Företagsjättarna som möjliggör en totalitär samhällsutveckling

Den tekniska utvecklingen har öppnat möjligheter för att kränka människors integritet, exempelvis genom att skapa ett kontantlöst samhälle eller övervaka befolkningen. I bräschen för detta går stora ekonomiska aktörer, men likväl utgör den totalitära utvecklingen en kränkning av grundläggande mänskliga rättigheter.

publicerad 8 maj 2021

Det finns många produktområden som anständiga företag inte bör ägna sig åt. Vi vet att exempelvis IG Farben under andra världskriget bland sina många krigsförbrytelser utvecklade gas (Zyklon B) för effektivisering av dödande i koncentrationsläger. Medan detta är ett extremt exempel på industriellt samarbete med en diktatur eller en offentlig myndighet, finns otaliga mindre långtgående former av företagsstöd åt stater genom oacceptabelt samarbete, vilket drabbar människor. Övergrepp mot individers integritet, frihet och mänskliga rättigheter är då de värsta brotten.

Nationers eller överstatliga organisationers försök idag att öka sin makt över medborgarna får dem att bygga upp nationella, regionala eller globala övervaknings- och kontrollsystem. Då dessa kan djupt skada individer är det nödvändigt att hindra industrier och företag i demokratiska länder att stödja och delta i sådant arbete. Vilka typer av varor och tjänster kommer då ifråga i första hand? Ja, det gäller idag främst olika elektroniska system som möjliggör ingrepp i personers frihet. Dessa begränsningar gäller i första hand utövande av klassiska individuella rättigheter såsom: tanke-, samvets-, religions-, yttrande-, rörelse-/(rese-), förenings-, mötes- och demonstrationsfrihet men också näringsfrihet, personers rätt till information (att ta del av information från andra oavsett form) och så vidare.

En annan typ av förtryck utgörs av övervakning och kontroll utförd av både privata och offentliga organisationer, vilka påverkar personers rätt överhuvudtaget till ett privat liv. Alldeles oavsett om sådan kontrollverksamhet leder till direkta men för de drabbade har individer en rätt till privatliv det vill säga att kunna företa handlingar helt privat utan att observeras av någon utomstående. Denna rättighet gäller – som i fallet ovan – inte vid verklig brottslig verksamhet. En särskild form av intrång i privatlivet är ett kontinuerligt sådant, vilket vid behov möjliggör offentliga myndigheters kontroll av individer. Ett exempel är målet att göra ett land kontantlöst. Ett annat gäller biometrisk ansiktsigenkänning och omfattande kamerasystem i landet.

Den tekniska utvecklingen har öppnat möjligheter för kreativa företagsledare utan moralisk kompass att kränka sina kunders privatliv genom att utnyttja sina kunddata för försäljning till utomstående. Även om berörda personers identitet därvid inte avslöjas i detalj är beteendet oacceptabelt. Det är därför viktigt, att strikta regler nu införs snabbt vilka hindrar sociala medie-, kreditkorts-, teknik- och andra företag att utnyttja och göra vinst på kundernas privatliv.

Förenta nationernas deklaration om mänskliga rättigheter talar i § 12 om att ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, sin korrespondens etcetera. Frågan är om insamlandet av mycket privata uppgifter om en person, som utnyttjar ett teknikföretags tjänst, och försäljning av dessa till okända kan klassificeras som ”godtyckligt ingripande i fråga om privatliv eller korrespondens”. Men det är uppenbart att insamling av uppgifter vilka används för att (a) socialt värdesätta specifika, identifierade individer (som i olika föreslagna sociala kreditsystem) eller (b) på olika vis handgripligt straffa personer (som i Kinas version av sådana system), bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Människors privatliv får helt enkelt inte kränkas på det viset. Försäljning av data där äganderätten till dessa varit oklar vid avtal mellan en person och ett företag (gäller exempelvis Facebook) är en sak men bör snarast regleras i lag. Att offentliga myndigheter utan tillstånd av domstol på olika sätt insamlar privata data för att övervaka och (eventuellt i framtiden) ingripa mot individer är något annat – och fullständigt oacceptabelt. Stater har inte och ska inte ha den rätten.

World Economic Forum är en organisation där ett antal av världens ledande teknikbolag, rikaste människor och inflytelserikaste opinionsledare deltar. Genom samarbetsavtal, som ingåtts exempelvis med FN, kan WEF:s förslag (vilka angår FN:s agenda) föras fram i världspolitikens viktigaste fora. Det kommersiellt intressanta är att medlemsföretagen i WEF då kan presentera viktiga specifika problem (av intresse för FN) och deras lösningar vid de överläggningar om världens problem som WEF driver under ett paraply av samverkan mellan offentliga myndigheter och privat industri.1 WEF kan helt enkelt ses som en säljorganisation för världens ledande teknikföretag, vilka för politikerna lägger fram problem som kräver företagens expertis och lösningar, och vilka kan tillhandahållas om beställningar och anslag ges. Genom att ha tillgång till de bästa fora att föra fram teknikförslagen, som helt anpassats till politikernas globala agenda, kan företagen räkna med framgång.

Så den omtalade Fjärde Industriella Revolutionen2 är främst en sammanfattning av de produkter, tjänster och system som teknikföretagen vill utveckla för de globala organisationerna och vilkas utveckling företagen då kan få betalt för förutom att därpå följande order skapar stora vinster. Den privata multinationella industrin kan alltså genom sina resurser och tillgång till kontakter på högsta nivå skapa efterfrågan för teknisk utveckling, som ligger i företagens intresse och också ger tekniskt ledarskap. WEF:s förslag har då särskilt anpassats till policyinitiativ som bland annat FN driver i syfte att öka sitt globala inflytande. Det gäller exempelvis Agenda 2030 med dess 17 policyområden och många specifika mål. För dessa har WEF utformat en detaljerad sammanställning hur medlemmarnas olika teknologier och system kan vara ett stöd.

Ett av många problem med WEF:s aktiviteter är dock att man inte skiljer mellan diktaturer och demokratier. Det avspeglar troligen attityden hos de internationella storföretagen av vilka många satsat mycket på sina kinesiska underleverantörssystem. Och så länge Kina ännu inte har fått fram starka konkurrenter på de multinationella företagens produktområden kommer sådant ekonomiskt samarbete fortsätta i stor omfattning. Men det är stötande att kinesiska företag är partners i World Economic Forum och dess aktiviteter. Kinesiska företag arbetar vid behov direkt för det kinesiska kommunistpartiet. Kina är en diktatur och det är löjeväckande att påstå att landets företag inte springer regimens ärenden närhelst detta blir aktuellt. Och dessa företag representerar diktaturens syn på individer och deras rättigheter vilka är en känslig och betydelsefull fråga på de flesta av de områden som avsedda teknologier gäller. Det finns inga skäl att idag se Kina på annat vis än tidigare Sovjetunionen.3

I ett av WEF:s betydelsefullaste initiativ för den digitala teknikutvecklingen ingår exempelvis företag som Alibaba Group och Huawei. Alibaba har som det största e-handelsföretaget i Kina direkt delat data om sina kunder med den kinesiska regeringen för användning i Kinas beryktade sociala kreditsystem. Man har allmänt varit djupt involverad i detta: ”Alibaba has, however, participated in building the infrastructure of the government social credit system”.4  Huaweis samröre med den kinesiska diktaturen medförde att dess försök att blir leverantör av många västländers 5G system föll beroende på rädsla för elektroniskt spionage5 och starkt motstånd från USA. Alibabas grundare Jack Ma är – liksom Huaweis grundare – medlemmar i det kinesiska kommunistpartiet.6 För Kina är naturligtvis sådana företags deltagande vid teknikfronten för väsentliga produktområden viktig.

En annan partner till WEF är Google, som – trots betydande interna protester – har drivit utvecklingsprojekt för kinesiska staten avseende utveckling en allmän sökfunktion, där information kritisk mot regimen hindras förekomma. Projektet innebär således direkta angrepp på människors rätt till information – en proklamerad mänsklig rättighet – och även yttrandefriheten hos kritiska och aktivister. Att ett sådant västerländskt jätteföretag för sådana ändamål öppet lierar sig med ett land som Kina är tragiskt. Man utgör därmed en typisk representant för dagens IG Farben-företag. Det finns nog inga skäl att tro på ett moraliskt beteende hos dessa teknikföretag, om de ser möjligheten till betald utveckling och därefter möjlig försäljning av sina system.

 

Dan Ahlmark

 


Källor och referenser:

(1) Nordangård, J., 2020. Den globala statskuppen, s. 49f. Pharos Media Productions, Norrköping.

(2) Nordangård,J., .a.a., s. 51ff

(3) Newsvoice – Geoekonomi: Hur ska Kina hanteras?

(4) China Briefing – China’s Corporate Social Credit System: What Businesses Need to Know

(5) Nya Dagbladet – Huawei tros ha spionerat på nederländsk telekomfirma

(6) Council on Foreign Relations – Huawei: China’s Controversial Tech Giant


 


Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 123 611 3021, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!