Krönikor

De ideologiska krafterna bakom “Den Nya Världsordningen”

Publicerad 10 april 2021

Det finns flera grupperingar med olika ideologier som ligger bakom en strävan mot den nya världsordning som är mest känd under sin engelska beteckning New World Order - NWO. Alla drivs av olika motiv men alla vill en och samma sak: genomföra politisk globalisering som överför nationell beslutanderätt på viktiga områden till överstatliga organisationer. Dan Ahlmark tar upp de fyra politiska grupperingarna som tillsammans utgör ett oerhört hot mot fria samhällen.

Fyra grupperingar av olika politisk karaktär är särskilt aktiva beträffande arbetet att införa en så kallad ny världsordning - mer känd under sin engelska beteckning New World Order (NWO). Dessa utgörs1 i första hand av huvuddelen av den europeiska vänstern (socialdemokratiska, socialistiska, kommunistiska och miljö-partier). En annan utgör ledningen och byråkratierna i de stora internationella organisationerna; regionala sådana som EU ingår där också. Gruppen omfattar även de stora, globalt orienterade fonderna exempelvis Rockefellerstiftelsen samt tongivande privata organisationer för globalt samarbete såsom World Economic Forum. Stora stater eller samarbetande länder som är mycket intresserade av att driva politisk globalisering är en annan viktig gruppering. En ytterligare, men annorlunda komponent, utgörs av det internationella ekonomiska etablissemanget och de många företag som detta styr. Dessa grupperingar drivs av olika mål och ideologier och deras sätt att arbeta skiljer sig åt. De kompletterar dock varandra, vilket medför att deras resurser, kunskap och kraft är mycket stor. Alla önskar genomföra politiska globalisering: ett överförande av nationers beslutanderätt på viktiga områden till överstatliga organisationer. Det är fundamentet för NWO. Nedan granskas gruppernas bakomliggande ideologier såsom mål och samhällssyn.
Alla önskar genomföra politiska globalisering: ett överförande av nationers beslutanderätt på viktiga områden till överstatliga organisationer.
De nysocialistiska partier som idag utgör vänstern i Europa och Nordamerika drivs i mycket av kulturmarxism - det samhällspolitiska uttrycket för postmodernistisk filosofi. Genom deras oförmåga att ensamma i grunden förändra sina länder, använder de nu internationella/regionala organisationer för att genom överstatlighet genomföra detta. Man samarbetar därför med de internationella organisationerna för att ta ifrån länderna deras nationella suveränitet och placera den politiska makten i det överstatliga organet. Därifrån kommer sedan allt flera riktlinjer och policyer att leda till en utpräglat kollektivistisk ekonomisk och annan politik (som invandring) i medlemsnationerna. Postmodernismens människo- och samhällssyn som präglar kulturmarxismen är skrämmande primitiv. Vårt förnuft är helt subjektivt, utgår man ifrån, och sann kunskap kan inte fastställas. Individer observeras inte, bara grupper, och samhället bygger helt på maktrelationerna mellan förtryckande grupper och deras offer. Vissa socialister har dock bevarat sina traditionella marxistiska åsikter och deras syn på kunskapsteori och samhället avviker från kulturmarxisternas. Målet för socialister är en socialistisk världsregering. Ekonomisk socialism är ett mycket ineffektivt system och idag impopulärt, men dess värde för makthavande ligger i att det tillåter minutiös kontroll av befolkningen. Därför kommer traditionell ekonomisk socialism åter införas i viss utsträckning, när makten erövrats, och man då behöver krossa allt motstånd som uppkommer. Den andra kraften bakom politisk globalisering - de internationella organisationerna - leds och bemannas huvudsakligen av personer vars värderingar och politiska syn överensstämmer med vänsterns är kulturmarxistiska eller traditionellt socialistiska. Viktiga ledare och högre tjänstemän tillförs ständigt från medlemsnationerna exempelvis politiker som förlorat sina positioner. De professionella tjänstemännen med lång anställningstid har självfallet ett globalistiskt synsätt där även politisk globalism ofta är en komponent. En världsregering blir ett naturligt långsiktigt mål för de flesta i dessa organisationer. Många torde fortfarande tro på att en sådan styrelse på ett meningsfullt sätt kan vara demokratisk och att mänskliga rättigheter kan bevaras. Andra ser troligen detta som mindre viktigt än att etablera och upprätthålla en socialistisk överstatlig organisation som styr världen. Men en inriktning mot demokrati och marknader måste bibehållas länge för att övertyga borgerliga politiker om den politiska globaliseringens fördelar och för samarbetet med det ekonomiska etablissemanget. Den planerade världsdiktaturens stiftelser som Rockefeller Foundation, Carnegie Foundation etcetera och dess många samarbets- och propagandaorganisationer har sannolikt en liknande kultur skapad av virulenta globalister och numera även kulturmarxister och med antingen en viss tro på bevarad demokrati och marknader eller med en likgiltighet inför detta. Medan Ryssland ekonomiskt är en mycket svag stormakt, som baserar sin ställning på kärnvapen och sin militärmakt, är Kina ekonomiskt ett snabbt växande och aggressivt land med målet att bli den ledande världsmakten. Kina ser politisk globalisering som ett sätt att kraftigt minska den politiska och militära handlingsfriheten för främst USA och att ekonomiskt försvaga västländerna. Det ger Kina chansen att gå om USA i styrka och inflytande. På grund av den traditionella marxismens svagheter präglas Kinas ideologi nu alltmer av ren nationalism. Landet syns också alltmer utvecklas mot ett totalitärt samhälle präglat av fullständig kollektivism och individens underkastelse under staten. Kina kommer inte att ge upp sin nationella handlingsfrihet och utgör långsiktigt ett primärt hot mot demokratierna. På samma sätt som Kina vill de samarbetande islamska nationerna kraftigt minska västländernas frihet att agera samt de politiska rättigheterna för dessas befolkningar. Att vidmakthålla och öka invandringen och därigenom inifrån ta över västländerna främjas också av politisk globalisering. Jag har tidigare diskuterat den fjärde grupperingens - det internationella ekonomiska etablissemangets - drivkrafter, värdegrund och mål.2 Kapitalägarna (personer, fonder etcetera) med intressen i de multinationella företagen är kärnan i detta etablissemang. I alla fall cheferna för dessa företag ingår i deras styrelser och utövar ett nämnvärt inflytande. Målen utgörs här främst av att skydda sina företag ifrån externa hot idag och i framtiden samt att säkra och öka deras tillväxt. Hoten kommer från nationella och internationella branschkonkurrenter samt från regeringar. Genom att i samarbete med internationella organisationer skapa transnationella handelsregler som passar dem själva kan konkurrensen från nationella konkurrenter motverkas. Länders försök att tillämpa egna handelsregler, tullar och beskattningsregler samt egen konkurrenslagstiftning kan också motverkas. Ett multinationellt företags intresse är exempelvis att av vinstskäl föra verksamhet ut ur ett land och sedan sälja produkter tillverkade i lågkostnadsländer tillbaka till landet, vilket ökar företagets vinst. Det innebär att till exempel amerikanska multinationella företag via bidrag till stora lobbyingorganisationer som US Chamber of Commerce direkt motarbetar sin egen regerings försök att införa regler som förmår företag att stanna i landet och där rädda sysselsättningen i olika regioner. Man arbetar ibland i många avseenden direkt mot sin egen regerings försök att föra en nationellt fördelaktig handelspolitik. Många företag verkar lätt utan några hänsyn offra sitt eget lands och västländernas nationella intressen och befolkningarnas välfärd. De har rätt till det men en regering har samtidigt rätt att skydda sin befolkning och företagens försök att köpa inflytande genom exempelvis valbidrag är kontroversiella. Ett annat mål för vissa av de multinationella företagen är troligen att bli kompiskapitalister3 till de olika internationella organisationerna och att regelbundet med liten konkurrens erhålla order från dessa. Beträffande företag som Google, Microsoft, Facebook, Avanti Communications, Huawei etcetera, som sysslar med elektroniska bland annat kommunikativa system för konsumenter, är det naturligt att söka nära relationer till FN och EU. De kan därigenom säkra stora beställningar avseende exempelvis de kommande kontroll- och övervakningssystem, som blir naturliga utifrån planerna på NWO. De söker alltså bli den nya erans I G Farben-företag (som utvecklade och tillverkade utrotningsgasen Zyklon B åt nazisterna), vilka skapar de tekniska system som objektivt sett kommer att stötta och garantera den planerade världsdiktaturens existens. Tillsammans utgör dessa krafter ett oerhört hot mot suveräna länder och fria samhällen.   Dan Ahlmark  
Källor och referenser: (1) Nya Dagbladet - De stora aktörerna bakom globaliseringspolitiken (2) Nya Dagbladet - Den politiska globalismen – Sveriges största samhällsfiende – del 1 (3) Kompiskapitalism är inte främst ett kapitalistiskt system utan en typ av inskränkt marknadsekonomi, där konventionella regler om konkurrens etcetera ofta sätts ur spel genom att stater eller offentliga institutioner på olika sätt ger vissa enskilda individer eller företag privilegier eller de facto monopol.

 


Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 123 611 3021, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!