Varför postmodernismen har fel i det mesta – Del 1

Som filosofi skapades postmodernismen under andra hälften av 1900-talet, och var i vissa avseenden påverkad av mellankrigstidens Frankfurtskola. Filosofin inspirerade så småningom – men främst sedan slutet av 1980-talet – mera utförliga tillämpningar på olika samhällsområden. Dessa kan gemensamt kallas tillämpad postmodernism och inriktas antingen på vissa grupper (till exempel kvinnor, könsöverskridande identiteter, svarta, eller funktionsnedsatta personer) eller på stora politiska utvecklingsfrågor (såsom postkolonialismen).

De nya delarna har dock fått ett så starkt inslag av politiska preferenser, mål och metoder avseende utvalda grupper, att de främst kan betecknas som ideologier. Det gäller egentligen även den tidigare postmodernismen, men eftersom dess orientering att omvandla samhället är mycket mindre tydlig, och dess övriga innehåll gäller områden filosofier vanligtvis behandlar, kallas de hypoteserna för filosofi. Tillämpningarna utgör nu en allt viktigare del av kulturmarxismen, vilken kan definieras som det samlade samhällspolitiska uttrycket för postmodernismen.

Ideologierna vilar då (i olika grad) på den grundläggande teori, som utvecklades av postmodernismens pionjärer, vilka formade filosofins syn på metafysik, människan, språk, kunskapsteori, etik och samhälle. Filosofin byggdes huvudsakligen utan någon stark empirisk grund, vilket gör att den saknar många anknytningar till verkligheten. Vad som sedan hände, när dess grundtankar utvecklades gällande olika samhällsområden var, att inte heller dessa nya hypoteser byggdes på något verkligt empiriskt fundament. Eftersom hypoteserna på var och en av de olika samhällsområdena alltså även stödjer sig på den ursprungliga filosofin med dess svaga anknytning till fakta, har naturligtvis förespråkarna ett problem: bristande verklighetsförankring! Man hävdar ju ofta åsikter och slutsatser, som inte är faktabaserade eller förenliga med sunt förnuft.

Tillämpningarna utgör nu en allt viktigare del av kulturmarxismen, vilken kan definieras som det samlade samhällspolitiska uttrycket för postmodernismen.

Under 2000-talet inträffade därefter en reifikation (abstrakta förhållanden ses som verkliga, reella företeelser), vilket innebar att de aktiva postmodernistiska förespråkarna och forskarna utan påtagbara skäl började behandla filosofin och dess tillämpade former som fundamental och reell sanning. Precis som i totalitära stater betraktar man då sin ideologi som helt bekräftad och agerade mot omgivningen med utgångspunkt från detta. Då normala människor ofta utgår från att sådant beteende inte sker utan goda skäl, godtas därför ofta de obekräftade hypoteserna som bekräftade sanningar. I själva verket är det dock bara fråga om intellektuell vilseledning, och beteendet är ett gott politiskt exempel på hur man duperar människor.

Postmodernismen anser, att även om det eventuellt skulle finnas en objektiv verklighet, kan inte människan rätt beskriva och tolka den. Vad som finns är språkliga beskrivningar av omvärlden och därmed med alla dessas påstådda brister, vilka också är påverkade av social interaktion mellan människor. Postmodernismens metafysik bedöms därför som antirealistisk. Orsaken till människans oförmåga att nå kunskap om omvärlden sägs främst vara att vi måste använda språket, dess begrepp och kategoriseringar, vilka är så påverkade av kulturen och dess grunder för utnyttjade ord och uttryck, att språket förvanskar alla beskrivningar.

Denna kunskapsteori innebär då, att det mänskliga förnuftet inte kan finna och fastställa någon säker empirisk grund för några objektiva och säkra slutsatser. Detta har självfallet oerhörda konsekvenser. Bristen på förankring i en objektiv verklighet medför, att människan befinner sig i ett subjektivt träsk, där även logik elimineras. Vår därmed begränsade ”kunskap” sägs också bara gälla inom den kultur där den formulerats eller vidmakthålls, och att den där främst uttrycker vad den politiska makten i den kulturen vill. Dagens samhälle är ju ett system för utövande av makt i syfte att skydda patriarkatets privilegier.

Denna kunskapsteori är lyckligtvis dock inte korrekt. I en tidigare artikel (1) granskade jag argumentet, att en persons utnyttjade ord är så oklara och bemängda av kulturellt bråte att de inte klarar av att tillförlitligt och objektivt beskriva och förmedla något om omvärlden. Det påstås att språket: ” bygger på godtyckligt valda symboler djupt påverkade av kulturen och därmed fullt av störande hinder för beskrivning av och slutsatser om verkligheten. Språket och orden beskriver därför inte direkt saker i världen” (1).

En faktor man då glömmer är att även språket och orden har genomgått en evolution: ”Olika val av beskrivningar och ord gällande omvärlden har genom ren evolution ändrats och så finslipats under Homo Sapiens millennier att det medför att vi idag väljer just de ord som mest precist beskriver denna verklighet. Våra slutsatser är därför objektivt pålitliga och förenliga med den”(1). Förtroendet för vår observationsförmåga och för språket medför alltså övertygelsen att korrespondensteorin, det vill säga att det finns en överensstämmelse mellan en noggrann beskrivning av något och dess motsvarighet i den empiriska världen, gäller.

Empiriskt visar sig också, att precisionen och samstämmigheten i exempelvis vetenskapliga beskrivningar på högsta detaljnivå av olika företeelser vid korrekt utförande i skilda kulturkretsar och länder av helt fristående personer visar sig vara fullständig, och att kunskapen också är kommunicerbar. Vetenskapliga utsagor, bekräftade genom upprepning, ger oavbrutet en sådan precis grund för verksamhet och olika projekt i olika miljöer inklusive rymden, att kunskapen kan betraktas som helt tillförlitlig. Kunskapen är också universell, vilket postmodernismen förnekar. Orden och beskrivningarna av verkligheten behöver inte vara mera tillförlitliga än de är, eftersom de är fullt tillräckliga för att fylla mänsklighetens nuvarande praktiska och teoretiska behov. Däremot kan omfånget av vårt kunnande alltid ökas.

Om man ser på postmodernismens inflytande i akademisk forskning har den heller inte lyckats göra intrång på naturvetenskapens och teknologins områden. Då det är dessa som idag står för mycket av samhällets framsteg, är detta tecken på något viktigt. Där en ökning av vår förståelse av världen är väsentlig och grunden för mänsklig välfärd skapas, krävs objektivt kunnande och traditionellt vetenskapliga framsteg. Där verklig materiell mänsklig välfärd skapas, ignoreras postmodernismens teser.

Däremot har postmodernism av olika skäl – troligen ofta politiska – fått inflytande i humaniora och samhällsvetenskaper. Betydelsen av värderingar har där gett filosofin och ideologierna stort spelrum. Det är naturligt, att exempelvis genusforskning, som blivit en postmodernistisk lekstuga, ofta kritiseras för brott mot konventionella forskningsstandards. Ett omdöme är: ” Ju mer en vetenskaplig artikel använder ett genusperspektiv eller genusvetenskapliga teorier, desto sämre kvalitet håller den” (2). Medan kunskapsområden, där postmodernism får dominera, sakligt sett blir alltmer ointressanta, kan dock deras politiska betydelse växa. Huvudslutsatsen är dock, att där objektiva fakta behövs, därför att reell och ny kunskap om naturvetenskap och teknologi ska skapas, är postmodernismen utan intresse.

Om västerländsk konventionell kunskapsteori inte gällde, skulle basen för upplysningens stora moderniseringsprojekt av det mänskliga samhället inte existera. Denna revolution på många områden, som ligger till grund just för utvecklingen i Väst (och senare i resten av världen), kunde inte ha inträffat. Men utvecklingen av västländerna under de senaste 250 åren har verkligen skett. Och denna är helt präglad av att förnuftet och rationellt tänkande styrt av logik och empiri använts på område efter område och så småningom helt förändrat dessa. Den samhälleliga stagnation, som trots vissa framsteg rådde under förhistorisk och historisk tid, har under den moderna eran fått ge vika för dramatiskt nya synsätt eller metoder, och världen har i grunden omvandlats. Rent empiriskt finns inga som helst belägg för att postmodernismens grundläggande tvivel på förnuftets möjligheter är korrekta. Vittnesbörden för motsatsen finns runt omkring oss. Om man betvivlar förnuftets förmåga att objektivt observera och fastställa fakta om verkligheten, måste man betvivla att dagens värld överhuvudtaget existerar.

Den postmoderna filosofins kunskapsteori är därigenom en Akilleshäl, som i sig dömer ut mycket av postmodernismen både i dess ursprungliga och tillämpade form. En huvudgrund för denna irrationella och destruktiva filosofi är ju just synen på människans oförmåga att nå riktig kunskap om verkligheten. Och väldigt många komponenter i tillämpad postmodernism – ideologierna gällande skilda samhällsområden – vilar på tron på förnuftets ringa förmåga att fastställa korrekta fakta om världen. Men om den föreställningen är nonsens, faller mycket av både filosofin och ideologierna.

Dan Ahlmark

Källor och referenser:

(1) Nya Dagbladet – Är postmodernismens samhällsteori del 2

(2) Arpi, I., & Wyndhamn, A-K &, 2020, Genusdoktrinen, s.202. Fri Tanke, Stockholm. Underlaget finns i: Madison,G. & Söderlund, T” Comparisons of content and scientific quality indicators across peer-reviewed journal articles with more or less gender perspective: gender studies can do better”. Scientometrics, 2018, vol 115, nr 3, s1161-1183.”