Annons:

Sveriges självmordspolitik

Författaren och professorn Karl-Olov Arnstberg skriver i sin krönika om islams utbredning i Sverige och konsekvenserna av detta.

Uppdaterad april 22, 2021, Publicerad mars 21, 2018 – av Karl-Olov Arnstberg
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Insamlingskampanj

Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar

Insamlat: 32 980,00 SEK 44% Mål: 75 000,00 SEK

En av de senaste dagarnas stora nyhetsfrågor är om moskén i Växjö ska tillåtas böneutrop två gånger i veckan. Egentligen borde det vara en icke-fråga – i en ny undersökning från Sifo framgår att 60 procent vill förbjuda, medan 21 procent vill tillåta.

Men så enkelt är det ju inte i Sverige, att folkopinionen styr partierna. Vänstern och Miljöpartiet ligger lågt för att inte förlora väljare och i Alliansen är det bara de pyttiga kristdemokraterna som i klarspråk förklarat att de är motståndare. Deras argument är det svagast tänkbara: Böneutrop når alla och människor ska ha rätten att få vara i fred i sina hem. Samtidigt är de mångordigt angelägna om religionsfriheten. Det gäller överhuvudtaget för Sveriges kristna. Gud är större, den svenska ärkebiskopen Antje Jackeléns valspråk, är lätt att uppfatta som en förtrolig blinkning åt muslimernas Allahu akbar. Inför julen 2015 twittrade biskop Eva Brunne ut sin glädje över Muhammeds födelse.

En österrikisk universitetsprofessor intervjuade nyligen 288 av de cirka 4 000 afghaner som sökte asyl i Graz. Stadens integrationsdepartement ville veta vilka åsikter de muslimska nykomlingarna hade:

"Enligt studien är två tredjedelar av de asylsökande män, de flesta under 30 år. Samtliga vill bevara sina traditionella, konservativa och islamiska värderingar. Migranterna är extremt religiösa; 70 % besöker moskén varje fredag för att be.

Annons:

Kvinnorna är lika religiösa, om inte mer: 62,6 % ber fem gånger om dagen, vilket är fler än männen (39,7 %). Dessutom bär 66,3 % av kvinnorna slöja offentligt, och 44,3 % vägrar skaka hand med män.

Hälften av migranterna (49,8 %) rapporterar att religionen nu spelar en större roll i deras vardag i Europa än den gjorde i deras hemland. 47,2 % är övertygade om att judar och kristna har villat bort sig från den 'rätta vägen', och 47,8 % tror att islams framtid skulle vara i fara om islam skulle tolkas på ett modernt sätt.

För 51,6 % av de tillfrågade är islams överlägsenhet jämfört med andra religioner självklar. 55 % tror på att icke troende kommer att hamna i helvetet.

Antisemitismen är djupt rotad: 46 % tycker att judar har 'för stort inflytande i världsfrågor', och 44 % anser att judendomen är skadlig. 43 % anser att det är judarnas eget fel att de förföljs, medan 54,5 % anser att judar endast bryr sig om sig själva."

Våra politiker talar om religionsfrihet och åsiktsfrihet och gör sitt bästa för att förhindra kritik, utan att förstå att det leder till att muslimerna trappar upp sina krav. De förmanar oss, säger att vi måste bättra oss, i annat fall fungerar inte integrationen. De vägrar se att många muslimer inte alls vill integreras utan styra sig själva. Och på sikt vill de ta över.

I SVT:s Aktuellt intervjuas en stilig karl som talar svenska utan brytning. Han är på väg från moskén och förklarar dels att utropen ju bara vänder sig till troende muslimer och att andra därför inte behöver bry sig, dels att de som protesterar mot utropen angriper muslimerna, som är en minoritet – om det för dem som kan läsa mellan raderna ska betraktas som islamofobi eller rasism är mest en smaksak. Jag ser också en "fördjupande" debatt i Aktuellt mellan kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor och socialdemokraten Nalin Pekgul, troende muslim. Ingenting fördjupas emellertid, utan det är samma argument som bara upprepas lite fler gånger. Nedan följer den fördjupning som SVT inte förmådde bjuda sina tittare på.

Den muslim som intervjuades i Aktuellt var möjligen född i Sverige, men med rötter i ett annat land. Etniskt tillhör han en minoritet. Detsamma gäller för Nalin Pekgul, som är kurd. Emellertid, i rollen av muslimer är ingen av dem minoritetsmedlemmar, utan tvärtom bekänner de sig till en världsreligion, till på köpet den som växer snabbast. För tre år sedan beräknades antalet muslimer i världen vara cirka 1,6 miljarder. Medan var fjärde människa i världen är muslim, är bara var sjuhundrade människa svensk. Under de närmaste 40 åren beräknas dessutom antalet muslimer stiga till upp emot 2,8 miljarder, vilket gör islam större eller åtminstone lika stor som den retirerande kristendomen, världens ännu så länge största religion.

Gäller frågan islam i Europa finns det en seriös beräkning från år 2011. Då angavs antalet muslimer i Europa till 44,1 miljoner. I en färskare undersökning anges muslimerna utgöra 4,9 procent av Europas befolkning.

Det är svårt att exakt slå fast hur många muslimer som bor i Europa, dels beroende på vilka som ska räknas som muslimer, dels därför att det finns olika uppfattningar om hur Europa bör avgränsas. Det hindrar inte att trenden är kristallklar. I Holland fanns år 1909 drygt femtio muslimer. 2010 var antalet 914.000 och år 2030 beräknas antalet till 1.365.000. I Tyskland finns i dag ungefär sex miljoner muslimer, 6,1 procent av befolkningen. I Frankrike är de fler, 8,8 procent – ett arv från Frankrikes koloniala förflutna i Nordafrika. Samtidigt som Europas åldrande befolkning föder allt färre barn fortsätter muslimer både att immigrera och att föda fler barn, närmare bestämt tre gånger så många som Europas icke-muslimska befolkning. Bilden blir inte ljusare när man inser att europeiska icke-muslimska kvinnor, om de verkligen skaffar sig barn, gör det i trettioårsåldern. medan muslimska kvinnor ofta har fått flera barn före 25 års ålder. Det gör deras generationsväxlingar snabbare än de icke-muslimska européernas. Muslimerna och de icke-muslimska européerna möts med andra ord på halva vägen, i det snabbaste och mest omfattande folkbyte som Europa någonsin blivit utsatt för.

Den amerikanske diplomaten och islamkännaren Timothy M. Savage har beräknat antalet muslimer i Europa till 20 procent år 2050. Han anser att det är en tillräcklig bas för att Europa skall anpassas till Islam. Muslimerna kommer att representera det unga, livskraftiga och framtida Europa medan de kristna med sin betydligt högre medelålder, låga födelsetal och svaga förankring både i nationen och kristendomen kommer att vara den stora förloraren. Hur ska de män som i dag inte ens mentalt klarar att försvara sitt folk mot terrorism utan är kvinnligt välkomnande, omfamnande och inkluderande, kunna stå upp mot muslimska män, starka och tveklösa både i sin manlighet och i sin tro?

Nu Sverige. År 1930 genomfördes den sista folkräkningen, där medborgarnas religionstillhörighet registrerades. 15 personer uppgav då att de var muslimer. Fyra decennier senare skrev religionssociologen Lennart Ejerfeldt om muslimer, i en antologi redigerad av sociologen David Schwarz (Identitet och minoritet: teori och politik i dagens Sverige. Stockholm: Almqvist & Wiksell 1971). Han angav antalet muslimer i Sverige till mellan tio- och tolvtusen, fördelat på turkar, jugoslaviska bosnier och araber från skilda länder. Något muslimskt gemenskapsliv fanns inte, inte heller några moskéer eller andra religiösa samlingsplatser. Islamförsamlingen i Sverige hade ett hundratal medlemmar och anordnade en gemensam gudstjänst två gånger om året, i tillfälligt hyrda lokaler. Muslimerna låg lågt med sin religiösa tillhörighet, eftersom de uppfattade svenskarna som fientligt inställda till islam. De bad inte på sina arbetsplatser utan enbart i privatlivet och bostaden, vilket gjorde att de framstod som helt sekulariserade.

Det var då det. I dag finns det upp emot 800.000 muslimer i Sverige och antalet växer i rasande takt. Malmö har cirka 50 000 muslimer och 16 moskéer, vilket förklarar att judar flyttar därifrån. År 2010 uppskattades antalet aktivt religiösa muslimer i hela landet till cirka 110.000, men då räknades endast muslimer som är medlemmar i organisationer och föreningar som tar emot statsbidrag. En rimlig upp­skat­tning är, att i dag är ungefär en tredjedel aktivt troende och besöker ganska regelbundet någon av landets bortåt 200 moskéer, de flesta så kallade "källarmoskéer". Islamic Center i Malmö har räknat ut att cirka tio procent av Sveriges muslimer är bokstavstroende vilket betyder att det finns cirka 80 000 muslimska fundamentalister bara i Sverige.

Kyösti Tarvainen, docent och systemanalytiker vid Aaltouniversitetet i Helsingfors, har gjort en prognos över den demografiska förändringen för bland annat Sverige fram till år 2065.

Sveriges muslimska befolkning beräknas årligen växa med 4,1 procent, beroende dels på ett högre födelsetal, dels på ett årligt beräknat inflöde av 34 000 muslimer. Enligt Tarvainens beräkningar kommer Sverige år 2065 att ha ungefär 25 procent muslimer.

"PEW Research Center" har också gjort beräkningar och ställer upp tre scenarios.

Om vi inte släpper in fler muslimer i landet kommer antalet muslimer ändå år 2050 att utgöra 11,1 procent av befolkningen. Med en viss migration är siffran 20,5 procent och om vi fortsätter med dagens stora migration blir siffran 30,6 procent. Det gör Sverige till det land i Europa som år 2050 har överlägset störst andel muslimer. Det alternativet är det mest troliga, med referens till antalet invandrade muslimer under det senaste decenniet.

De som enbart följer mainstreammedia får inte veta hur väl organiserade muslimerna är. Vi tenderar att se dem som ett kollektiv av familjer och individer, varav en överväldigande majoritet är fromma människor som inget annat vill än att integreras i sitt nya västerländska och svenska liv. Det är helt fel! Ingenstans i världen integreras muslimer. De gör inte bara motstånd utan deras organisationer är inriktade på att återigen erövra Europa.

En av dessa, Muslimska brödraskapet, bildades år 1928. Denna, den kanske största och viktigaste muslimska organisationen, finns i ett 70-tal av världens länder och rörelsens budskap har sedan mitten av 1900-talet spritts till ett 90-tal länder. Det finns inga direkta belägg för att organisationen bejakar terror och väpnad kamp, även om man kan säga att den gör det indirekt genom att vara nära lierad med palestinska Hamas.

Den inflytelserike ideologen Yusuf al-Qaradawi, som står Muslimska brödraskapet nära och som uttryckt sitt stöd för självmordsattacker, har uttalat att alla muslimer bör eftersträva att bygga upp sina egna samhällen, annars kommer de att smälta som salt i vatten. Ett sådant identitetsbevarande kräver att muslimer i väst ges möjlighet att inrätta offentliga institutioner, som drar en gräns mot omvärlden. Kravet på shariadomstolar är ett av dessa delprojekt, med målsättningen att avskilja muslimer från icke-muslimer i en islamiskt organiserad offentlighet. Medan ledare och intellektuella i väst siktar in sig på kommunikation mellan olika kulturer, säger al-Qaradawi rent ut att dialogen med eliten i väst går ut på att bereda mark för islam.

Muslimska brödraskapet driver en identitetspolitik som totalkrockar med den svenska PK-retoriken, eftersom den ställer grupper mot varandra. Detta blir bara undantagsvis synligt i den offentliga debatten. Det gäller yttrandefrihet, religionsfrågor, antisemitism, jämställdhet mellan kvinnor och män samt synen på homosexualitet och sexuella minoriteter.

Socialantropologen Aje Carlbom konstaterar i en färsk rapport att Muslimska brödraskapet är "en rörelse för samhällsförändring i islamisk riktning där både det civila samhället och staten har ingått i den politiska målsättningen". (Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext – ideologisk kontinuitet eller förändring? Malmö Universitet/Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 2017). Aje Carlbom skriver:

En inte ovanlig teoretisk lösning är att göra en distinktion mellan "moderata" och "radikala" grupper i frågor som har att göra med den politiska metod för samhällsförändring som används av olika islamister. Både moderata och radikala eftersträvar att samhället och staten ska styras av deras religiösa tolkningar men metoden för att nå fram till detta styresskick varierar mellan de som ser det som ett långsiktigt övertalningsprojekt och de som vill gå snabbare fram och förändra genom väpnad kamp.

Islamistisk ideologi gör anspråk på att i princip styra allt som människor företar sig. Det slutgiltiga målet är att etablera en islamisk stat – och helst en globalt omspännande islamisk värld – där islamiska normer och värderingar kontrollerar alla människors handlande och tänkande. För att nå detta mål har rörelsen byggt upp en stark och uthållig organisation samt etablerat ett effektivt och omfattande socialt nätverk. Medlemmarna arbetar ständigt för att expandera den sociala basen och vidga cirklarna för anhängare och sympatisörer. Det viktigaste "verktyget" kallas i islamiska kretsar för dawa. Vanligtvis översätts begreppet med att "kalla" till eller "missionera" för islam men i Muslimska Brödraskapets tolkning har termen en bredare betydelse. Det handlar om ett gräsrotsarbete för att "omformulera människors identiteter så att de börjar följa islamiska värderingar".

Det går inte att bli medlem i Muslimska brödraskapet genom att fylla i en ansökan per mejl eller en som skickas in med posten. Organisationen har spärrar för att säkerställa att bara de mest renläriga aktivisterna kan ta sig in i rörelsens kärnverksamhet och erhålla inflytelserika positioner. Medlemskap föregås av en flera månader lång indoktrineringskampanj där den tänkta medlemmen socialiseras in i Muslimska brödraskapets speciella tänkande.

Vilka muslimska organisationer finns det i Sverige, organisationer där Muslimska Brödraskapet har ett mer eller mindre stort inflytande? Nedan en lista på de organisationer som figurerade i medierna år 2013. Den är inte på något sätt komplett men ger en fingervisning om hur väl organiserade muslimerna är.

Islamic Center, Islamiska förbundet, Islamic Relief, Sveriges Muslimska Råd, Sveriges Unga Muslimer, Svenska Muslimer för fred och rättvisa, Sveriges Imamråd, Islamiska sunnicentret, Islamiska informationsföreningen, Sverige muslimska förbund, Bosniakiska islamiska församlingar i Sverige, Svenska Islamiska Samfundet, Imam ali Islamic Center, Islamiska samarbetsrådet, Islamiska kulturcenterunionen i Sverige, Islamiska shiasamfunden i Sverige, Svenska islamiska församlingar, Svenska islamisk samling, Islamiska Rådet i Sverige, Islamiska kvinnoförbundet i Sverige, Ibn Rusdh studieförbund, New Moon kulturförening, Skandinaviska islamiska organisationen, Sidratul Muntaha, Aksaa islamutbildning, Sveriges muslimska akademi, Koranläsarnas förbund, Sveriges muslimska scouter, Stiftelsen islamiska skolor i Sverige, Muslimskt Politiskt forum, Svenska islamska akademin, Ahmadiyya muslimska samfundet, Islamiska kulturföreningen i Trollhättan.

Sveriges Muslimska Studenter finns inte med på listan, inte heller "Sveriges muslimska akademiker", "Muslimska mänskliga rättighetskommittén" eller "Charta 2008".

Sannolikheten är stor för att det finns ett antal unga muslimer som engagerar sig i någon av dessa föreningar utan att för den skull aktivt ha sökt sig till Muslimska Brödraskapets tankegods. Det gäller i än högre grad för flera unga kvinnor, som inte bryr sig om vilken islamisk inriktning de gör till sin egen. Aje Carlbom skriver att Studieförbundet Ibn Rushd, som är kopplat till Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), i sin verksamhetsplan för 2017-18 lyfter fram Dawa som en viktig del av verksamhetens "folkbildning".

"I stora delar formulerar Ibn Rushd verksamhetsplanen på ett sätt som förväntas av en organisation som är intresserad av att kunna tillgodogöra sig statsbidrag. Det är dock möjligt att argumentera för att förbundet styrs av MB:s klassiska princip om att arbeta med vad vissa forskare kallar för 'soft islamization', det vill säga ett långsamt verkande attitydförändrande arbete i syfte att påverka det omgivande samhällets uppfattningar om religiösa idéer på ett positivt sätt."

På sin blogg har Rebecca Weidmo Uvell sökt reda ut alla bidrag som olika muslimska organisationer fått av staten. Det visar sig vara en svårgenomtränglig djungel. Några smakprov:

Totalt har Centrala studiestödsnämnden (CSN) finansierat resor med nästan 13 miljoner för svenska muslimer som studerat vid islamistiska universitet i Saudiarabien, Jemen och Pakistan. Det främsta problemet är inte att dessa studenter på svenska skattebetalares bekostnad kan fördjupa sina studier i Islam utan att de kommer tillbaka till Sverige och radikaliserar folk.

År 2015 fick de olika muslimska förbunden via Islamiska Samarbetsrådet (ISR) totalt 8.868.000 kronor. Mellan 2013 och 2014 hade bidragen ökat med 26 procent och mellan 2014 och 2015 med 11 procent. Läser man Folkbildningsrådets årsredovisning för 2014 får man veta att studieförbundet Ibn Rushd 2015 kvitterade ut 17.360.000 kr. Folkbildningsrådet spädde på med 200.000 i extra bidrag för digitalisering. Därutöver fick de nästan åtta miljoner i andra bidrag och drog in över en miljon på hyresintäkter, I redovisningen finns en post på ”Övriga intäkter” på 5,3 miljoner. 2016 fick Ibn Rushd hela 48 miljoner i bidrag.

Men det finns som sagt mer att fiska i skattesjön och f d Ungdomsstyrelsen (MUCFS) delar också ut pengar som om det inte fanns någon morgondag. Så givetvis har många av de mest framträdande organisationerna även bidrag härifrån. Ibn Rushd fick till exempel 570.000 kr år 2011, 911.560 kr 2012, 720.000 kr 2013 och 350.000 kr år 2014. Totalt 2,5 miljoner kronor i ytterligare skattefinansierade bidrag på fyra år. ”Svenska Muslimer för Fred och rättvisa” har också varit mycket bidragsflitiga:

2011: 1 137 000 kronor
2012: 1 175 000 kronor
2013: 775 000 kronor
2014: 1 923 000 kronor
2015: 2 372 000 kronor

Sveriges Unga Muslimer har också fått bidrag av MUCFS.

2011: 2 143 000 kronor
2012: 503 293 kronor
2013: 1 409 000 kronor
2014: 0 kronor
2015: 1 821 000 kronor

Dessutom får muslimska föreningar bidrag från Allmänna Arvsfonden, Postkodlotteriet, Svenska Spel samt alla de framför allt stora kommunerna och deras föreningsbidrag.

Rebeccca Weidmo Uvell konstaterar att Sverige är ett land som formligen kastar pengar på olika “ideella” initiativ, och för dem som en gång fått bidrag verkar det vara näst intill omöjligt att någonsin förlora det "alldeles oavsett hur dålig eller orimlig du är". Ett exempel är Islamakademin i Göteborg, som lyckades få ut pengar från Arvsfonden för projektet "Våra Liv", där inga resultat kunnat styrkas. Tror någon att de behövde lämna tillbaka pengarna?

I den i svensk översättning nyutgivna "Egohumanisterna: De nya totalitärerna" ger den danske författaren Kristian Tørning en bra sammanfattning av det islamska projektet (Logik förlag 2018):

"Europa har innehållit många olika kulturer, fast separerade i sina egna geografiska områden, och det har varit väldigt lyckat. Här kan man verkligen tala om att äkta kulturell mångfald har haft en positiv innebörd, men det har varit en naturlig mångfald, skapad av de europeiska folken, som förfinat sina egna kulturer till något unikt. Det har funnits och finns stora skillnader mellan de europeiska folken, men när man tillför islamisering, så har man plötsligt ett katastrofrecept. En katastrof som beror på att islam är ett äkta monokulturellt, transnationellt projekt. Islam vill bara ha islam, arbetar bara för att expandera islam och respekterar bara islam – så fungerar ingen av de europeiska kulturerna. Med utgångspunkt i upplysningstiden och den klassiska humanismen, finns en inbyggd välvilja och nyfikenhet i de europeiska kulturerna. Det enda som finns inbyggt i islam är strategisk dominans."

Allt det ekonomiska stöd till muslimska organisationer som Rebeccca Weidmo Uvell redogör för är rena självmordspolitiken. De har som främsta ambition att stärka och vidmakthålla den muslimska identiteten. Islam är en totalitär ideologi med stor livskraft och ideal, som går på direkt kollisionskurs med de västerländska idealen.

Islam är en religion som inte bara skrämmer oss västerlänningar utan många muslimer är också rädda. De är rädda för Gud och för Guds bestraffning, om de bryter mot någon av alla dess regler och påbud. Islam är skräckens religion såväl för oss som för många tillbedjare. Det går inte att försvara sig mot en sådan religion genom att vara hygglig – det är liktydigt med reträtt. Frågan är hur vi ska kunna samla oss till försvar. De kristna organisationerna ger inga anvisningar. Tidigare har Europa framgångsrikt försvarat sig mot islam med hjälp av kristendomen. Nu är det första gången vi ska göra det utan kristendomen som vapen och ärligt talat går det inget vidare. Vi är helt enkelt för svaga. Konsekvensen är att vi både i Sverige och runt om i Europa har ett växande antal muslimska enklaver, lokala samhällen som i praktiken är ockuperade av muslimer.

Vill vi att den processen ska fortsätta, att som en cancer att äta sig djupare in i samhällskroppen? Ska det landa i ett inbördeskrig? Dit är vi på väg med den strategi för hanteringen av islam som politiker, kristna ledare, journalister och andra opinionsbildare anbefaller. De påstår att vi kan lösa konflikter med dialog och då blir det bra för alla inblandade. De tror att bara vi är trevliga, tillmötesgående och ekonomiskt generösa mot muslimerna, så kommer de att integreras. De kallar omöjliga integrationsprojekt för utmaningar. Med sina händer formar de hjärtan. Själv tar jag mig för pannan.

 

 

Karl-Olov Arnstberg, författare och professor i etnologi

 

Texten har tidigare publicerats på Invandring och mörkläggning

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Klimatpolitikens grepp om Europas samhällen – Del 4

Förstörelsen av den europeiska ekonomin

Från industri och transporter till jordbruk, byggande och forskning: EU:s klimatpolitik har fått genomgripande konsekvenser för samhälle och ekonomi, skriver Dan Ahlmark.

Publicerad september 29, 2026 – av Dan Ahlmark
Traktorer i EU-kvarteren i Bryssel under en bondeprotest
Foto: EU/Christophe Licoppe
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Dagens klimatpolitik i Europa medför stora krav på centrala beslut och koordination på EU-nivå av medlemsstaternas aktiviteter. Enskilda länders politik sägs inte enskilt lösa dagens globala klimatproblem, utan samarbete och samordning krävs. Det aktualiserar frågor om i vilken utsträckning centrala beslut är motiverade och kan godtas, och vilken självständighet en medlemsstat bör ha. Det medför ofta krav på överföring av makt från de enskilda medlemmarna till EU-nivån.


Detta är del 4 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.


Centralt beslutsfattande leder till åtgärder, som medför betydande investeringar och kostnader. Det leder till en uppbyggnad av EU-institutioner med centrala resurser och förmåga till regelgivande samt tillsynsverksamhet för att åstadkomma avsedd styrning och beslut om mål. Dessa representanter förfogar över, förutom kunnandet i länderna, även egna nätverk av forskare och experter.

Klimatpolitiken omfattar samhället mycket brett och begränsar sig inte till bara traditionell tung och lätt industri. Det angår transporter, jordbruket, finansieringssektorn i vid bemärkelse; forskning; viktiga delar av den offentliga sektorn inkl rättssystemet mm. Just denna genomgripande inverkan på hela samhället, som klimatpolitiken baserad på den påstådda farligheten av CO2 medför, leder till många effekter.

Beträffande den grundläggande på klimatpolitiken och dess grunder baseras denna bland annat på material, som redovisas i nästa artikel (DEL 5A), som tar upp klimatpolitikens förödande inverkan på energipolitiken. Där visas grunden till att man bör betrakta Europas nuvarande klimatpolitik som onödig, missriktad och mycket farlig för regionens välfärd och utveckling. Dagens klimatteori är en i huvudsad obevisad hypotes. I detta sammanhang upprepas bara vad de två huvudforskarna, som är de främsta akademiska motståndarna till dagens klimatpolitik (1), säger om dess konsekvenser: “... they are policies that will destroy western economies, impoverish the working middle class, condemn billions of the world's poorest to continued poverty and increased starvation, leave our children despairing over the alleged absence of a future, and will enrich the enemies of the West who are enjoying the spectacle of our suicide march.”

Baserad på en obevisad teori har världens ledande globalistiska organisationer samt delar av världens etablissemang i samverkan fått världen att försöka minska halten av CO2, när denna egentligen är en nyttig gas, som vid ytterligare ökningar av halten i luften kommer att kraftigt öka livsmedelsproduktionen på jorden.

Vi bortser i denna artikel från de energipolitiska och makroekonomiska konsekvenserna av teorin. Istället ser vi på just arten och bredden av denna klimatteoris inverkan. FNs och EU:s gemensamma klimatpolitik berör då de allra flesta samhällssektorer i Sverige. Det gäller inte bara de flesta industrier utan i stort sett alla andra av samhällets viktiga sektorer såsom jord- och skogsbruk, den finansiella sektorn och så vidare. Administrationen av alla regler, som behövs för att realisera antagen klimatpolitik, kräver en utbyggd offentlig förvaltning samt stor uppmärksamhet och stora ansträngningar från företag och ägare av olika typer av egendom. Betydande bördor läggs härigenom på den privata sektorn. Kravet att följa alla regler och att realisera uppsatta mål innebär krav på stora resurser, otaliga projekt, problemlösningar och övervakning. Ett mycket starkt byråkratiskt inslag har därmed förts in i den svenska ekonomin, något påminnande om egenskaperna hos en socialistisk ekonomi och dess metoder.

Konsekvenserna av dessa olika nya regler har – bland sina många effekter på den offentliga förvaltningen – haft en betydande inverkan på rättssystemet. Skilda tolkningar av olika regler med betydande inverkan på egendom och förutsättningarna för näringslivets verksamhet skapar otaliga legala problem, som kräver sin lösning. Förutom olika åsikter och normala kontroverser mellan parter tillkommer de kontroverser och strider, som uppstår när diverse miljö- och radikala politiska grupper försöker att förverkliga egna ideologiska mål med hjälp av en komplex lagstiftning.

De industrier, som naturligen genom sin produktionsprocess skapar stora mängder av CO2, kommer trots framgångar gällande eliminering av utsläpp (i sig orsakande nämnvärda kostnader)troligen inte längre vara livskraftiga i Europa beroende på energikostnader och kostnader för de utsläpp, som ändå måste göras. Utsläppskostnader kan vara internationellt reglerade, eller av staten, och är nämnvärda.

Samtidigt har en annan förutsättning för vissa industrier förändrats, nämligen kravet på billig energi. Energi-generering berörs inte i denna artikel, utan här görs bara observationen att exempelvis ett av Europas största kemiföretag – BASF – flyttat sin verksamhet från Europa på grund av sina energikostnader. Det är en dramatisk åtgärd, men en, som ägarna av tung industri till exempel stålföretag, tung verkstadsindustri, kemi industri och så vidare kan besluta sig för. Om man samtidigt har ökade energikostnader. växande kostnader för den tekniska anpassningen till de nya reglerna, utsläppskostnader samt dessutom ökade administrativa kostnader, kan detta bli för mycket. Man kan dessutom uppleva ökade legala kostnader, ifall externa grupper utnyttjar det legala systemet för att nå något miljömål. Sedan får man uppleva till exempel fördröjningar gällande eventuell tillståndsgivning och annat nödvändigt för verksamheten. När den ackumulerade effekten av alla dessa effekter når en viss nivå, kan företag finna det bättre att flytta utomlands, sälja eller lägga ned verksamheten.

Transporter, flyg och sjöfart

En klimatmässigt mycket uppmärksammad industri gäller transporter generellt det vill säga förutom sådana på land även beträffande flyg och sjöfart. Dessa delar ansvarar för nämnvärda delar av industrins utsläpp av CO2. Olika skatter läggs på flyget i olika länder. Ett försök att införa internationell beskattning av just fartygsutsläpp stoppades 2025 av USA, som lyckades få ett antal länder att rösta mot FN-förslaget Net-Zero Framework. Detta initiativ kallades för ett ”Globalt grönskattebedrägeri” och sköts på framtiden. FN och FNs underorganisationer är desperata att äntligen på något område få egen beskattningsmakt och någon egen inkomst.

Olika utsläpp från bilar var en av de första typerna av utsläpp från konsumentprodukter, som började kontrolleras för länge sedan. Koldioxid fick sedan ökad uppmärksamhet, och utsläppskraven avseende gasen har sedan fortlöpande skärpts. Förbränningsmotorn har successivt ökat sin effektivitet, samtidigt som den orsakar allt lägre utsläpp av olika slag. De elektriska bilarna har ökat starkt i volym, men står fortfarande för en låg andel i Europa. Ett huvudproblem är, att priserna avseende elektriska fordon är alltför höga. Samtidigt är möjligheten att genomföra laddningar mycket otillfredsställande, och i mindre befolkade området krisartat låg. Sverige med landets stora ytor och delvis gles befolkning möter därvid särskilda svårigheter. Den utfasning av förbränningsmotorn man talat om torde inte komma att ske under lång tid.

Trycket har varit högt även på en av världens äldsta näringar: jordbruket. EU:s Green Deal har utformat olika åtgärder för att nå vad man kallar ett miljömässigt hållbart jordbruk. Regleringar finns för bland annat gödningsmedel och bekämpningsmedel, och man arbetar med att försöka minska metanutsläppen. Det politiska motståndet mot olika åtgärder har varit särskilt stort i medelstora länder som Nederländerna och Polen, men är betydande också i EU:s största stater.

Bönderna klagar över de allt högre kostnaderna men också regler, som medför byråkrati. Det europeiska jordbrukets effektivitet minskar samtidigt med lönsamheten och konkurrenskraften. De europeiska bönderna fruktar dessutom sådana avtal som EU:s med Latinamerikas handelsblock Mercosur, omfattande Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay. Omsorg har dock i detta avtal lagts för att skydda Europas bönder bland annat genom mycket låga årliga ökningar (till exempel 1.3 eller 1,5 %) av tillåten importvolym för livsmedel, där konkurrenskraften är låg till exempel biff, kyckling mm.

Offentlig byggnadsplanering på olika nivåer påverkas kraftigt av klimatpolitiken, liksom verksamheten allmänt inom arkitektur, byggnadsföretag och byggmaterialindustri. Styrning sker genom byggstandards och regler avseende material och isolering. Kostnadsökningarna har därför varit kraftiga inom flera led. I Sverige, där byggnation på grund av klimatet och höga byggkrav redan medför höga kostnader, drabbas hårt. Det mycket stora behovet av nya bostäder kan inte fyllas tillfredsställande. Förutom nybyggnation drabbas naturligtvis renoveringsverksamhet, tillbyggnader och så vidare.

Finansiering och forskning

Ett viktig område för klimatpolitiskt inflytande är området för finansiering av olika verksamheter. Det innebär numera, att alla viktiga finanseringskällor uppmärksammar önskemålet att prioritera miljömässigt sunda projekt det vill säga gröna sådana. Detta innebär svårigheter för projekt, som enligt normer och regler har en diskutabel klimatprofil såsom försvarsindustrin. Detta gäller alltså ett politiskt ingrepp i marknadsekonomin och en styrning som går tvärs andra politiskt beslutade policies.

Klimatpolitiken och dess mål avseende uthållighet påverkar självfallet EU:s centrala stöd for forskning liksom medlemsstaternas prioriteringar inom ramen för sina nationella forskningsprogram. Det influerar både företag, specialiserade självständiga forskningsinstitut samt universitetsforskning. Det influerar samtidigt kraven inom offentlig upphandling av alla slag. Kritik framförs beträffande kraven på snäv styrning av forskningen. Ett belysande – och avskräckande - exempel gäller själva den grundläggande klimatvetenskapen, där inga anslag egentligen ges till forskning, som kan utmana den allmänt accepterade klimatpolitiken. Det medför, att skeptiska forskare inte kan meritera sig genom sina valda projekt, vilket påverkar rekrytering och befordran inom universiteten.

Det finns samtidigt ett annat hinder för vetenskaplig opposition, genom att opponenter har mycket stora svårigheter att på grund av peer-review systemet för vetenskapliga artiklar få sina artiklar publicerade i de respekterade forskningsjournalerna avseende klimatvetenskap (vilket i sig minskar möjligheten till befordran). Sådana oppositionella forskare inbjuds heller inte till sammankomster och symposier, där viktig forskning diskuteras. Det är alltså ett system, som på grund av makt över medel och kanaler stänger ned de flesta möjligheter att framföra kritik mot de accepterade teorierna. EU har här i flera avseenden en negativ inverkan. Åsikterna på området begränsas till vissa godkända, och man hindrar avvikande röster. Det är metoder, som regelmässigt utnyttjas i auktoritära stater. I totalitära stater hindras eventuella opponenter på annat vis.

Som en följd av internationella beslut genomtränger nu konsekvenserna av tron på global uppvärmning (eller den benämning man vill använda) anställdas och deras chefers aktiviteter på de allra flesta fält. Självfallet är vissa stater såsom Sverige, som vanligen vill visa sig bäst i klassen gällande internationella åtaganden, ledande. Detta har fångat in samhällena främst i Västerlandet i ett hårt grepp och en byråkrati, vars effekter och kostnader ännu inte är fastställda. Genom ett alltmer utbyggt regelsystem med rättslig uppbackning påverkar det alltmer i nationernas dagliga liv.

 

Dan Ahlmark

 


Källor och vidare läsning

1. Lindzen & Happer – Comment on EPA Endangerment Finding – CO2 Coalition

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

EU:s agerande under covidkrisen – Del 3

Coronapolitikens skadeverkningar

Vaccinupphandlingar, covidbevis och kontroll av nätplattformar gav EU en central roll under pandemin, med följder för självbestämmande och yttrandefrihet, skriver Dan Ahlmark.

Publicerad september 22, 2026 – av Dan Ahlmark
Foto: EU-kommissionen
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Beträffande hälsopolitik har de nationella regeringarna i många avseenden bibehållit sin rätt att agera självständigt. Detta blev särskilt aktuellt under covid-krisen, som drabbade så gott som alla medlemsstater i EU, men där organisationen ändå hade eller gavs viktiga funktioner. Det medförde, att EU spelade en roll även beträffande andra områden, där man inte hade något formellt uppdrag.


Detta är del 3 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.


Ett område, där man hade en klar ledarfunktion gällde koordination av godkännanden av vacciner och deras utnyttjande. Funktionen uppfylldes av EU-myndigheten EMA. Den gällde tillåtelser avseende val av mediciner och ordinationerna gällande dessa, säkerhetsföreskrifter mm. Regeringarna följde i stort dess beslut.

Vad som senare hänt är, att särskilt vissa läkemedelsföretag kritiserats för sin produkt och dess konsekvenser för hälsan. Civilpersoner ifrågasätter godkännandet av produkterna. Det är idag oklart vilka juridiska följder – om några - detta medför för företagen. Dessa synes inledningsvis ha sökt godkännanden av staten, som skyddar dem från konsekvenser av att marknadsföra preparat, som kanske inte utprovats på konventionellt sätt och därför innebär viss risk.

EU fick inledningsvis under pandemin ett uppdrag av många EU-länder att genomföra köp av vacciner och koordinera fördelningen av dessa, vilka beslut realiserades. Vissa länder genomförde självständiga uppköp och fick leveranser före de gemensamt beslutade beroende på faktorer som offentliga organisationers senfärdighet, bristande vana mm. EU-kommissionens ordförande har blivit kritiserad beträffande vissa inköp men vann en förtroendeomröstning i Europaparlamentet gällande sina åtgärder.

Nerstängningar och ingrepp i vardagen

Åtgärder som direkt grep in i människors vardag gällde nerstängningar av flera slag, utegångsförbud, regler om att hålla avstånd, krav på mask och så vidare. Bland åtgärderna, som innebar ingrepp på människors personliga integritet, fanns kravet på medborgare att undergå ett visst antal vaccinationer. Dessa åtgärder gällande befolkningen hade lyckligtvis förbehållits de enskilda nationerna, och beslutades inte av något EU organ. Sverige var en de mera lyckliga länderna i detta avseende, då den aktuella myndigheten snabbt skaffat sig en något realistisk syn på sjukdomens art och därför undvek vissa tvingande åtgärder andra nationers befolkningar fick stå ut med.

Det hade rätt snabbt blivit uppenbart, att den främsta riskgruppen var de gamla, medan unga hade en avsevärt mycket lägre risk att drabbas hårt. Så småningom var det klart, att - bortsett från riskgrupp 1 - det var fråga om en sjukdom, som var något eller mera allvarlig än en svår säsongsinfluensa, men vars dödlighet blivit kraftigt överdriven. Trots den lägre risken för unga tvingades skolor i många länder inkl Sverige att hållas stängda under långa perioder. Med tanke på bland annat det stora sociala behovet hos många unga människor liksom behov hos dem gällande fysisk närvaro vid lärande var detta sannolikt ett felaktigt beslut. Nerstängningar av samhällssektorer och ingrepp, som hårt drabbade små och mindre företag, kan numera betraktas som diskutabla. De mest omfattande av åtgärderna mot covid kan alltså ifrågasättas. Medicinska experter, som protesterade, drabbades ibland av svåra personliga konsekvenser på sätt, som förde tanken till auktoritära samhällen.

Framtagandet av EU Digital covid Certificate påskyndade troligen tillåtna resor av civilpersoner inom Europa jämfört med om ingen sådan koordination av dokument skett. Samtidigt gav det EU en roll gällande gränskontroller, villkoren för EU-medborgare att resa samt digitala identitetssystem. De stora ekonomiska stödprogram, som igångsattes via EU, medförde ett centralt inflytande och kontroll av medlemsstaternas åtgärder avseende stöd. Det innebar en förstärkning av den centrala maktens roll.

Samarbetet mellan Europas stater förstärkte tendensen att bortse från interna protester, eftersom beslut, som egentligen var landets ansvar, först diskuterades i olika fora i EU, vilka då blev en viktig grund för de inhemska kommande policybesluten. Naturligtvis medförde detta ökade likheter i olika länders program att bemöta epidemin/pandemin. Säkerligen förstärkte detta tendensen att slå undan inhemsk kritik och protester mot olika inslag av covid-politiken. Inhemska politiska diskussioner präglades från regeringarnas utgångspunkt med stor sannolikhet just av den consensus framkommen i EU:s diskussioner i olika instanser. Inhemska demokratiska krafter, som frambar kritik, behandlades och beaktades därför inte på samma sätt som om EU inte funnits.

En obehaglig upplevelse var att en liten del av befolkningen i Sverige visade aggressivitet mot dem, som protesterade mot olika åtgärder, och ville inte tillåta den handlingsfrihet och yttrandefrihet, som medborgare ska ha. Mycket oroande auktoritära tendenser visade sig vara naturliga hos många på grund av hotet mot deras hälsa. Och svenska politiker visade bara passivitet gällande sådana uttryck och inget civilkurage.

EU:s censurverksamhet under covid-epidemin

EU bedriver en övervakande granskning av de sociala plattformarnas egen granskning av innehåll där, som publiceras av allmänheten. Som en undersökning av den amerikanska kongressen visat, genomför de dock allmänt en censur, som går utöver vad plattformarna önskar och utför (1). Detta har också gällt debatten om staters covid politik, där EU hindrat kritiska åsikter om policies att publiceras eller nås av allmänheten.

Det är naturligt, att många olika åsikter om covid-politiken i Europa framfördes under perioden, eftersom stater krävde och genomförde mycket drastiska åtgärder gällande medborgarnas liv. En hård debatt om detta är naturlig, och kunde självfallet ibland gå för långt. Plattformarna stoppade dock lögner och galna teorier, som kunde anses vara antingen ”misinformation” eller ”disinformation ”. Plattformarnas granskning av innehåll gäller båda typerna liksom EU:s översyn. Misinformation gäller felaktig eller vilseledande information spridd utan avsikt att lura. Disinformation är allvarligare. Sådan defineras av EU som: “Disinformation...refers to false or misleading information (min kurs.) that is deliberately spread to deceive and manipulate public opinion, particularly in the context of online communication” (2).

Problemet är, att EU, sannolikt beroende på att det utgör en politisk organisation djupt involverad i många faser av medlemsstaternas covid-politik, var mycket känslig för kritik av den genomförda politiken. Man syns ha utfört en övervakande, detaljerad och sträng censur, som uppenbarligen gick utöver vad plattformarna önskade utföra. Men genom EU:s möjligheter att kräva åtlydnad, kom dock plattformarna att följa det centrala censurorganets anvisningar.

Vad, som i detta fall behövdes, var ju att på grund av bristande kunskap om covid´s reella ursprung och effekter, det fanns övervägande skäl för myndigheterna att tillåta en bred diskussion om epidemins/pandemins alla aspekter. Ingen visste ju egentligen med någon säkerhet sanningen, och en medborgares rätt att framföra sin åsikt är grundläggande. Detta respekterades ofta dock inte. Ett exempel: den nu av amerikanska myndigheter accepterade sanningen, att viruset spreds från ett kinesiskt laboratorium finansierat av USA (3), censurerades som – åtminstone – misinformation. Man tystade medicinska experter med avvikande sakmässigt grundade annorlunda åsikter om de dramatiska åtgärderna gällande masktvång och avstånd i köer mm. Framförd kritik av de ekonomiskt förödande nerstängningarna av samhällen och skolor mildrades av censuren.

Elektronisk censur förfogar ju över ett flertal medel. Kritiska åsikter om vaccinernas inverkan från fackmän, eller människors rättighet att avstå från vaccination, behövde ju inte direkt tas bort. Istället kan man begränsa räckvidden på internet – och därmed i huvudsak minska effektiviteten i informationen - eller man kunde sätta en etikett på innehållet. Om det gällde information från aktiva skribenter, som fick ekonomisk ersättning från plattformen, kanske den rätten togs bort för visst innehåll.

Det syns helt klart, att EU:s censurenhets tolkning av misinformation mm ibland stred mot lagstiftningarna om yttrandefrihet i länder, som censuren gällde. Både när det gällde medicinsk expertis, på minst samma kunskapsnivå som regeringarnas experter, eller en allmänhet, som bara utnyttjade sin rätt att kritisera statlig politik, gick EU för långt i tystandet av oppositionella stämmor. En rad åsikter, som skyddats av EU och medlemsstaternas regeringar, har också visat sig vara fel eller överdrivna. Påstådda konspirationsteorier visar sig ju numera ofta vara just korrekt information. Men EU hade inte omdömet att i sin censurverksamhet beakta osäkerheten i kunskapsläget och allmänt människors rätt att framföra sina synpunkter.

 

Dan Ahlmark

 


Källor och vidare läsning

1. EUs förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 1 – Nya Dagbladet

2. EU:s förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 2 – Nya Dagbladet

3. CIA whistleblower outlines COVID-19 coverup – The Conservative Treehouse

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Färre orkaner på Atlanten

Klimatöverdrifterna

Den varma havsströmmen El Niño orsakar fler orkaner än normalt över Stilla havet och gör stora områden på jorden varmare. Samtidigt tycks den minska antalet orkaner på Atlanten öster om de amerikanska kontinenterna, skriver Tege Tornvall.

Uppdaterad september 21, 2026, Publicerad september 20, 2026 – av Tege Tornvall
Satellitbild över östra USA och Atlanten med en tropisk cyklon öster om Bahamas.
Satellitbild över tropisk cyklon i Atlanten öster om Florida och Bahamas. Foto: NASA/NOAA
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Den varma havsströmmen El Niño orsakar fler orkaner än normalt över Stilla havet och gör stora områden på jorden varmare. Samtidigt tycks den minska antalet orkaner på Atlanten öster om de amerikanska kontinenterna.

Orkaner över varma havsytor i Stilla havet på norra halvklotet uppträder under sommaren och en bit in på hösten. Orkaner har minst 32,7 sekundmeters vindstyrka. Det motsvarar 118 km/h. De allra värsta kan blåsa tre gånger hårdare.

Men orkaner bildas också över andra världshav. På Atlanten slutar orkansäsongen i mitten av september på det norra halvklotet. Men under El Niño-år i Stilla havet tycks det bli färre orkaner på Atlanten.

Till mitten av september tycks i år ingen enda storm på Atlanten ha nått orkanstyrka. Senast den 11 september de senaste åren kom den första orkanen över Atlanten så sent som 2002 (Gustav) respektive 2013 (Humberto). I år tydligen ännu senare – om alls.

Att ingen enda eller bara någon enstaka orkan över Atlanten bildats kan bero på att det inte räcker med särskilt varmt ytvatten för att utlösa dem. En särskilt stark El Niño i Stilla havet kan förskjuta och dela upp samlade, stora åskmoln som kan orsaka orkaner.

Atmosfären rör sig då för mycket för att ge samlade åskmoln tillräcklig samlad styrka för att kunna utlösa orkaner. De stormar som ändå bildas blir aldrig orkaner. Alltså har Atlanten hittills i år saknat riktiga orkaner – hittills.

På liknande sätt växlar tropiska orkaner i andra världshav med den samlade kraft atmosfären kan ge vindar. Orkaner söder eller norr om tropiska områden drivs av temperaturskillnader.

 

Tege Tornvall

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Så bidrog EU till Europas nedrustning – Del 2

Efter kalla krigets slut växte föreställningen att militär styrka blivit föråldrad. EU:s ideologi och budgetregler förstärkte den synen och bidrog till Europas nedrustning, menar Dan Ahlmark.

Uppdaterad september 15, 2026, Publicerad september 15, 2026 – av Dan Ahlmark
Foto: Felix Sundbäck/Försvarsmakten
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Låt oss börja med historien om hur EU bidrog till besluten i de europeiska nationerna under slutet av 1900- och inledningen av 2000-talet att nedrusta till en oacceptabel och farlig nivå. Murens fall 1989 ledde till en era, när europeiska länder gled in i en period, där politiska ledningar utan kunskap om historien eller tillräcklig förståelse för utrikespolitiska realiteter agerade katastrofalt gällande sina länders försvar.


Detta är del 2 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.


Vilka var då de viktigaste orsakerna? Uppfattningen sedan det kalla kriget, att USA omedelbart skulle ingripa vid ett ryskt hot eller anfall var en viktig del. Amerikanska stridskrafter fanns fortfarande kvar i Europa, och NATO hade visat sig vara en avskräckande organisation. Detta gav en form av försäkran om trygghet. Detta kompletterades av en annan transnationell organisation, som alltmer började spela en roll i Europa – Europeiska unionen. Argumenten för dess bildande byggde bland annat på dess fredsbevarande effekt det vill säga att gårdagens auktoritära krafter i Europa: främst Tyskland men också Italien och Spanien, skulle fångas in band av samarbeten och beroenden, som skulle hålla Europa demokratiskt och fredligt i framtiden. EU byggde på föreställningar om fred beroende på allt starkare band mellan nationer byggda på kooperation gällande både ekonomin och en rad andra områden. Men detta var sant bara gällande Västeuropa och de av Sovjetunionen tidigare ockuperade östeuropeiska staterna.

Nationellt försvar hade inte hög prioritet i de politiska föreställningar, som styrde tänkandet efter Sovjetunionens sammanbrott. Fred sågs nu av många skäl som en hartnär självklar företeelse och stördes inte av smärre konflikter nära Europa såsom till exempel det andra Tjetjenien kriget. Det var en politisk miljö, som tillät, att politiker kunde bada i illusioner. Man förkastade realism och skepticism till förmån för tron på en ny värld, där nationerna ser på nationella intressen och makt på ett helt nytt sätt. Att starkare handelsrelationer, diplomati och djupt förtroendefullt samarbete på många områden kunde lösa problemen vid alla motsättningar!

EU:s hela inriktning och miljö stärkte tankarna på, att militär aggression numera var en primitiv anomali, en absurd och orimlig händelse. Jämfört med förhandlingar och uppbyggt förtroende mellan nationer syntes vikten av militär styrka som ett gammalmodigt synsätt. EU medverkade därvid till att försänka Europas nationer i en försvarsmässig dvala, omedvetna om att verkligheten ofta bryter sönder politiska föreställningar. Tanken att det var viktigt att upprätthålla ett någorlunda starkt försvar försvarades därför inte längre kraftigt av tongivande partier inom EU. Däremot ville man använda militära resurser för humanitära insatser och ställa upp för FN-uppdrag.

Samtidigt medförde medlemskapet i EU nya krav på ländernas statsfinanser: underskott kunde inte tolereras, och skuldsättningens storlek fick inte bryta mot normer. Inga utgifter var då lättare för politikerna att skära ned än försvaret, eftersom det inte direkt märktes av väljarna. Genom EU:s allmänna ideologi och de nya kraven på de europeiska staternas finanser skapade den överstatliga organisationen ett politiskt synsätt och motiv, som medverkade kraftigt till den nedrustning, som skedde i Europa. Fortfarande var detta naturligtvis ländernas beslut, men de skedde inom ramen för en EU-miljö, som kraftfullt påverkade de ansvariga politikerna.

Verkligheten bröt illusionerna

Och verkligheten överensstämde sedan inte med illusionerna. Om vi bortser från de tjetjenska krigen var Rysslands krig mot Georgien 2008 det första större kriget mellan två europeiska stater efter murens fall. Därefter kom den verkliga chocken: övertagandet av Krim 2014. Attacken visade nu rysk snabbhet och effektivitet, och en rad effektiva åtgärder utöver de rent militära. Detta innebar också direkt krigshandlingar i Europa, som på klassiskt sätt ändrade ägandet av territorier, vilket helt avviker från reglerna i EU:s tro på en ” rule-based international order”. Demokratierna i Väst agerade dock inte på detta ytterst allvarliga brott mot tidigare avtal. Troligen berodde detta på Krims historia och regionens starka tidigare anknytning till Ryssland.

Angreppen väckte dock en oro i Väst- och Östeuropa och började ändra politikernas attityder till sina försvarsmakter. Och redan året därpå kom en ytterligare påminnelse om Europas relativa militära svaghet. Den sedan 2008 kraftigt reformerade ryska armen genomförde en snabb insats i Syrien och uppvisade en förmåga att snabbt etablera militära styrkor utomlands, vilka sedan klart påverkade den politiska händelseutvecklingen där. Tillsammans med Krim övertygade man skeptikerna om en klart ökad kapacitet att genomföra snabba och effektiva operationer, vilka förvånade Europa. Man kunde intervenera internationellt och därvid etablera kraftfulla försvarssystem inkl modernt luftvärn och missilsystem med god räckvidd.

Internationella föreställningar som påverkade våra politiker under 2000-talet

År 2017 lade ett antal kulturpersoner fram en Parisdeklaration (1), som underkände det samhälle som skapats i Europa. Europeiska unionen, som bildats 1993 med en fullständig fri inre marknad, hade efter att i annan form ha utvecklats under ett par decennier nu fått en klar struktur och med allt större makt. EU:s ideologi klarnade allt eftersom, och massinvandringen under Syrienkriget gav denna fullt spelrum och avslöjade dess centrala substans. Förutom EU:s ursprungliga och fina kärna – handelsunionen – hade till denna adderats en rad allt viktigare moment, som inte blivit föremål för något val av medlemsstaternas befolkningar. Vad som framträdde som EU:s verkliga ansikte och ideologi var ”den utopiska fantasin om en mångkulturell värld utan gränser” (1).

EU-ledningen talade om ”något slags nytt globalt samhälle av fred och välstånd som därmed....(påstods skulle)… födas”. Man drevs av multikulturell ideologi och talade om mångfald, multikulturalism och integration och drev en massinvandringspolitik som ”ett gigantiskt multikulturprojekt”. Samtidigt försökte man hindra ”all antydan till att tro att vår kultur är bättre”. Man uppmuntrade ett ”kritiskt tänkande” framförallt bestående i ” ett enfaldigt förkastande av det förflutna”. Paris-gruppen talade om ” en självbelåten och tanklös fientlighet mot allt som rör vår egen identitet”, om politiskt genomförd konformitet och om överdrifter och snedvridningar av Europas autentiska dygder. Man observerade, att Europas samhällen höll på att fragmenteras. Gruppen hävdar att ” Europas framtid ligger i en förnyad lojalitet mot de bästa av våra traditioner, inte i en hycklad universalism som kräver att vi glömmer bort och förnekar vad vi är”. Vi förlorar ”vår hemort på jorden på grund av den falska kristendom av universella mänskliga rättigheter som det falska Europas proponenter har konstruerat åt sig”.

EU:s ledning ser uppenbarligen Europa som ” vägvisare till ett universellt samhälle” och syns ” förblindat av fåfängliga, självberömmande visioner av en utopisk framtid”. Det fick gruppen att dra slutsatsen, att det ”falska Europas universalistiska…föreställningar avslöjar, att det rör sig om ett religionssubstitut”. De opponerar mot detta och säger, att vi måste ”avvisa pseudoreligionen”. Den konkreta slutsatsen är, att religiösa ambitioner skall hållas inom religionens område och inte ha någon roll att spela inom politiken.

Denna viktiga del av EU:s ideologi har självfallet inverkat – och inverkar – på väldigt många andra områden än försvaret. Detta torde minska mångas vilja att vara en medborgare i en sådan statsbildning och skapar en klar ovilja att på något vis ge upp ytterligare suveränitet gällande sitt land.

EU:s påverkan på svenska politiker

Vi talade ovan om påverkande faktorer vid svenska försvarsbeslut: tron på USA:s avskräckande verkan, den finansiella konkurrensen från beslut gällande andra och politiskt allmänt populära områden, samt EU:s förledande inverkan gällande föreställningarna om den framtida och fredliga världen. EU:s kärnbudskap påverkade troligen ställningstagandet avseende försvar hos många politiskt ansvariga i Europa inkl Sverige. När svenska politiker – ofta utan kunskap om utrikespolitik och kanske med låg utbildning – skulle ta ställning, fick därför ett starkt svenskt försvar klart en lägre prioritet. Dess värde i den framtida världen av fortlöpande integration, förtroende och samarbete hade en låg – kanske lägsta – aktualitet jämfört med så många andra resurstörstiga områden och uppdrag

Bristande förmåga till analys och kritik samt den starka tendensen till konformitet, som präglar dagens riksdagsmän, ledde därför alltför lätt till riksdagens djupt okloka nedskärningar av det svenska försvaret. Krim och Syren angavs ovan ha väckt farhågor, delvis ändrade attityder men hade ändå marginell inverkan på Europas försvarskapacitet. Så när sanningen om världen avslöjades i februari 2022 genom Rysslands invasion av Ukraina, var Sveriges försvar otillräckligt, urholkat och saknade – bortsett från flygvapnet – resurser, kvantitet och kraft. Det medförde, att man ansåg att bara medlemskap i NATO kunde rädda oss i denna situation. Den kanske heligaste principen som fanns för vänstern – alliansfriheten – slängdes då omedelbart på sophögen av dess partiledningar. Sättet visade inom socialdemokratin, att dess s k medlemsdemokrati var svagare än någon kunnat ana.

Natoanslutningen utan folkomröstning

Tillsammans enades de svenska partierna samtidigt om att inte genomföra den folkomröstning i frågan, som egentligen var självklar. Orsaken var naturligtvis dels att utgången av en omröstning var osäker, och dels att debatten innan skulle avslöja partiernas fullständigt felaktiga försvarspolitik under decennier. Man var avklädd gällande området, och väljarna skulle inte tillåtas upptäcka och förstå detta. NATO anslutningen genomfördes men utvecklingen därefter visar just, att kravet på snabbhet i beslutsfattandet var överdrivet. En folkomröstning i denna fråga hade varit möjlig och ytterst naturlig. Detta borde ha varit folkets beslut, inte politikernas.

 

Dan Ahlmark

 


Källor och vidare läsning

1. Parisdeklarationen – The True Europe

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.