MORGONDAGENS DAGSTIDNING – tisdag 11 februari 2025

tisdag 11 februari 2025

Helena Ekstrands orwellska språkmoralism för tankarna till DDR

Den orwellska framtoningen kan svårligen vara tydligare än hos Åklagarmyndighetens normkritiker Helena Ekstrand. Hennes önskemål till språkförändringar för snarast tankarna till forna Sovjetunionen och DDR, konstaterar Karl-Olov Arnstberg.

publicerad 18 augusti 2020
– av Karl-Olov Arnstberg

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Vissa ord får mig att resa ragg. Normkritik är ett sådant ord. Jag vet att det tillhör PK-världen och att myndigheter gillar att anställa normkritiker som hjälper dem att peta i myndighetens navel istället för att tjänstemännen (förbjudet ord) där utför det jobb, som myndigheten är till för. Men om någon skulle fråga mig vad en normkritiker gör, blir det rätt luddigt. Googlar jag begreppet får jag veta att ”normkritik handlar om att sätta fokus på makt” och att med normkritikens hjälp får man syn på och kan begränsa ”strukturer och normer”.

Det ligger rätt nära vad forskare som psykologer, sociologer och etnologer gör. I utbildningen får de lära sig att ta ett steg tillbaka och med disciplinens olika verktyg avtäcka den vardagsverklighet som till största delen är osynlig för aktörerna. Men det finns en viktig skillnad. När jag som etnolog vill frilägga det vardagliga samspelets dolda regelsystem, så gör jag det inte med ambitionen att förändra. Jag vill i första hand veta. Vad som därefter händer – hur den kunskapen används i olika sammanhang – det stör mig inte att jag inte kan kontrollera det. Det är ett förhållningssätt som också gäller för andra akademiska discipliner.

Eftersom normkritik i hög utsträckning handlar om språk – hur man ska formulera sig när man är anställd och arbetar för samhället – kan det också vara värt att påminna om att språkforskare ofta får frågan om ett nytt språkligt uttryck är rätt eller fel, och då nogsamt avstår från att fälla sådana omdömen. Språket lever sitt eget liv och att vara en språkpuritan eller språkmoralist, nej det är inte forskarens uppgift. Tvärtom med normkritiker. Själva motivet för deras ”forskning” är att förändra språket – vare sig det nu handlar om att tvätta det från ”rasism” eller från att framställa ”mannen som norm”. En annan skillnad är att det handlar om att rensa språket från ”gamla” ord med bibetydelser som inte längre är acceptabla. Det gäller att anpassa en förgången och ondare tids språkbruk till det som är godkänt i vår egen tid.

Språket lever sitt eget liv och att vara en språkpuritan eller språkmoralist, nej det är inte forskarens uppgift.

 

Helena Ekstrand heter en normkritiker på Åklagarmyndighetens kommunikationsavdelning. I en fyra sidor lång skrivelse från den 6 juli i år har hon ställt upp skrivregler för jämlika texter. Hon ger en kort motivering under rubriken ”Bli medveten om dina ordval”:

I vårt samhälle är mannen norm vilket ofta syns i tal och skrift. Många gånger skriver vi texter utan att reflektera över vad orden egentligen innebär och hur texten tas emot. Att vara medveten om sina ordval och vad orden signalerar är det viktigaste verktyget för att uppnå jämlika texter.

Man (ett ord som Helena Ekstrand anser att juristerna bör undvika) bör här vara medveten om att jurister visserligen ofta skriver träigt och i formler, men att det, mig veterligt, inte finns någon annan yrkesgrupp som är mer medveten om språkets betydelse. Ett slarvigt eller otydligt språk, både skrivet och muntligt, kan leda till mycket huvudbry i en domstol. Det kan också förstöra en åtalads liv. Det är därför något av ett övergrepp när en normkritiker tar på sig uppgiften att förbättra det juridiska språket och uppfostra jurister. Men det är också troligtvis så att jurister är mycket mottagliga för påpekanden med avseende på språk, eftersom de vet att ett korrekt språkbruk är oerhört viktigt.

Som första punkt skriver normkritikern Helena Ekstrand att det är viktigt att använda könsneutrala personbeteckningar och titlar. Hon exemplifierar enligt följande:

Exemplen är väl inte så uppseendeväckande, utom kanske att vissa av de föreslagna titlarna inte är helt kongruenta. Forskare är ett bredare begrepp än vetenskapsman. Det finns många som ägnar sig åt forskning utan att vara vetenskapligt utbildade. Och begreppet ”anställd” är ett dåligt ersättningsbegrepp för tjänsteman. Om jag till exempel vill skriva om ”tjänstemannaansvaret” så är det en juridiskt relevant term som inte kan ersättas med den krystade formuleringen ”en anställds ansvar”. Vad som är än värre är något som jag inte tror att Helena Ekstrand har tänkt på, nämligen att för ett rikt språk behövs det synonymer. Jag kan till exempel behöva både ordet polisman och ordet polis, för att använda i olika sammanhang.

Mera Helena Ekstrand:

Ord som kvinnlig och manlig ska inte användas framför titlar och dylikt eftersom de skapar och förstärker normer och könsstereotyper. Om du exempelvis skriver manliga sjuksköterskor och kvinnliga svetsare, förstärks uppfattning av att dessa är avvikande.”

Min invändning är att de är ju avvikande! Följer vi Helena Ekstrand rekommendation så övergår vi från ett språkbruk som är deskriptivt till att vara normativt. Helena Ekstrand anser att språket ska styra verkligheten istället för tvärtom. Samma bakvända förhållningssätt har Helena Ekstrand till genus. Många språk har bara maskulinum och femininum medan svenskan visserligen har fyra genus, även om modern svenska redan i praktiken upphävt skillnaden. Maskulinum och femininum har blivit en ny kategori, reale, och vi har numera endast två grammatiska genus: reale och neutrum. Men Helena Ekstrand vill gå ännu längre. Hon vill bli av med alla språkets historiska referenser, i synnerhet när det handlar om typiskt manliga ändelser. I hennes värld gör den som skriver ”den unge mannen” ett dubbelfel. Det bör heta ”den unga personen”.

När vi citerar eller påminner om Orwells begrepp nyspråk så är det ofta för att visa hur begrepp förvanskats i sin relation till verkligheten – exempelvis ”Krig är fred” – men när man läser 1984 så handlar språktvätten mera om just det som Helena Ekstrand aningslöst föreslår, nämligen att förenkla språket, att bara ha ett enda ord för varje fenomen. Det är Sanningsministeriets viktigaste uppgift, att tömma orden på mening, så att ingen ska kunna lära av historien och så att det inte längre går att protestera mot missförhållanden. Orwell visar också hur förödande detta är för det mänskliga tänkandet. Vi skulle kunna travestera Esaias Tegnérs ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” och skriva: ”Det enkelt sagda är det enkelt tänkta”.

Orwell ansluter till en filosofisk tradition som också jag är starkt attraherad av, nämligen att språket är tankens enda redskap (Wittgenstein: “Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”). Till det kan man lägga de franska existentialisternas uppfattning (bland annat Sartres) att tanken skapas när man skriver eller säger något. Det där vet alla proffsskribenter, att det är först när man skriver ner något som man får ordning på sina tankar om det fenomenet. Det skrivna är det tänkta. Eller mer preciserat: Det skrivna är det jag skulle önska att jag hade tänkt, redan innan jag skrev det.

Helena Ekstrands avslutande uppmaning är starkt obehagsframkallade. Jag får en direkt bild av både det forna Sovjetunionen och DDR där en oavsiktlig felformulering kunde få ödesdigra konsekvenser. Under rubriken ”Kontrollera din text” skriver hon:

Gör det till en vana att se på den färdiga texten eller presentationen med normkritiska ögon. Behöver du förändra något för att skapa jämlikhet? Är du osäker – ta hjälp av en kollega eller någon som har bra kunskaper om jämlik kommunikation.

 

Karl-Olov Arnstberg

Ett år av besinningslöst våld – och nya vägskäl

Folkmord och etnisk rensning lanserades som legitimt "självförsvar". Eskalerande krigsretorik skulle göra oss trygga och freden i Sverige skulle säkras genom anslutning till en militärpakt med ett alltmer oresonligt tonläge. 2024 kom på många sätt att bli ett år där den orwellska retoriken togs till nya nivåer.

publicerad 31 december 2024
– av Redaktionen
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När vi idag skriver nyårsafton i kalendern är det med ett bistert nyhetsår bakom oss.

Mer än något annat kom 2024 att utgöra den fullständiga frånvaron av en vilja hos maktetablissemanget till ömsesidig förståelse och fredlig samverkan.

Redan i januari lät Sveriges överbefälhavare uppmana svenskarna att efter två sekler av fred nu förbereda sig för ”ett krig mot Ryssland”, och i mars blev så Sverige formellt medlemmar i den USA-ledda militärpakten, Nato, utan att någon egentlig offentlig debatt har förts kring saken. Deklarationer har utlysts om att detta var nödvändigt av ”säkerhetspolitiska skäl” och skulle göra oss alla ”tryggare”, medan Natomedlemskapet i praktiken har drivit oss ännu närmare ett krig mot Ryssland. I samma veva som Sverige anslöt sig till Nato kunde det bekräftas att alliansens trupper fanns på plats i Ukraina och deltog i striderna.

Bilden av Ukrainakriget, som Västblockets proxykrig mot Ryssland, stärktes ytterligare när en läckt inspelning visade hur tyska militärtoppar diskuterade möjligheterna att attackera rysk infrastruktur och bomba Krimbron – ett attentat som sedermera genomfördes i oktober 2022. Redan tidigt under året lät även Frankrikes Emmanuel Macron deklarera att han övervägde att skicka franska soldater till Ukraina.

Parallellt med eskalationen i Ukraina fortsatte Israel genom bombningar och blockader att driva på vad som av alltfler betecknats som ett folkmord i Gaza där de högerextrema makthavarna i Tel-Aviv öppet har glatt sig över att området blivit lagt i ruiner.

På vissa utposter i Europa har det uttalade krigsmotståndet samtidigt vuxit. I maj utsattes Slovakiens frispråkige premiärminister Robert Fico för ett mordförsök, men överlevde mirakulöst – samme Fico som tillsammans med Ungerns premiärminister Viktor Orbán varnat för riskerna med Västblockets fortsatta inblandning i kriget, där han uttryckt stark oro för att konflikten i fortsatt frånvaro av diplomati kan utvecklas till ett tredje världskrig.

Statsminister Ulf Kristersson och USA:s utrikesminister Anthony Blinken. Till höger, EU-flaggan vajar när Natos bombplan flyger över Stockholms stadshus. Montage. Foto: U.S. Department of State, faksimil/Carl Bildt/X

Folkligt missnöje

På hemmaplan har Moderaterna fortsatt att ge vatten på kvarnen till kritiken att man inte skiljer sig nämnvärt från sina socialdemokratiska föregångare vid makten. Trots löften om motsatsen har den demografiska omvälvningen av Sverige fortsatt i stadig takt. I april passade man också på att driva igenom en lag i syfte att göra det lättare för barn att genomgå könsmanipulerande behandlingar, där partiföreträdare som motsatte sig idén rättades in i ledet med hjälp av partipiskan. Under sommaren lät man också fortsätta expandera övervakningssamhället, något som kommit att bli en av partiets hjärtefrågor.

Den internationella bilden av Sverige som gängkriminalitetens högborg i Europa förstärktes i augusti när danska politiker och polis gick ut och larmade om att ungdomar med svenska medborgarskap anlitas för att åka över gränsen och begå mord i Danmark. Samma bild stärktes ytterligare av att Inspektionen för vård och omsorg gick ut och bekräftade att många av landets HVB-hem i praktiken tagits över av kriminella nätverk och därmed har kunnat nyttjas som rekryteringsbaser av dessa.

Missnöjet med det politiska ledarskapet har samtidigt blivit allt svårare att dölja runtom i Europa. I februari fick de nederländska bondeupproren en uppföljare när stora bondeprotester mot Bryssels växande totalitarism, som man menar riskerar att döda den europeiska livsmedelsförsörjningen.

Ryssland har samtidigt passat på att flirta med politiskt missnöjda EU-medborgare och andra västerlänningar – där man beslutat erbjuda asyl och uppehållstillstånd till dem som vill undkomma vad man beskrev som på ”destruktiva nyliberala ideal”.

Bidens kollaps – och Trumps återkomst

Under sommaren blev det också allt svårare att dölja den allvarliga demensen hos ”den fria världens ledare” – USA:s president Joe Biden. Dennes dråpliga fadäser och osammanhängande utspel gjorde till slut att även de egna anhängarna medgav faktum om hans hälsotillstånd vilket föranledde att hans kandidatur drogs tillbaka från presidentvalskampanjen.

Det folkliga missnöjet med det demokratiska etablissemanget har av allt att döma vuxit även i USA och gjorde Donald Trump med sin oppositionella profilering till en alltmer tydlig favorit att vinna valet. Trumps ställning stärktes sedan ytterligare av de dramatiska bilderna av det mordförsök som ägde rum mot honom under ett kampanjmöte i Pennsylvania – där Trump överlevde till synes mirakulöst och efter detta kom att omhuldas i allt högre grad även av gamla politiska motståndare.

Globalisttoppen Mark Rutte blev ny Natochef. Foto: World Economic Forum/CC BY-NC-SA 2.0

I början av sommaren stod det klart att Nederländernas premiärminister, Bilderbergveteranen och globalisten Mark Rutte, skulle ta över Norges tidigare statsministers, Jens Stoltenberg, chefspost för ett Nato som än mer öppet visade att man inte är intresserade av diplomatiska lösningar i Ukraina. Samtidigt fortsatte larmen om allt grövre israeliska övergrepp i Gaza, där en läckt FN-rapport visade hur omkring 200 av organisationens anställda, och nästan lika många av deras familjemedlemmar, dödats av israelisk militär – siffror som saknar historiskt motstycke.

När sommaren blev till höst utvecklades också den israeliska invasionen av Gaza till ett regionalt krig. Massiva bombattacker mot Libanon inleddes med tusentals dödade och skadade som följd. Allt detta medan världssamfundet tittade på och några allvarliga funderingar på sanktioner mot Israel under det pågående folkmordskriget inte kommit på fråga. I Sverige fortsatte välfärdskollapsen och Kronofogden larmade om att en barnfamilj nu vräks från sitt hem varje dag.

I oktober vållade Kristdemokraternas EU-parlamentariker, Alice Teodorescu Måwe, uppståndelse när hon krävde att den som ska beviljas svenskt medborgarskap först måste underteckna en ”lojalitetsförklaring” till Israel. Tel-Aviv passade under samma period på att helt förbjuda FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, med hänvisning till att denna skulle vara ”infekterad av terrorister”, och det framgick även att det i praktiken framförallt är amerikanska skattebetalare som finansierar den israeliska militärapparaten.

Teodorescu Måwe menade att svenska medborgarskap endast bör ges till dem som erkänner staten Israel med sina illegalt ockuperade territorier. Montage. Foto: Levi Meir Clancy/Unsplash, Kristdemokraterna

Vaccinkritik och Västhyllade salafister

I november segrade Trump som väntat. Den israeliska lobbyorganisationen AIPAC deklarerade i samband med valet även att man ansåg sig ha gjort stora framsteg med att få in pro-israeliska kandidater i de amerikanska kongressen. Den tillträdande presidenten fick sedan många att höja på ögonbrynen över sina ministernomineringar, framförallt nomineringen till posten som hälsominister av Robert Kennedy Jr. som blivit känd för sin kritik av läkemedelsjättarna och hälsoriskerna kring vacciner i allmänhet och covidvaccinerna i synnerhet.

Samtidigt som de sociala såren från coronakrisen har befunnit sig i bakgrundsbruset av krigsretoriken har det samtidigt också blivit allt mer tydligt att de som varnat för de experimentella mRNA-vaccinens skadlighet också tycks ha varit rätt ute från första början. Under slutet av våren medgav bland annat vaccinjätten AstraZeneca att deras mRNA-vaccin, som så många befarat, riskerade att orsaka blodproppsrelaterade dödsfall – uppgifter som förvisso varit kända sedan länge men genomgående avfärdats som paranoia. Frågan lyftes även i Sveriges riksdag när den obundna ledamoten Elsa Widding efterlyste av den svenska regeringen att utreda hur mRNA-preparaten i covidvaccinerna påverkar arvsmassan.

Assads regering störtades och ersattes av islamister. Montage. Foto: Syriens president, faksimil/France 24/YT

I Syrien störtades familjen al-Assad på ett dramatiskt sätt efter 55 år vid makten och ersattes av salafistiska terroristgrupper med kopplingar till det ökända al-Qaida. Politiker i Väst lät samtidigt genomgående meddela att man betraktade islamisterna som potentiellt positiva demokratiska krafter, där USA öppet utlovade understöd till de tidigare så förhatliga jihadisternas styre.

Året för det politiska samtalet i Sverige slutade sedan i samma krigiska tongångar som det började när Sveriges försvarsminister deklarerade att fortsatt stöd till Ukraina förblir Sveriges viktigaste prioritering. Under december månad tycktes arméchefen Jonny Lindfors även bekräfta att Sverige förbereder sig för krig mot Ryssland, en krigsupptrappning som blev än tydligare i samband med att MSB gick ut och uppmanade svenskarna att förbereda sig för allt från traditionella flygangrepp till attacker med kärnvapen och biologiska stridsmedel mot svenska städer – samtidigt som svenska svenska församlingar uppgav att man fått i uppgift att förbereda massgravar för stupade.

Nya Dagbladet kämpar vidare

I de dramatiska tider världen befinner sig i har Nya Dagbladet under året, utöver rapporteringen om den hysteriska samhällsutveckling vi haft i Sverige och i vår del av världen, gjort ytterligare försök att lyfta blicken bortom ett Västblock som i allt högre utsträckning sluter sig från omvärlden. I augusti besökte tidningens redaktionsledning bland annat det så kallade BRI-forumet i den kinesiska provinsen Sichuan som delgav utvecklingen av världens största infrastrukturprojekt – initiativet till den nya Sidenvägen som i nuläget involverar över 150 länder. Nya Dagbladets chefredaktör Markus Andersson pekade i sammanhanget på att det blir alltmer uppenbart att dagordningen i världen snabbt är på väg att ritas om.

Det är viktigt att vi bevakar och hänger med i utvecklingen av den multipolära världsordning som nu i högt tempo ritar om den karta vi minns från 1900-talet, betonar Andersson.

På samma tema uppmärksammades även BRICS-organisationens anmärkningsvärda utveckling bland annat i samband med toppmötet i den ryska delrepubliken Tatarstans huvudstad Kazan.

På hemmaplan ser 2025 också ut att kunna bli ett år då Nya Dagbladets exceptionellt utdragna rättskamp med Länsförsäkringar Bank om blockaden av en stiftelse för oberoende journalistik i Sverige kan ta nästa steg. Efter att banken genom kryphål i domstolsväsendet lyckats förhala rättsprocessen under nästan två år togs ärendet slutligen hela vägen till Högsta domstolen, där Nya Dagbladet tog en första viktig delseger när bankjätten slutligen nekades prövningstillstånd för sina förevändningar för att undgå rättvisan.

Nya Dagbladets nyhetschef Isac Boman och chefredaktör Markus Andersson kan glädjas med läsarna över en första seger i HD i rättsprocessen mot Länsförsäkringar Bank. Foto: NyD/Mostphotos

Det är genant att en av landets största banker ägnar sig åt denna typ av barnsligheter för att försöka undgå rättvisa för det juridiska och ekonomiska övergrepp man uppenbart gjort sig skyldig till, säger Nya Dagbladets chefredaktör Markus Andersson, som samtidigt pekar på att rättsprocessen i praktiken ännu bara har börjat och att dess fortsättning kommer att stå tydligare klar under början av året.

Chefredaktören understryker sin tacksamhet till läsarnas stöd som kommit till redaktionen under det gångna året.

Vi har alltid varit en humla som flyger vidare mot alla odds, men vi lever också i en tid med enorma möjligheter. Vi vet att vår bevakning och våra kommentarer gör skillnad i ett medielandskap som är exceptionellt likriktat i dagens läge. Behovet av medieaktörer som verkar oberoende av det offentliga samtalets allt snävare ramar är fortsatt helt enormt.

Det är svårt att kommunicera till alla läsare som hjälpt oss vilken skillnad varje vänligt ord och varje krona gör för vår strävan att befästa NyD som en professionell, stark och intellektuellt hederlig röst i det nordiska medielandskapet, avslutar Andersson.

 

Med det sagt önskar Nya Dagbladet alla läsare och hela det svenska folket ett Gott Nytt År med stark tro på en bättre framtid!

Klimatpolitisk huggsexa

Klimatöverdrifterna

De miljarder som utlovades vid klimatmötena till fattigare länder kommer att tas från hushållens skattepengar. Det handlar om tusentals kronor årligen för varje hushåll - en summa som förväntas öka framöver.

publicerad 27 november 2024
– av Tege Tornvall
Foto: COP29
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

De nyss avslutade klimatmötena i Colombia och oljestaden Baku bekräftade åter vad FN:s årliga klimatmöten egentligen är och handlar om:

Klimatmötena är politiska huggsexor om finansiering och fördelning av nu utlovade 300 miljarder dollar per år (nu höjt till 300 miljarder) till fattiga länder för att få dem att byta billig, riklig, tillgänglig och energirik energi (kol, olja och gas ur marken) mot dyr, otillförlitlig och energifattig med ont om råvaror (”förnybar” vind-, sol- och biokraft) med påstått klimathot som förevändning.

Medias rapportering från dessa möten gäller mest hur fattiga länder vill pressa rika på mer pengar. Nu gäller det totalt inte längre 100 utan 300 miljarder dollar per år.

Det är vanliga hushålls skattepengar. I världens välståndsländer bor en dryg miljard av världens totalt 8,2 miljarder invånare. Med drygt 11 kronor per dollar motsvarar 300 miljarder dollar 3 400 kronor per person och år.

Det blir 7 000 kronor per hushåll och år – och mer framöver. Har välståndsländernas hushåll det klart för sig? Även bland dem har många klen ekonomi eller är rent fattiga.

Till detta kommer högre energi- och övriga levnadskostnader. Det kan bryta fortsatt växande välstånd i ännu välmående demokratier och leda till strider om finansiering och fördelning även där. Därför gäller hela klimatfrågan politik och inte vetenskap.

Särskilt eftersom Jordens klimat äger rum i den marknära atmosfären och främst beror på hur mycket solvärme som når jordytans land och särskilt hav.

 

Tege Tornvall

Dyrare bensin och diesel skall få fler att köpa elbil

Biltillverkare kräver ”modiga politiska beslut” för att göra dieseln dyrare, så att konsumenterna istället pressas att köpa elfordon.

publicerad 24 oktober 2024
– av Tege Tornvall
Foto: Christopher Persson
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När elfordon lockar för få köpare vill deras tillverkare göra det dyrare och svårare att köpa bensin- och dieselbilar.  Nyligen krävde Kina-ägda Volvo Cars och dess systerföretag Polestar att EU per 2035 förbjuder försäljning av nya sådana bilar.

För lastbilar tycker Volvo AB:s VD Martin Lundstedt att elektrifieringen går för långsamt. Detsamma tycker Scanias VD Christian Levin, som vill att politiker borde göra mer för att stödja eldrift.

Han kräver ”modiga politiska beslut” för att göra diesel dyrare, alltså göra lastbilar och vägtransporter dyrare.

Detsamma kräver konkurrenten Daimler Trucks, vars avgående VD Martin Daum vill se årligt ökande bränslepriset i stället för bonusar för elfordon. Målet är att ”göra det otänkbart att köpa bensin- eller dieselbilar”.

Väl medvetna om elfordons begränsade räckvidd kräver de samfällt fler laddstationer ute i trafiken. Att bekostas av fordonsägare och skattebetalare.

En större ellastbil kostar mer än dubbelt mot en dieseldriven och tar flera ton mindre last. I klartext: högre pris för mindre nytta.

 

Tege Tornvall

Pengar som inte finns

Klimatöverdrifterna

Trots att koldioxid är en bristvara i atmosfären satsar vi hundratals miljarder på att minska halterna. Det här är pengar som ännu inte finns och som riskerar att förloras på missriktade projekt och ideologiska önskedrömmar.

publicerad 5 september 2024
– av Tege Tornvall
Foto: Nina Laakso/CC BY 2.0
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det är ingen hejd på alla miljarder som skall satsas på vindkraft, solkraft, biokraft, elbilsbatterier, ”fossilfritt” stål och järn, vätgas, att fånga in och lagra koldioxid och andra projekt.

Det är pengar som ännu inte finns. Dessa projekt intecknar därför vår framtid – och sänker kronans värde om de misslyckas.

Pengarna satsas av banker och privata finansiärer, av investerings- och pensionsfonder och av olika statliga organ. Det mesta är lån, ofta med staten som garant. Alltså vi alla gemensamt.

Om det går bra tar låntagarna det mesta av vinsten. Om det går dåligt står vi alla för förlusten. Ett lysande upplägg för så kallade ”entreprenörer”, som torrskodda klarar finansiella stormar.