss basservice till dessa tiggare, därför att som människa har man vissa rättigheter. Det finns till och med landsting i Sverige där politikerna är så ”rättighetslojala” att de beviljat asylsökande rätt till samma slags sjukvård som svenska medborgare. Detta gällde åtminstone för några år sedan för Västernorrland, trots att landstingets vårdvalschef varnade för att det saknades finansiering och att ett redan ansträngt vårdsystem blev än mer belastat. Jag blev inte förvånad när miljöpartisten Eva Andersson meddelade att hon var stolt över beslutet.
Den som för samman mänskliga rättigheter med demokrati gör sig skyldig till det som filosoferna kallar för ett kategorimisstag. Mänskliga rättigheter har inte ett skvatt med demokrati att göra, inte förrän folket på något sätt fått ta ställning till det som politikerna vill genomföra.
På den svenska regeringens hemsida kan man under rubriken Demokrati och mänskliga rättigheter läsa följande inledande passus:
”Sveriges riksdag och regering förbinder sig att behandla alla människor lika respektfullt, oavsett deras nationalitet, ålder, kön, etnicitet, religion eller kultur.”
Bra formulerat och dessutom möjligt att ha som ett ideal, som det (oftast) är möjligt att leva upp till. Bara det att så står det ju inte, utan istället står det så här:
”De mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla och envar. De slår fast att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och lika i värde och rättigheter.”
En och annan med ludd i hjärnan kanske tycker att det låter ännu bättre. Emellertid är detta en djupt problematisk formulering. Den första formuleringen handlar om en skyldighet som den demokratiska staten tar på sig: ”Så här vill vi att det ska vara och det ska vi också söka efterleva” medan den andra formuleringen är ett påstående, att människor har rättigheter som är universella, det vill säga gäller över hela världen. Eftersom begreppet universell härleds från begreppet universum, så gäller de väl på månen och mars också.
Det är föga bättre än om regeringen hade utställt ett universellt giltigt löfte om att alla människor på jorden (samt månen och mars) har rätt att få allt smör i Småland, dock utan att på minsta sätt antyda att den är beredd att förverkliga löftet.
Om nu regeringen i exempelvis Qatar protesterar och säger att det som den svenska regeringen påstår om mänskliga rättigheter och som garanteras i Sveriges grundlag, saknar betydelse. Vad ska riksåklagare Petra Lundh, statschefen kung Carl XVI Gustaf eller statsminister Stefan Löfven göra åt det? Det är knappast en fråga som någon av dem reflekterat över, men om de gjorde det, skulle det inte ta många millisekunder för dem att upptäcka att de faktiskt inte på något sätt kan garantera giltigheten i sin utfästelse. (Vid närmare eftertanke är jag inte så säker. Ludd i hjärnan är inte komprometterande för vår maktelit).
Talar vi däremot om mänskliga rättigheter i Sverige, kan ju det svenska rättsväsendet sanktionera dem som bryter mot dem – exempelvis kasta förövarna i fängelse och utsätta dem för kriminalvård, som det visst heter. Men om regeringen i Qatar inte ställer upp på den svenska definitionen av mänskliga rättigheter – vilket de de facto inte gör – ska Sveriges regering väcka åtal, förklara dem krig eller vad?
Vi kanske kan bussa FN på dem, det är ju därifrån löftet om universella mänskliga rättigheter kommer! Men nej, det kan vi inte alls, vilket kommer att framgå. Men först mera kritik:
Påståendet om mänskliga rättigheter är normativt, det vill säga så här borde det kanske se ut i världen. Men det gör det inte, och så kommer det heller aldrig att bli. Ingen människa är född fri, utan vi är alla födda in i en bestämd social och ekonomisk situation. En textilarbetares barn i Bangladesh har helt andra villkor än barnen till en FN-ambassadör, även om ambassadören sliter fjorton timmar om dygnet och sliter med frågor rörande mänskliga rättigheter. Hur skulle det kunna vara annorlunda?
”Fri” är i sammanhanget ett honnörsord, utan verklighetsanknytning. Möjligen kan man säga att de länder som skrivit under FN-deklarationen om mänskliga rättigheter inte kan tillåta slaveri, men så mycket längre sträcker sig inte möjligheten att förverkliga ett universellt frihetsbegrepp.
Det bör också sägas att ”rättigheter” som begrepp är helt meningslöst, om man inte anger det sammanhang där rättigheterna ska gälla. Vem som helst har inte rätt att stå i bostadskö eller uppbära socialbidrag i Sverige. Vem som helst har inte rätt att vara domare i en domstol. Vem som helst har inte rätt att gå in i damernas omklädningsrum. Vem som helst får inte spela fotboll i Sveriges landslag. Kort sagt: vad är det för generellt giltiga rättigheter som regeringen avser med sin deklaration? Rätten att hoppa groda kring majstången?
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har arbetats fram i sammanlagt elva grundläggande konventioner. Den första är grunddokumentet från 1948, den senaste är från år 2006 och bär namnet ”Konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden”. Den formuleringen låter som den är hämtad från Grönköpings veckoblad.
Därutöver finns ett antal internationella konventioner, som har det gemensamt att de varken är folkligt förankrade eller särskilt internationella.
Går vi till den 5 augusti 1990 – hittar vi Kairodeklarationen för mänskliga rättigheter inom islam. Muslimer från hela världen uttryckte via inte mindre än 45 utrikesministrar sin gemensamma hållning. Avsikten var att deklarationen skulle utgöra en bilaga till FN:s deklaration rörande mänskliga rättigheter från 1948, men formellt har den aldrig givits en sådan status. Det är ändå en viktig deklaration genom att så många muslimska stater ställt sig bakom den. De två mest centrala artiklarna är nr 24 och nr 25:
Alla de rättigheter och den frihet som stipuleras i detta dokument är underkastade islamsk sharia.
Islamsk sharia är den enda referensen för förklaringar och klargöranden av artiklarna i denna deklaration.
Artikel 19 är också intressant genom att deklarera att inga andra straff skall utdömas än de som är anförda inom Sharia. Kairodeklarationen försäkrar att Gud med de rättrognas gemenskap, ummah, har givit mänskligheten en övergripande och omdömesgill civilisation och att denna måste försvaras, i synnerhet mot den alltmer globaliserade kapitalismen. Det yttersta syftet är att skapa enighet bland muslimer. Det ska erkännas att deklarationen slår fast att kvinnan är mannens jämlike med avseende på mänsklig värdighet. Ändå är det en tandlös passus, eftersom varje muslim vet att koranen klart utsäger att Gud skapat mannen till att vara överordnad kvinnan. Lika rättigheter för män och kvinnor gäller inte.
Kairodeklarationen slår också fast att islam är den enda rätta tron och att ingen har rätt att gå emot dess påbud. Alla muslimer är personligen ansvariga för att islam inte skadas. Faktiskt kan man hävda att denna paragraf är en indirekt uppmaning till våld i religionens namn. Så länge muslimerna är troende i den form som inte skiljer mellan stat och religion och så länge de förlitar sig till koranen, kommer islam och aktivt troende muslimer att leva avskilt och fientligt gentemot ett, som de uppfattar, demoraliserat Europa.
Här finns också den arabiska stadgan om mänskliga rättigheter, som trädde i kraft år 2008. Den förbjuder inte bara rasism utan också sionism. Anledningen? De vill utplåna Israel. Eller smaka på den här: FN:s människorättsråd antog 2009 en resolution med innebörden att religionskritik är förbjudet.
Så mycket för yttrandefrihet och likvärdighet. Nu har vi hamnat i ett formidabelt träsk av dokument rörande mänskliga rättigheter. Absolut ett träsk! Men också ett politiskt slagfält, där olika länder och maktblock inte alls är överens, vilket i sin tur inte kan betyda något annat än att de mänskliga rättigheterna inte är universella ens inom FN:s egna domäner.
Jag ska inte gå längre i min kritik av detta världsfrånvända rättighetsbygge, utan nöjer mig med konstaterandet att mänskliga rättigheter inte har med demokrati att göra, eftersom detta inte är frågor som de olika nationernas folk någonsin tillfrågas om, varken i allmänna val eller i folkomröstningar. Jag tror exempelvis inte ett ögonblick att HBTQ-personers rättigheter bejakas i muslimska länder. Det är inte heller troligt att de skulle förbättras om medborgarna fick visa sina åsikter i en folkomröstning.
Karl-Olov Arnstberg
