Krönikor

Helena Ekstrands orwellska språkmoralism för tankarna till DDR

Den orwellska framtoningen kan svårligen vara tydligare än hos Åklagarmyndighetens normkritiker Helena Ekstrand. Hennes önskemål till språkförändringar för snarast tankarna till forna Sovjetunionen och DDR, konstaterar Karl-Olov Arnstberg.

Publicerad 18 augusti 2020
Uppdaterad 11 september 2020

Vissa ord får mig att resa ragg. Normkritik är ett sådant ord. Jag vet att det tillhör PK-världen och att myndigheter gillar att anställa normkritiker som hjälper dem att peta i myndighetens navel istället för att tjänstemännen (förbjudet ord) där utför det jobb, som myndigheten är till för. Men om någon skulle fråga mig vad en normkritiker gör, blir det rätt luddigt. Googlar jag begreppet får jag veta att ”normkritik handlar om att sätta fokus på makt” och att med normkritikens hjälp får man syn på och kan begränsa ”strukturer och normer”.

Det ligger rätt nära vad forskare som psykologer, sociologer och etnologer gör. I utbildningen får de lära sig att ta ett steg tillbaka och med disciplinens olika verktyg avtäcka den vardagsverklighet som till största delen är osynlig för aktörerna. Men det finns en viktig skillnad. När jag som etnolog vill frilägga det vardagliga samspelets dolda regelsystem, så gör jag det inte med ambitionen att förändra. Jag vill i första hand veta. Vad som därefter händer – hur den kunskapen används i olika sammanhang – det stör mig inte att jag inte kan kontrollera det. Det är ett förhållningssätt som också gäller för andra akademiska discipliner.

Eftersom normkritik i hög utsträckning handlar om språk – hur man ska formulera sig när man är anställd och arbetar för samhället – kan det också vara värt att påminna om att språkforskare ofta får frågan om ett nytt språkligt uttryck är rätt eller fel, och då nogsamt avstår från att fälla sådana omdömen. Språket lever sitt eget liv och att vara en språkpuritan eller språkmoralist, nej det är inte forskarens uppgift. Tvärtom med normkritiker. Själva motivet för deras ”forskning” är att förändra språket – vare sig det nu handlar om att tvätta det från ”rasism” eller från att framställa ”mannen som norm”. En annan skillnad är att det handlar om att rensa språket från ”gamla” ord med bibetydelser som inte längre är acceptabla. Det gäller att anpassa en förgången och ondare tids språkbruk till det som är godkänt i vår egen tid.

Språket lever sitt eget liv och att vara en språkpuritan eller språkmoralist, nej det är inte forskarens uppgift.

 

Helena Ekstrand heter en normkritiker på Åklagarmyndighetens kommunikationsavdelning. I en fyra sidor lång skrivelse från den 6 juli i år har hon ställt upp skrivregler för jämlika texter. Hon ger en kort motivering under rubriken ”Bli medveten om dina ordval”:

I vårt samhälle är mannen norm vilket ofta syns i tal och skrift. Många gånger skriver vi texter utan att reflektera över vad orden egentligen innebär och hur texten tas emot. Att vara medveten om sina ordval och vad orden signalerar är det viktigaste verktyget för att uppnå jämlika texter.

Man (ett ord som Helena Ekstrand anser att juristerna bör undvika) bör här vara medveten om att jurister visserligen ofta skriver träigt och i formler, men att det, mig veterligt, inte finns någon annan yrkesgrupp som är mer medveten om språkets betydelse. Ett slarvigt eller otydligt språk, både skrivet och muntligt, kan leda till mycket huvudbry i en domstol. Det kan också förstöra en åtalads liv. Det är därför något av ett övergrepp när en normkritiker tar på sig uppgiften att förbättra det juridiska språket och uppfostra jurister. Men det är också troligtvis så att jurister är mycket mottagliga för påpekanden med avseende på språk, eftersom de vet att ett korrekt språkbruk är oerhört viktigt.

Som första punkt skriver normkritikern Helena Ekstrand att det är viktigt att använda könsneutrala personbeteckningar och titlar. Hon exemplifierar enligt följande:

Exemplen är väl inte så uppseendeväckande, utom kanske att vissa av de föreslagna titlarna inte är helt kongruenta. Forskare är ett bredare begrepp än vetenskapsman. Det finns många som ägnar sig åt forskning utan att vara vetenskapligt utbildade. Och begreppet ”anställd” är ett dåligt ersättningsbegrepp för tjänsteman. Om jag till exempel vill skriva om ”tjänstemannaansvaret” så är det en juridiskt relevant term som inte kan ersättas med den krystade formuleringen ”en anställds ansvar”. Vad som är än värre är något som jag inte tror att Helena Ekstrand har tänkt på, nämligen att för ett rikt språk behövs det synonymer. Jag kan till exempel behöva både ordet polisman och ordet polis, för att använda i olika sammanhang.

Mera Helena Ekstrand:

Ord som kvinnlig och manlig ska inte användas framför titlar och dylikt eftersom de skapar och förstärker normer och könsstereotyper. Om du exempelvis skriver manliga sjuksköterskor och kvinnliga svetsare, förstärks uppfattning av att dessa är avvikande.”

Min invändning är att de är ju avvikande! Följer vi Helena Ekstrand rekommendation så övergår vi från ett språkbruk som är deskriptivt till att vara normativt. Helena Ekstrand anser att språket ska styra verkligheten istället för tvärtom. Samma bakvända förhållningssätt har Helena Ekstrand till genus. Många språk har bara maskulinum och femininum medan svenskan visserligen har fyra genus, även om modern svenska redan i praktiken upphävt skillnaden. Maskulinum och femininum har blivit en ny kategori, reale, och vi har numera endast två grammatiska genus: reale och neutrum. Men Helena Ekstrand vill gå ännu längre. Hon vill bli av med alla språkets historiska referenser, i synnerhet när det handlar om typiskt manliga ändelser. I hennes värld gör den som skriver ”den unge mannen” ett dubbelfel. Det bör heta ”den unga personen”.

När vi citerar eller påminner om Orwells begrepp nyspråk så är det ofta för att visa hur begrepp förvanskats i sin relation till verkligheten – exempelvis ”Krig är fred” – men när man läser 1984 så handlar språktvätten mera om just det som Helena Ekstrand aningslöst föreslår, nämligen att förenkla språket, att bara ha ett enda ord för varje fenomen. Det är Sanningsministeriets viktigaste uppgift, att tömma orden på mening, så att ingen ska kunna lära av historien och så att det inte längre går att protestera mot missförhållanden. Orwell visar också hur förödande detta är för det mänskliga tänkandet. Vi skulle kunna travestera Esaias Tegnérs ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” och skriva: ”Det enkelt sagda är det enkelt tänkta”.

Orwell ansluter till en filosofisk tradition som också jag är starkt attraherad av, nämligen att språket är tankens enda redskap (Wittgenstein: “Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”). Till det kan man lägga de franska existentialisternas uppfattning (bland annat Sartres) att tanken skapas när man skriver eller säger något. Det där vet alla proffsskribenter, att det är först när man skriver ner något som man får ordning på sina tankar om det fenomenet. Det skrivna är det tänkta. Eller mer preciserat: Det skrivna är det jag skulle önska att jag hade tänkt, redan innan jag skrev det.

Helena Ekstrands avslutande uppmaning är starkt obehagsframkallade. Jag får en direkt bild av både det forna Sovjetunionen och DDR där en oavsiktlig felformulering kunde få ödesdigra konsekvenser. Under rubriken ”Kontrollera din text” skriver hon:

Gör det till en vana att se på den färdiga texten eller presentationen med normkritiska ögon. Behöver du förändra något för att skapa jämlikhet? Är du osäker – ta hjälp av en kollega eller någon som har bra kunskaper om jämlik kommunikation.

 

Karl-Olov Arnstberg

 

Karl-Olov Arnstberg är professor emeritus i etnologi, författare och uppskattad krönikör på Nya Dagbladet.

Han har skrivit flera omtalade böcker på tema integration och invandring, bland annat böckerna Invandring och mörkläggning samt Invandring och mörkläggning II, som han skrev med socionomen och journalisten Gunnar Sandelin. Arnstbergs blogg går under samma namn och lyfter filosofiska, historiska såväl som samtida betraktelser om kultur och politik.

I dagens läge syns han även ofta till som expertkommentator i Swebbtv.

 


Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!