Ska Kinas allt starkare ställning i världen accepteras?

Ingenting Kina gjort antyder, att landet gör något, som inte ligger i dess politiska eller ekonomiska intresse. Något intresse för humanism, fritt tänkande och respekt för individen finns inte i sammanhanget. Kina är en kommunistisk diktatur, som snabbt växer i styrka och inflytande, skriver Dan Ahlmark i sin krönika.

publicerad 23 oktober 2018
- av Dan Ahlmark
Vy över Folkrepubliken Kinas megastad Shanghai beläget vid landets östra kust

Vill du se mer gräv och granskningar på Nya Dagbladet?

9690 kr av 50 000 kr insamlade. Bidra till höstens viktiga grävkassa! Stöd arbetet genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Kina är en hård politisk diktatur styrd av ett kommunistparti med en minst sagt otraditionell kommunistisk doktrin. Om vi dock bortser från ekonomin, är synen gällande politik i många avseenden den vanliga kommunistiska. Hårda begränsningar gäller avseende yttrande-, förenings-, församlings-, press- och religionsfrihet. På vissa områden är man liberalare till exempel gällande möjligheter att resa och studera utomlands (såvida man inte klassas som regimmotståndare). Landet försöker nu i allt högre utsträckning utvidga sina handelsförbindelser och inflytandet utomlands, vilket tjänar både ekonomiska och politiska mål. En viktig fråga för västmakterna är då, i vilken utsträckning detta ska anses acceptabelt, och – om inte – hur man ska motverka Kinas allt starkare ställning?

Varför är Kina framgångsrikt som industriland?
Landet gjorde under Deng Xiaoping ett grundläggande politiskt val genom att kombinera en delvis betydande ekonomisk frihet med ett hårt politiskt förtryck, vilket blev och kan förbli ett framgångsrecept under lång tid. Man kunde därvid lita till landets traditionella kultur, som skiljer sig mycket från till exempel Rysslands genom att den högt respekterar arbete, sparsamhet och affärsverksamhet. Samtidigt är den auktoritetstroende och kollektivistisk och allmän kreativitet värderas inte högt utan betraktas ofta negativt. Såsom en bas för en auktoritär politisk regim är denna kultur mycket förmånlig, vilket torde göra att medelklassens traditionella krav på frihet, när deras ekonomiska ställning förbättras, sannolikt fördröjs kraftigt. Kommunistpartiet har sedan ett ytterst starkt maktmedel genom att det i framtiden kan använda en aggressiv nationalism för att stärka partiets och regeringens roll i landet.

Ekonomiskt tillåter man privat egendom på många områden (till exempel jordbruk, en betydande del av industrin, handel och tjänster) och tillämpar där avsevärd frihet, medan man genom kreditgivningen (penningpolitik) försöker hålla en övergripande kontroll över dessa områden. Fackföreningar har samtidigt ett begränsat inflytande. Den ekonomiska politiken är ytterst exportinriktad, och det offentliga stödjer på många sätt exporten, medan man på många områden utestänger utländsk konkurrens i Kina genom tullar och andra handelshinder. Man söker genom etableringsbestämmelser styra utländska företags investeringar i Kina till bestämda varu – och geografiska områden, och söker därvid på alla sätt överta så mycket kunskap som möjligt från dessa företag. Man kompletterar den kunskapsinhämtningen med omfattande stöld av intellektuell egendom i utlandet. Det rättsliga skyddet för till exempel utländska företag i Kina är också svagt.

Samtidigt har man i regionerna behållit en stor offentligägd sektor av ofta tung industri, som är mycket ineffektiv men som favoriseras på många sätt och som genomför stora investeringsprogram, vilka delvis inte skapar något ekonomiskt värde men upprätthåller sysselsättningen i sina områden. Man behåller samtidigt möjligheten att i framtiden återupprätta en mera omfattande planekonomi.

Samtidigt är man mycket beroende av utländska råvaror och investerar kraftigt utomlands och gör handelsavtal med bland annat Australien och länder i Afrika och Latinamerika för att trygga råvaruförsörjningen. Vad man samtidigt nu gör är att bygga den logistiska basen för att industriellt dominera Asien samt att bli mycket inflytelserikt i Europa. Detta sker genom projektet OneBelt-One Road (OBOR) eller numera Belt-and-Road-Initiativet (BRI), som ska ge Kina snabba järnvägsförbindelser med de allra flesta asiatiska länder och Europa och att i kombination med nya hamnar förbundna med BRI på olika ställen i Asien  dominera sjöförbindelserna runt Asien.

Kina har enorma möjligheter att snabbt bygga infrastruktur genom den helt överdimensionerade kapaciteten i den egna tunga industrin, som främst är offentligägd. Istället för att snabbare balansera om ekonomin och inrikta sig på konsumtion och välfärd till glädje för befolkningen, fortsätter man med en överproduktion av byggmaterial, stål, metallprodukter och producentkapitalvaror från traditionella industrisektorer. Man kan inte på ett meningsfullt sätt få avsättning längre för annat än en mindre del av dessa produkter i Kina utan behöver exportera dem. Och om detta kan kombineras med en ansats som BRI, vilken gör att man i framtiden samtidigt kan kraftigt öka exporten från även alla övriga inhemska industrier, får Kina minst en dubbel fördel av projektet. Det är en viktig förutsättning för målet, att landet ska kunna fortsätta sin exceptionellt snabba BNP-tillväxt. BRI hjälper även Kina att utveckla sina västra provinser, som sackat efter i utveckling, vilket också är viktigt inrikespolitiskt.

BRI har nu har blivit ett av historiens största infrastrukturprojekt och är alltså avsett att inleda en exportdominans för Kina i hela Asien. Samtidigt kommer projektet att öka det kinesiska politiska inflytandet avsevärt och även möjliggöra framtida snabba militära förflyttningar (även av tung materiel) över hela asiatiska kontinenten. Genom mycket snabbare landtransporter än dagens sjötransporter till Europa når den kinesiska industrin även en ökad konkurrensfördel i vår region.

Är Kina imperialistiskt ?
Kina har under sin historia vanligen varit koncentrerat på det egna landet. Ett skäl torde ha varit, att detta var så stort och med så många människor, att idén att härska över ännu flera inte omedelbart var meningsfullt eller lockande. Och man ansåg att den egna civilisationen var så överlägsen, att man inte kunde hitta mycket värdefullt i andra länder. Historiskt sett har Kina – som ett stort land – bara under vissa perioder visat imperialistiska strävanden.

Dagens läge kan vara annorlunda. Marxismen – även i den förvridna form ideologin nu har i Kina – är i sig internationalistisk och kan lätt ge partiledningen och det djupt auktoritära ledarskapet skäl för utländsk aktivitet och för en radikalisering av politiken. Kravet att säkra råvaruimporten och underlätta exporten kan skapar i sig argument för en mycket aktivare utrikespolitik. Ett annat viktigt argumentet är, att politbyråns ständiga utskott troligen alltid fruktar en upprepning av resningar som den på Himmelska Fridens torg 1989. Utan att geografiskt och politiskt dominera en rad stater, vanligt auktoritärt styrda, runt sig fruktar man troligen, att demokratiska tendenser återigen snabbt kan sprida sig i Kina och utmana partiet. Dess defensiva hållning gällande impulser från utlandet har medfört, att man inte ens kunnat respektera avtalet med Storbritannien om Hongkongs speciella status utan har kraftigt reducerat dess frihet. Man har i Formosa, Sydkorea och Japan tillräckligt många demokratiska skyltfönster nära sig för att känna detta som ett kontinuerligt hot mot sin existens.

Militärt utvidgar man nu och moderniserar hela försvarsmakten i en oerhört snabb takt. Genom åtgärder som de i Sydkinesiska Sjön försöker man aggressivt skapa en vidgad buffertzon till länder, som kan tänkas utmana Kina. I tal och planering syns man se sig som den stat, som naturligt så småningom kommer att ta över USA:s ledarroll i världen. På grund av nuvarande styrkeläge säger man sig vilja ha ett vidgat internationellt styre via FN (med Kina i spetsen), samtidigt som man själv vägrar följa utslag av Haag-domstolen gällande territoriella tvister i Sydkinesiska Sjön. Det finns inga skäl att tro, att ekonomisk tillväxt och ökad militär styrka leder till annat än högre aggressivitet och en höjd hotbild för alla grannar, som vidmakthåller demokrati, politisk frihet och nationell självständighet.

Vilka i väst stödjer Kina?
I sin strävan kan Kina räkna med viktiga krafter i den demokratiska världen. Multinationella företag och även mindre företag, som ser ekonomiska fördelar genom ökad handel eller investeringar i Kina, är troligen beredda att uppoffra de egna hemländernas intressen för sina egna ekonomiska. Lenin anmärkte, att kapitalister alltid är beredda att sälja det rep, i vilket kommunisterna avser att hänga dem. Det gällde på 1920-talet och gäller nog även nu – hundra år senare. Vi kan idag bara se hur amerikanska globala företag genom att påverka kongressen motarbetar Trumps politik att eliminera Klinas oerhörda handelsöverskott avseende USA, vilket kostat miljoner amerikaner deras arbeten.

Vänstern i Europa och USA, som till och med kapitulerat för islam, kommer att känna en naturlig samhörighet med ett land styrt av marxister med en betydande del av näringslivet i samhällets ägo. Trots inverkan på sina egna arbetstillfällen kan fackföreningsrörelsen i en del länder på grund av sin kvarvarande marxism föredra att stödja en asiatisk marxistisk diktatur framför sina egna länder. I FN kommer en betydande del av medlemsstaterna att känna en större frändskap med ett djupt auktoritärt utvecklingsland som Kina än med avancerade demokratier. I kommande konflikter mellan USA och Kina kommer FN troligen inte längre stötta Väst.

Vilken hållning bör västmakterna inta till Kina?
Ingenting Kina gjort antyder, att landet gör något, som inte ligger i dess politiska eller ekonomiska intresse. Något intresse för humanism, fritt tänkande och respekt för individen finns inte i sammanhanget. Kina är en kommunistisk diktatur, som snabbt växer i styrka och inflytande. Landet kanske inte kommer att arbeta för omvandla andra länders statsskick till att bli marxistiska; att vara medgörliga diktaturer kan räcka. Vid sidan av att främja sin ekonomi, är det oundvikligt att Kina internationellt kommer att allt aktivare företräda sina politiska intressen – och dessa är förkastliga! Alldeles oavsett hur mycket marxismen förespråkas jämfört med en kinesisk nationalism blir slutresultatet främst försök att främja en hård och hjärtlös diktatur, vars naturliga kompanjoner är till exempel Kuba, Venezuela och Nord-Korea. Kina är en offensiv och dominant makt, som nu utvecklas på steroider. Vi vet inte, när landet kommer att kasta pandamasken och konsekvent återgå till den allt kontrollerande stat, som den länge var.

Mot bakgrund av den frågeställningen är det väsentliga spörsmålet vilken politik, som Väst bör välja gällande Kina. I första hand kan tre alternativ ses som möjliga:

1. Man fortsätter med dagens politik att på många sätt försöka få in Kina i nationernas gemenskap som ett helt normalt land. Man stödjer därvid Kina och dess utveckling på alla sätt. Hoppet är då, att detta klubbmedlemskap i de utvecklade nationernas krets omvandlar landet från ett lejon till ett får, visserligen en svårkontrollerad bagge men ändå ett hanterligt tamboskap.

Politiken innebär att fortsätta med dagens politik och söka största samförstånd och samarbete med landet. Man underlättar på många sätt för kinesisk export och kinesiska företags inträde i EU, USA mm och gläds åt kinesiska uppköp av västerländska företag. Man accepterar i huvudsak fortsatta handelsunderskott visavi Kina, och tillmötesgår landet alltmera – beroende på att dess vikt och inflytande ökar. Man låter Kina obehindrat öka sitt inflytande först i Centralasien och senare vidare.

2. Man säger sig se vissa faror i Kinas ökade styrka och vidtar begränsade åtgärder. Ett exempel på åtgärder gäller hanteringen av ett viktigt problem som de flesta utvecklade länders ständiga handelsunderskott gentemot Kina. Genom förhandlingar kommer man överens om vissa förbättringar, som ändrar situationen – men bara marginellt. Och man vidtar vissa åtgärder för att hindra dumping från Kinas industrisektorer med stor överkapacitet. Men man är i banksystemet fortfarande tacksam för alla affärer, som sker på grund av Kina och söker förbättra samarbetet med kinesiska banker. Man börjar dock observera och svagt stödja motståndet mot kinesiska påtryckningar i stater, som till exempel berörs av BRI. Åtgärderna är dock svaga och okoordinerade och ändrar inte alls den huvudsakliga utvecklingen av Kinas styrka.

3. Västmakterna anser att faran av ett välutvecklat Kina är så stort, att landet inte kan få utvecklas med hjälp av resurser från Väst. Man försöker på olika sätt skära ner stödet från Väst till Kinas utveckling bland annat genom det finansiella systemet. Man slutar att godta handelsunderskott och all form av diskriminering av västerländska varor i Kina. Man vidtar åtgärder för att strikt hindra all illegal kunskapsöverföring till landet och begränsar överföring av högteknologi. Man samverkar – och även militärt – med landets grannar, som känner sig hotade osv.

Valet gäller främst dessa huvudalternativ, och ett beslut om inriktningen av västmakternas politik torde inträffa inom de kommande fem till tio åren. Dagens politik består av alt 1. med mindre inslag av alternativ 2. Frågan är hur långt mot alternativ 3 ett kommande politiskt konsensus bland västmakterna kommer att förflytta sig.

 

 

Dan Ahlmark

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!