MORGONDAGENS DAGSTIDNING – fredag 14 februari 2025

fredag 14 februari 2025

Varför postmodernismen har fel i det mesta – Del 1

Postmodernismen och dess politiska uttryck i modern tid, ofta betecknat som kulturmarxism, är bokstavligen en attack mot det sunda förnuftet.

publicerad 26 juli 2021
– av Dan Ahlmark
Foto: Marco Fieber/CC BY-NC-ND 2.0
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Som filosofi skapades postmodernismen under andra hälften av 1900-talet, och var i vissa avseenden påverkad av mellankrigstidens Frankfurtskola. Filosofin inspirerade så småningom – men främst sedan slutet av 1980-talet – mera utförliga tillämpningar på olika samhällsområden. Dessa kan gemensamt kallas tillämpad postmodernism och inriktas antingen på vissa grupper (till exempel kvinnor, könsöverskridande identiteter, svarta, eller funktionsnedsatta personer) eller på stora politiska utvecklingsfrågor (såsom postkolonialismen).

De nya delarna har dock fått ett så starkt inslag av politiska preferenser, mål och metoder avseende utvalda grupper, att de främst kan betecknas som ideologier. Det gäller egentligen även den tidigare postmodernismen, men eftersom dess orientering att omvandla samhället är mycket mindre tydlig, och dess övriga innehåll gäller områden filosofier vanligtvis behandlar, kallas de hypoteserna för filosofi. Tillämpningarna utgör nu en allt viktigare del av kulturmarxismen, vilken kan definieras som det samlade samhällspolitiska uttrycket för postmodernismen.

Ideologierna vilar då (i olika grad) på den grundläggande teori, som utvecklades av postmodernismens pionjärer, vilka formade filosofins syn på metafysik, människan, språk, kunskapsteori, etik och samhälle. Filosofin byggdes huvudsakligen utan någon stark empirisk grund, vilket gör att den saknar många anknytningar till verkligheten. Vad som sedan hände, när dess grundtankar utvecklades gällande olika samhällsområden var, att inte heller dessa nya hypoteser byggdes på något verkligt empiriskt fundament. Eftersom hypoteserna på var och en av de olika samhällsområdena alltså även stödjer sig på den ursprungliga filosofin med dess svaga anknytning till fakta, har naturligtvis förespråkarna ett problem: bristande verklighetsförankring! Man hävdar ju ofta åsikter och slutsatser, som inte är faktabaserade eller förenliga med sunt förnuft.

Tillämpningarna utgör nu en allt viktigare del av kulturmarxismen, vilken kan definieras som det samlade samhällspolitiska uttrycket för postmodernismen.

Under 2000-talet inträffade därefter en reifikation (abstrakta förhållanden ses som verkliga, reella företeelser), vilket innebar att de aktiva postmodernistiska förespråkarna och forskarna utan påtagbara skäl började behandla filosofin och dess tillämpade former som fundamental och reell sanning. Precis som i totalitära stater betraktar man då sin ideologi som helt bekräftad och agerade mot omgivningen med utgångspunkt från detta. Då normala människor ofta utgår från att sådant beteende inte sker utan goda skäl, godtas därför ofta de obekräftade hypoteserna som bekräftade sanningar. I själva verket är det dock bara fråga om intellektuell vilseledning, och beteendet är ett gott politiskt exempel på hur man duperar människor.

Postmodernismen anser, att även om det eventuellt skulle finnas en objektiv verklighet, kan inte människan rätt beskriva och tolka den. Vad som finns är språkliga beskrivningar av omvärlden och därmed med alla dessas påstådda brister, vilka också är påverkade av social interaktion mellan människor. Postmodernismens metafysik bedöms därför som antirealistisk. Orsaken till människans oförmåga att nå kunskap om omvärlden sägs främst vara att vi måste använda språket, dess begrepp och kategoriseringar, vilka är så påverkade av kulturen och dess grunder för utnyttjade ord och uttryck, att språket förvanskar alla beskrivningar.

Denna kunskapsteori innebär då, att det mänskliga förnuftet inte kan finna och fastställa någon säker empirisk grund för några objektiva och säkra slutsatser. Detta har självfallet oerhörda konsekvenser. Bristen på förankring i en objektiv verklighet medför, att människan befinner sig i ett subjektivt träsk, där även logik elimineras. Vår därmed begränsade ”kunskap” sägs också bara gälla inom den kultur där den formulerats eller vidmakthålls, och att den där främst uttrycker vad den politiska makten i den kulturen vill. Dagens samhälle är ju ett system för utövande av makt i syfte att skydda patriarkatets privilegier.

Denna kunskapsteori är lyckligtvis dock inte korrekt. I en tidigare artikel (1) granskade jag argumentet, att en persons utnyttjade ord är så oklara och bemängda av kulturellt bråte att de inte klarar av att tillförlitligt och objektivt beskriva och förmedla något om omvärlden. Det påstås att språket: ” bygger på godtyckligt valda symboler djupt påverkade av kulturen och därmed fullt av störande hinder för beskrivning av och slutsatser om verkligheten. Språket och orden beskriver därför inte direkt saker i världen” (1).

En faktor man då glömmer är att även språket och orden har genomgått en evolution: ”Olika val av beskrivningar och ord gällande omvärlden har genom ren evolution ändrats och så finslipats under Homo Sapiens millennier att det medför att vi idag väljer just de ord som mest precist beskriver denna verklighet. Våra slutsatser är därför objektivt pålitliga och förenliga med den”(1). Förtroendet för vår observationsförmåga och för språket medför alltså övertygelsen att korrespondensteorin, det vill säga att det finns en överensstämmelse mellan en noggrann beskrivning av något och dess motsvarighet i den empiriska världen, gäller.

Empiriskt visar sig också, att precisionen och samstämmigheten i exempelvis vetenskapliga beskrivningar på högsta detaljnivå av olika företeelser vid korrekt utförande i skilda kulturkretsar och länder av helt fristående personer visar sig vara fullständig, och att kunskapen också är kommunicerbar. Vetenskapliga utsagor, bekräftade genom upprepning, ger oavbrutet en sådan precis grund för verksamhet och olika projekt i olika miljöer inklusive rymden, att kunskapen kan betraktas som helt tillförlitlig. Kunskapen är också universell, vilket postmodernismen förnekar. Orden och beskrivningarna av verkligheten behöver inte vara mera tillförlitliga än de är, eftersom de är fullt tillräckliga för att fylla mänsklighetens nuvarande praktiska och teoretiska behov. Däremot kan omfånget av vårt kunnande alltid ökas.

Om man ser på postmodernismens inflytande i akademisk forskning har den heller inte lyckats göra intrång på naturvetenskapens och teknologins områden. Då det är dessa som idag står för mycket av samhällets framsteg, är detta tecken på något viktigt. Där en ökning av vår förståelse av världen är väsentlig och grunden för mänsklig välfärd skapas, krävs objektivt kunnande och traditionellt vetenskapliga framsteg. Där verklig materiell mänsklig välfärd skapas, ignoreras postmodernismens teser.

Däremot har postmodernism av olika skäl – troligen ofta politiska – fått inflytande i humaniora och samhällsvetenskaper. Betydelsen av värderingar har där gett filosofin och ideologierna stort spelrum. Det är naturligt, att exempelvis genusforskning, som blivit en postmodernistisk lekstuga, ofta kritiseras för brott mot konventionella forskningsstandards. Ett omdöme är: ” Ju mer en vetenskaplig artikel använder ett genusperspektiv eller genusvetenskapliga teorier, desto sämre kvalitet håller den” (2). Medan kunskapsområden, där postmodernism får dominera, sakligt sett blir alltmer ointressanta, kan dock deras politiska betydelse växa. Huvudslutsatsen är dock, att där objektiva fakta behövs, därför att reell och ny kunskap om naturvetenskap och teknologi ska skapas, är postmodernismen utan intresse.

Om västerländsk konventionell kunskapsteori inte gällde, skulle basen för upplysningens stora moderniseringsprojekt av det mänskliga samhället inte existera. Denna revolution på många områden, som ligger till grund just för utvecklingen i Väst (och senare i resten av världen), kunde inte ha inträffat. Men utvecklingen av västländerna under de senaste 250 åren har verkligen skett. Och denna är helt präglad av att förnuftet och rationellt tänkande styrt av logik och empiri använts på område efter område och så småningom helt förändrat dessa. Den samhälleliga stagnation, som trots vissa framsteg rådde under förhistorisk och historisk tid, har under den moderna eran fått ge vika för dramatiskt nya synsätt eller metoder, och världen har i grunden omvandlats. Rent empiriskt finns inga som helst belägg för att postmodernismens grundläggande tvivel på förnuftets möjligheter är korrekta. Vittnesbörden för motsatsen finns runt omkring oss. Om man betvivlar förnuftets förmåga att objektivt observera och fastställa fakta om verkligheten, måste man betvivla att dagens värld överhuvudtaget existerar.

Den postmoderna filosofins kunskapsteori är därigenom en Akilleshäl, som i sig dömer ut mycket av postmodernismen både i dess ursprungliga och tillämpade form. En huvudgrund för denna irrationella och destruktiva filosofi är ju just synen på människans oförmåga att nå riktig kunskap om verkligheten. Och väldigt många komponenter i tillämpad postmodernism – ideologierna gällande skilda samhällsområden – vilar på tron på förnuftets ringa förmåga att fastställa korrekta fakta om världen. Men om den föreställningen är nonsens, faller mycket av både filosofin och ideologierna.

 

Dan Ahlmark

 


 

Källor och referenser:

(1) Nya Dagbladet – Är postmodernismens samhällsteori del 2

(2) Arpi, I., & Wyndhamn, A-K &, 2020, Genusdoktrinen, s.202. Fri Tanke, Stockholm. Underlaget finns i: Madison,G. & Söderlund, T” Comparisons of content and scientific quality indicators across peer-reviewed journal articles with more or less gender perspective: gender studies can do better”. Scientometrics, 2018, vol 115, nr 3, s1161-1183.”

Ett år av besinningslöst våld – och nya vägskäl

Folkmord och etnisk rensning lanserades som legitimt "självförsvar". Eskalerande krigsretorik skulle göra oss trygga och freden i Sverige skulle säkras genom anslutning till en militärpakt med ett alltmer oresonligt tonläge. 2024 kom på många sätt att bli ett år där den orwellska retoriken togs till nya nivåer.

publicerad 31 december 2024
– av Redaktionen
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När vi idag skriver nyårsafton i kalendern är det med ett bistert nyhetsår bakom oss.

Mer än något annat kom 2024 att utgöra den fullständiga frånvaron av en vilja hos maktetablissemanget till ömsesidig förståelse och fredlig samverkan.

Redan i januari lät Sveriges överbefälhavare uppmana svenskarna att efter två sekler av fred nu förbereda sig för ”ett krig mot Ryssland”, och i mars blev så Sverige formellt medlemmar i den USA-ledda militärpakten, Nato, utan att någon egentlig offentlig debatt har förts kring saken. Deklarationer har utlysts om att detta var nödvändigt av ”säkerhetspolitiska skäl” och skulle göra oss alla ”tryggare”, medan Natomedlemskapet i praktiken har drivit oss ännu närmare ett krig mot Ryssland. I samma veva som Sverige anslöt sig till Nato kunde det bekräftas att alliansens trupper fanns på plats i Ukraina och deltog i striderna.

Bilden av Ukrainakriget, som Västblockets proxykrig mot Ryssland, stärktes ytterligare när en läckt inspelning visade hur tyska militärtoppar diskuterade möjligheterna att attackera rysk infrastruktur och bomba Krimbron – ett attentat som sedermera genomfördes i oktober 2022. Redan tidigt under året lät även Frankrikes Emmanuel Macron deklarera att han övervägde att skicka franska soldater till Ukraina.

Parallellt med eskalationen i Ukraina fortsatte Israel genom bombningar och blockader att driva på vad som av alltfler betecknats som ett folkmord i Gaza där de högerextrema makthavarna i Tel-Aviv öppet har glatt sig över att området blivit lagt i ruiner.

På vissa utposter i Europa har det uttalade krigsmotståndet samtidigt vuxit. I maj utsattes Slovakiens frispråkige premiärminister Robert Fico för ett mordförsök, men överlevde mirakulöst – samme Fico som tillsammans med Ungerns premiärminister Viktor Orbán varnat för riskerna med Västblockets fortsatta inblandning i kriget, där han uttryckt stark oro för att konflikten i fortsatt frånvaro av diplomati kan utvecklas till ett tredje världskrig.

Statsminister Ulf Kristersson och USA:s utrikesminister Anthony Blinken. Till höger, EU-flaggan vajar när Natos bombplan flyger över Stockholms stadshus. Montage. Foto: U.S. Department of State, faksimil/Carl Bildt/X

Folkligt missnöje

På hemmaplan har Moderaterna fortsatt att ge vatten på kvarnen till kritiken att man inte skiljer sig nämnvärt från sina socialdemokratiska föregångare vid makten. Trots löften om motsatsen har den demografiska omvälvningen av Sverige fortsatt i stadig takt. I april passade man också på att driva igenom en lag i syfte att göra det lättare för barn att genomgå könsmanipulerande behandlingar, där partiföreträdare som motsatte sig idén rättades in i ledet med hjälp av partipiskan. Under sommaren lät man också fortsätta expandera övervakningssamhället, något som kommit att bli en av partiets hjärtefrågor.

Den internationella bilden av Sverige som gängkriminalitetens högborg i Europa förstärktes i augusti när danska politiker och polis gick ut och larmade om att ungdomar med svenska medborgarskap anlitas för att åka över gränsen och begå mord i Danmark. Samma bild stärktes ytterligare av att Inspektionen för vård och omsorg gick ut och bekräftade att många av landets HVB-hem i praktiken tagits över av kriminella nätverk och därmed har kunnat nyttjas som rekryteringsbaser av dessa.

Missnöjet med det politiska ledarskapet har samtidigt blivit allt svårare att dölja runtom i Europa. I februari fick de nederländska bondeupproren en uppföljare när stora bondeprotester mot Bryssels växande totalitarism, som man menar riskerar att döda den europeiska livsmedelsförsörjningen.

Ryssland har samtidigt passat på att flirta med politiskt missnöjda EU-medborgare och andra västerlänningar – där man beslutat erbjuda asyl och uppehållstillstånd till dem som vill undkomma vad man beskrev som på ”destruktiva nyliberala ideal”.

Bidens kollaps – och Trumps återkomst

Under sommaren blev det också allt svårare att dölja den allvarliga demensen hos ”den fria världens ledare” – USA:s president Joe Biden. Dennes dråpliga fadäser och osammanhängande utspel gjorde till slut att även de egna anhängarna medgav faktum om hans hälsotillstånd vilket föranledde att hans kandidatur drogs tillbaka från presidentvalskampanjen.

Det folkliga missnöjet med det demokratiska etablissemanget har av allt att döma vuxit även i USA och gjorde Donald Trump med sin oppositionella profilering till en alltmer tydlig favorit att vinna valet. Trumps ställning stärktes sedan ytterligare av de dramatiska bilderna av det mordförsök som ägde rum mot honom under ett kampanjmöte i Pennsylvania – där Trump överlevde till synes mirakulöst och efter detta kom att omhuldas i allt högre grad även av gamla politiska motståndare.

Globalisttoppen Mark Rutte blev ny Natochef. Foto: World Economic Forum/CC BY-NC-SA 2.0

I början av sommaren stod det klart att Nederländernas premiärminister, Bilderbergveteranen och globalisten Mark Rutte, skulle ta över Norges tidigare statsministers, Jens Stoltenberg, chefspost för ett Nato som än mer öppet visade att man inte är intresserade av diplomatiska lösningar i Ukraina. Samtidigt fortsatte larmen om allt grövre israeliska övergrepp i Gaza, där en läckt FN-rapport visade hur omkring 200 av organisationens anställda, och nästan lika många av deras familjemedlemmar, dödats av israelisk militär – siffror som saknar historiskt motstycke.

När sommaren blev till höst utvecklades också den israeliska invasionen av Gaza till ett regionalt krig. Massiva bombattacker mot Libanon inleddes med tusentals dödade och skadade som följd. Allt detta medan världssamfundet tittade på och några allvarliga funderingar på sanktioner mot Israel under det pågående folkmordskriget inte kommit på fråga. I Sverige fortsatte välfärdskollapsen och Kronofogden larmade om att en barnfamilj nu vräks från sitt hem varje dag.

I oktober vållade Kristdemokraternas EU-parlamentariker, Alice Teodorescu Måwe, uppståndelse när hon krävde att den som ska beviljas svenskt medborgarskap först måste underteckna en ”lojalitetsförklaring” till Israel. Tel-Aviv passade under samma period på att helt förbjuda FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, med hänvisning till att denna skulle vara ”infekterad av terrorister”, och det framgick även att det i praktiken framförallt är amerikanska skattebetalare som finansierar den israeliska militärapparaten.

Teodorescu Måwe menade att svenska medborgarskap endast bör ges till dem som erkänner staten Israel med sina illegalt ockuperade territorier. Montage. Foto: Levi Meir Clancy/Unsplash, Kristdemokraterna

Vaccinkritik och Västhyllade salafister

I november segrade Trump som väntat. Den israeliska lobbyorganisationen AIPAC deklarerade i samband med valet även att man ansåg sig ha gjort stora framsteg med att få in pro-israeliska kandidater i de amerikanska kongressen. Den tillträdande presidenten fick sedan många att höja på ögonbrynen över sina ministernomineringar, framförallt nomineringen till posten som hälsominister av Robert Kennedy Jr. som blivit känd för sin kritik av läkemedelsjättarna och hälsoriskerna kring vacciner i allmänhet och covidvaccinerna i synnerhet.

Samtidigt som de sociala såren från coronakrisen har befunnit sig i bakgrundsbruset av krigsretoriken har det samtidigt också blivit allt mer tydligt att de som varnat för de experimentella mRNA-vaccinens skadlighet också tycks ha varit rätt ute från första början. Under slutet av våren medgav bland annat vaccinjätten AstraZeneca att deras mRNA-vaccin, som så många befarat, riskerade att orsaka blodproppsrelaterade dödsfall – uppgifter som förvisso varit kända sedan länge men genomgående avfärdats som paranoia. Frågan lyftes även i Sveriges riksdag när den obundna ledamoten Elsa Widding efterlyste av den svenska regeringen att utreda hur mRNA-preparaten i covidvaccinerna påverkar arvsmassan.

Assads regering störtades och ersattes av islamister. Montage. Foto: Syriens president, faksimil/France 24/YT

I Syrien störtades familjen al-Assad på ett dramatiskt sätt efter 55 år vid makten och ersattes av salafistiska terroristgrupper med kopplingar till det ökända al-Qaida. Politiker i Väst lät samtidigt genomgående meddela att man betraktade islamisterna som potentiellt positiva demokratiska krafter, där USA öppet utlovade understöd till de tidigare så förhatliga jihadisternas styre.

Året för det politiska samtalet i Sverige slutade sedan i samma krigiska tongångar som det började när Sveriges försvarsminister deklarerade att fortsatt stöd till Ukraina förblir Sveriges viktigaste prioritering. Under december månad tycktes arméchefen Jonny Lindfors även bekräfta att Sverige förbereder sig för krig mot Ryssland, en krigsupptrappning som blev än tydligare i samband med att MSB gick ut och uppmanade svenskarna att förbereda sig för allt från traditionella flygangrepp till attacker med kärnvapen och biologiska stridsmedel mot svenska städer – samtidigt som svenska svenska församlingar uppgav att man fått i uppgift att förbereda massgravar för stupade.

Nya Dagbladet kämpar vidare

I de dramatiska tider världen befinner sig i har Nya Dagbladet under året, utöver rapporteringen om den hysteriska samhällsutveckling vi haft i Sverige och i vår del av världen, gjort ytterligare försök att lyfta blicken bortom ett Västblock som i allt högre utsträckning sluter sig från omvärlden. I augusti besökte tidningens redaktionsledning bland annat det så kallade BRI-forumet i den kinesiska provinsen Sichuan som delgav utvecklingen av världens största infrastrukturprojekt – initiativet till den nya Sidenvägen som i nuläget involverar över 150 länder. Nya Dagbladets chefredaktör Markus Andersson pekade i sammanhanget på att det blir alltmer uppenbart att dagordningen i världen snabbt är på väg att ritas om.

Det är viktigt att vi bevakar och hänger med i utvecklingen av den multipolära världsordning som nu i högt tempo ritar om den karta vi minns från 1900-talet, betonar Andersson.

På samma tema uppmärksammades även BRICS-organisationens anmärkningsvärda utveckling bland annat i samband med toppmötet i den ryska delrepubliken Tatarstans huvudstad Kazan.

På hemmaplan ser 2025 också ut att kunna bli ett år då Nya Dagbladets exceptionellt utdragna rättskamp med Länsförsäkringar Bank om blockaden av en stiftelse för oberoende journalistik i Sverige kan ta nästa steg. Efter att banken genom kryphål i domstolsväsendet lyckats förhala rättsprocessen under nästan två år togs ärendet slutligen hela vägen till Högsta domstolen, där Nya Dagbladet tog en första viktig delseger när bankjätten slutligen nekades prövningstillstånd för sina förevändningar för att undgå rättvisan.

Nya Dagbladets nyhetschef Isac Boman och chefredaktör Markus Andersson kan glädjas med läsarna över en första seger i HD i rättsprocessen mot Länsförsäkringar Bank. Foto: NyD/Mostphotos

Det är genant att en av landets största banker ägnar sig åt denna typ av barnsligheter för att försöka undgå rättvisa för det juridiska och ekonomiska övergrepp man uppenbart gjort sig skyldig till, säger Nya Dagbladets chefredaktör Markus Andersson, som samtidigt pekar på att rättsprocessen i praktiken ännu bara har börjat och att dess fortsättning kommer att stå tydligare klar under början av året.

Chefredaktören understryker sin tacksamhet till läsarnas stöd som kommit till redaktionen under det gångna året.

Vi har alltid varit en humla som flyger vidare mot alla odds, men vi lever också i en tid med enorma möjligheter. Vi vet att vår bevakning och våra kommentarer gör skillnad i ett medielandskap som är exceptionellt likriktat i dagens läge. Behovet av medieaktörer som verkar oberoende av det offentliga samtalets allt snävare ramar är fortsatt helt enormt.

Det är svårt att kommunicera till alla läsare som hjälpt oss vilken skillnad varje vänligt ord och varje krona gör för vår strävan att befästa NyD som en professionell, stark och intellektuellt hederlig röst i det nordiska medielandskapet, avslutar Andersson.

 

Med det sagt önskar Nya Dagbladet alla läsare och hela det svenska folket ett Gott Nytt År med stark tro på en bättre framtid!

Klimatpolitisk huggsexa

Klimatöverdrifterna

De miljarder som utlovades vid klimatmötena till fattigare länder kommer att tas från hushållens skattepengar. Det handlar om tusentals kronor årligen för varje hushåll - en summa som förväntas öka framöver.

publicerad 27 november 2024
– av Tege Tornvall
Foto: COP29
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

De nyss avslutade klimatmötena i Colombia och oljestaden Baku bekräftade åter vad FN:s årliga klimatmöten egentligen är och handlar om:

Klimatmötena är politiska huggsexor om finansiering och fördelning av nu utlovade 300 miljarder dollar per år (nu höjt till 300 miljarder) till fattiga länder för att få dem att byta billig, riklig, tillgänglig och energirik energi (kol, olja och gas ur marken) mot dyr, otillförlitlig och energifattig med ont om råvaror (”förnybar” vind-, sol- och biokraft) med påstått klimathot som förevändning.

Medias rapportering från dessa möten gäller mest hur fattiga länder vill pressa rika på mer pengar. Nu gäller det totalt inte längre 100 utan 300 miljarder dollar per år.

Det är vanliga hushålls skattepengar. I världens välståndsländer bor en dryg miljard av världens totalt 8,2 miljarder invånare. Med drygt 11 kronor per dollar motsvarar 300 miljarder dollar 3 400 kronor per person och år.

Det blir 7 000 kronor per hushåll och år – och mer framöver. Har välståndsländernas hushåll det klart för sig? Även bland dem har många klen ekonomi eller är rent fattiga.

Till detta kommer högre energi- och övriga levnadskostnader. Det kan bryta fortsatt växande välstånd i ännu välmående demokratier och leda till strider om finansiering och fördelning även där. Därför gäller hela klimatfrågan politik och inte vetenskap.

Särskilt eftersom Jordens klimat äger rum i den marknära atmosfären och främst beror på hur mycket solvärme som når jordytans land och särskilt hav.

 

Tege Tornvall

Dyrare bensin och diesel skall få fler att köpa elbil

Biltillverkare kräver ”modiga politiska beslut” för att göra dieseln dyrare, så att konsumenterna istället pressas att köpa elfordon.

publicerad 24 oktober 2024
– av Tege Tornvall
Foto: Christopher Persson
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När elfordon lockar för få köpare vill deras tillverkare göra det dyrare och svårare att köpa bensin- och dieselbilar.  Nyligen krävde Kina-ägda Volvo Cars och dess systerföretag Polestar att EU per 2035 förbjuder försäljning av nya sådana bilar.

För lastbilar tycker Volvo AB:s VD Martin Lundstedt att elektrifieringen går för långsamt. Detsamma tycker Scanias VD Christian Levin, som vill att politiker borde göra mer för att stödja eldrift.

Han kräver ”modiga politiska beslut” för att göra diesel dyrare, alltså göra lastbilar och vägtransporter dyrare.

Detsamma kräver konkurrenten Daimler Trucks, vars avgående VD Martin Daum vill se årligt ökande bränslepriset i stället för bonusar för elfordon. Målet är att ”göra det otänkbart att köpa bensin- eller dieselbilar”.

Väl medvetna om elfordons begränsade räckvidd kräver de samfällt fler laddstationer ute i trafiken. Att bekostas av fordonsägare och skattebetalare.

En större ellastbil kostar mer än dubbelt mot en dieseldriven och tar flera ton mindre last. I klartext: högre pris för mindre nytta.

 

Tege Tornvall

Pengar som inte finns

Klimatöverdrifterna

Trots att koldioxid är en bristvara i atmosfären satsar vi hundratals miljarder på att minska halterna. Det här är pengar som ännu inte finns och som riskerar att förloras på missriktade projekt och ideologiska önskedrömmar.

publicerad 5 september 2024
– av Tege Tornvall
Foto: Nina Laakso/CC BY 2.0