Sveriges självmordspolitik

Författaren och professorn Karl-Olov Arnstberg skriver i sin krönika om islams utbredning i Sverige och konsekvenserna av detta.

publicerad 21 mars 2018

En av de senaste dagarnas stora nyhetsfrågor är om moskén i Växjö ska tillåtas böneutrop två gånger i veckan. Egentligen borde det vara en icke-fråga – i en ny undersökning från Sifo framgår att 60 procent vill förbjuda, medan 21 procent vill tillåta.

Men så enkelt är det ju inte i Sverige, att folkopinionen styr partierna. Vänstern och Miljöpartiet ligger lågt för att inte förlora väljare och i Alliansen är det bara de pyttiga kristdemokraterna som i klarspråk förklarat att de är motståndare. Deras argument är det svagast tänkbara: Böneutrop når alla och människor ska ha rätten att få vara i fred i sina hem. Samtidigt är de mångordigt angelägna om religionsfriheten. Det gäller överhuvudtaget för Sveriges kristna. Gud är större, den svenska ärkebiskopen Antje Jackeléns valspråk, är lätt att uppfatta som en förtrolig blinkning åt muslimernas Allahu akbar. Inför julen 2015 twittrade biskop Eva Brunne ut sin glädje över Muhammeds födelse.

En österrikisk universitetsprofessor intervjuade nyligen 288 av de cirka 4 000 afghaner som sökte asyl i Graz. Stadens integrationsdepartement ville veta vilka åsikter de muslimska nykomlingarna hade:

Enligt studien är två tredjedelar av de asylsökande män, de flesta under 30 år. Samtliga vill bevara sina traditionella, konservativa och islamiska värderingar. Migranterna är extremt religiösa; 70 % besöker moskén varje fredag för att be.

Kvinnorna är lika religiösa, om inte mer: 62,6 % ber fem gånger om dagen, vilket är fler än männen (39,7 %). Dessutom bär 66,3 % av kvinnorna slöja offentligt, och 44,3 % vägrar skaka hand med män.

Hälften av migranterna (49,8 %) rapporterar att religionen nu spelar en större roll i deras vardag i Europa än den gjorde i deras hemland. 47,2 % är övertygade om att judar och kristna har villat bort sig från den ‘rätta vägen’, och 47,8 % tror att islams framtid skulle vara i fara om islam skulle tolkas på ett modernt sätt.

För 51,6 % av de tillfrågade är islams överlägsenhet jämfört med andra religioner självklar. 55 % tror på att icke troende kommer att hamna i helvetet.

Antisemitismen är djupt rotad: 46 % tycker att judar har ‘för stort inflytande i världsfrågor’, och 44 % anser att judendomen är skadlig. 43 % anser att det är judarnas eget fel att de förföljs, medan 54,5 % anser att judar endast bryr sig om sig själva.”

Våra politiker talar om religionsfrihet och åsiktsfrihet och gör sitt bästa för att förhindra kritik, utan att förstå att det leder till att muslimerna trappar upp sina krav. De förmanar oss, säger att vi måste bättra oss, i annat fall fungerar inte integrationen. De vägrar se att många muslimer inte alls vill integreras utan styra sig själva. Och på sikt vill de ta över.

I SVT:s Aktuellt intervjuas en stilig karl som talar svenska utan brytning. Han är på väg från moskén och förklarar dels att utropen ju bara vänder sig till troende muslimer och att andra därför inte behöver bry sig, dels att de som protesterar mot utropen angriper muslimerna, som är en minoritet – om det för dem som kan läsa mellan raderna ska betraktas som islamofobi eller rasism är mest en smaksak. Jag ser också en “fördjupande” debatt i Aktuellt mellan kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor och socialdemokraten Nalin Pekgul, troende muslim. Ingenting fördjupas emellertid, utan det är samma argument som bara upprepas lite fler gånger. Nedan följer den fördjupning som SVT inte förmådde bjuda sina tittare på.

Den muslim som intervjuades i Aktuellt var möjligen född i Sverige, men med rötter i ett annat land. Etniskt tillhör han en minoritet. Detsamma gäller för Nalin Pekgul, som är kurd. Emellertid, i rollen av muslimer är ingen av dem minoritetsmedlemmar, utan tvärtom bekänner de sig till en världsreligion, till på köpet den som växer snabbast. För tre år sedan beräknades antalet muslimer i världen vara cirka 1,6 miljarder. Medan var fjärde människa i världen är muslim, är bara var sjuhundrade människa svensk. Under de närmaste 40 åren beräknas dessutom antalet muslimer stiga till upp emot 2,8 miljarder, vilket gör islam större eller åtminstone lika stor som den retirerande kristendomen, världens ännu så länge största religion.

Gäller frågan islam i Europa finns det en seriös beräkning från år 2011. Då angavs antalet muslimer i Europa till 44,1 miljoner. I en färskare undersökning anges muslimerna utgöra 4,9 procent av Europas befolkning.

Det är svårt att exakt slå fast hur många muslimer som bor i Europa, dels beroende på vilka som ska räknas som muslimer, dels därför att det finns olika uppfattningar om hur Europa bör avgränsas. Det hindrar inte att trenden är kristallklar. I Holland fanns år 1909 drygt femtio muslimer. 2010 var antalet 914.000 och år 2030 beräknas antalet till 1.365.000. I Tyskland finns i dag ungefär sex miljoner muslimer, 6,1 procent av befolkningen. I Frankrike är de fler, 8,8 procent – ett arv från Frankrikes koloniala förflutna i Nordafrika. Samtidigt som Europas åldrande befolkning föder allt färre barn fortsätter muslimer både att immigrera och att föda fler barn, närmare bestämt tre gånger så många som Europas icke-muslimska befolkning. Bilden blir inte ljusare när man inser att europeiska icke-muslimska kvinnor, om de verkligen skaffar sig barn, gör det i trettioårsåldern. medan muslimska kvinnor ofta har fått flera barn före 25 års ålder. Det gör deras generationsväxlingar snabbare än de icke-muslimska européernas. Muslimerna och de icke-muslimska européerna möts med andra ord på halva vägen, i det snabbaste och mest omfattande folkbyte som Europa någonsin blivit utsatt för.

Den amerikanske diplomaten och islamkännaren Timothy M. Savage har beräknat antalet muslimer i Europa till 20 procent år 2050. Han anser att det är en tillräcklig bas för att Europa skall anpassas till Islam. Muslimerna kommer att representera det unga, livskraftiga och framtida Europa medan de kristna med sin betydligt högre medelålder, låga födelsetal och svaga förankring både i nationen och kristendomen kommer att vara den stora förloraren. Hur ska de män som i dag inte ens mentalt klarar att försvara sitt folk mot terrorism utan är kvinnligt välkomnande, omfamnande och inkluderande, kunna stå upp mot muslimska män, starka och tveklösa både i sin manlighet och i sin tro?

Nu Sverige. År 1930 genomfördes den sista folkräkningen, där medborgarnas religionstillhörighet registrerades. 15 personer uppgav då att de var muslimer. Fyra decennier senare skrev religionssociologen Lennart Ejerfeldt om muslimer, i en antologi redigerad av sociologen David Schwarz (Identitet och minoritet: teori och politik i dagens Sverige. Stockholm: Almqvist & Wiksell 1971). Han angav antalet muslimer i Sverige till mellan tio- och tolvtusen, fördelat på turkar, jugoslaviska bosnier och araber från skilda länder. Något muslimskt gemenskapsliv fanns inte, inte heller några moskéer eller andra religiösa samlingsplatser. Islamförsamlingen i Sverige hade ett hundratal medlemmar och anordnade en gemensam gudstjänst två gånger om året, i tillfälligt hyrda lokaler. Muslimerna låg lågt med sin religiösa tillhörighet, eftersom de uppfattade svenskarna som fientligt inställda till islam. De bad inte på sina arbetsplatser utan enbart i privatlivet och bostaden, vilket gjorde att de framstod som helt sekulariserade.

Det var då det. I dag finns det upp emot 800.000 muslimer i Sverige och antalet växer i rasande takt. Malmö har cirka 50 000 muslimer och 16 moskéer, vilket förklarar att judar flyttar därifrån. År 2010 uppskattades antalet aktivt religiösa muslimer i hela landet till cirka 110.000, men då räknades endast muslimer som är medlemmar i organisationer och föreningar som tar emot statsbidrag. En rimlig upp­skat­tning är, att i dag är ungefär en tredjedel aktivt troende och besöker ganska regelbundet någon av landets bortåt 200 moskéer, de flesta så kallade “källarmoskéer”. Islamic Center i Malmö har räknat ut att cirka tio procent av Sveriges muslimer är bokstavstroende vilket betyder att det finns cirka 80 000 muslimska fundamentalister bara i Sverige.

Kyösti Tarvainen, docent och systemanalytiker vid Aaltouniversitetet i Helsingfors, har gjort en prognos över den demografiska förändringen för bland annat Sverige fram till år 2065.

Sveriges muslimska befolkning beräknas årligen växa med 4,1 procent, beroende dels på ett högre födelsetal, dels på ett årligt beräknat inflöde av 34 000 muslimer. Enligt Tarvainens beräkningar kommer Sverige år 2065 att ha ungefär 25 procent muslimer.

“PEW Research Center” har också gjort beräkningar och ställer upp tre scenarios.

Om vi inte släpper in fler muslimer i landet kommer antalet muslimer ändå år 2050 att utgöra 11,1 procent av befolkningen. Med en viss migration är siffran 20,5 procent och om vi fortsätter med dagens stora migration blir siffran 30,6 procent. Det gör Sverige till det land i Europa som år 2050 har överlägset störst andel muslimer. Det alternativet är det mest troliga, med referens till antalet invandrade muslimer under det senaste decenniet.

De som enbart följer mainstreammedia får inte veta hur väl organiserade muslimerna är. Vi tenderar att se dem som ett kollektiv av familjer och individer, varav en överväldigande majoritet är fromma människor som inget annat vill än att integreras i sitt nya västerländska och svenska liv. Det är helt fel! Ingenstans i världen integreras muslimer. De gör inte bara motstånd utan deras organisationer är inriktade på att återigen erövra Europa.

En av dessa, Muslimska brödraskapet, bildades år 1928. Denna, den kanske största och viktigaste muslimska organisationen, finns i ett 70-tal av världens länder och rörelsens budskap har sedan mitten av 1900-talet spritts till ett 90-tal länder. Det finns inga direkta belägg för att organisationen bejakar terror och väpnad kamp, även om man kan säga att den gör det indirekt genom att vara nära lierad med palestinska Hamas.

Den inflytelserike ideologen Yusuf al-Qaradawi, som står Muslimska brödraskapet nära och som uttryckt sitt stöd för självmordsattacker, har uttalat att alla muslimer bör eftersträva att bygga upp sina egna samhällen, annars kommer de att smälta som salt i vatten. Ett sådant identitetsbevarande kräver att muslimer i väst ges möjlighet att inrätta offentliga institutioner, som drar en gräns mot omvärlden. Kravet på shariadomstolar är ett av dessa delprojekt, med målsättningen att avskilja muslimer från icke-muslimer i en islamiskt organiserad offentlighet. Medan ledare och intellektuella i väst siktar in sig på kommunikation mellan olika kulturer, säger al-Qaradawi rent ut att dialogen med eliten i väst går ut på att bereda mark för islam.

Muslimska brödraskapet driver en identitetspolitik som totalkrockar med den svenska PK-retoriken, eftersom den ställer grupper mot varandra. Detta blir bara undantagsvis synligt i den offentliga debatten. Det gäller yttrandefrihet, religionsfrågor, antisemitism, jämställdhet mellan kvinnor och män samt synen på homosexualitet och sexuella minoriteter.

Socialantropologen Aje Carlbom konstaterar i en färsk rapport att Muslimska brödraskapet är “en rörelse för samhällsförändring i islamisk riktning där både det civila samhället och staten har ingått i den politiska målsättningen”. (Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext – ideologisk kontinuitet eller förändring? Malmö Universitet/Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 2017). Aje Carlbom skriver:

En inte ovanlig teoretisk lösning är att göra en distinktion mellan “moderata” och “radikala” grupper i frågor som har att göra med den politiska metod för samhällsförändring som används av olika islamister. Både moderata och radikala eftersträvar att samhället och staten ska styras av deras religiösa tolkningar men metoden för att nå fram till detta styresskick varierar mellan de som ser det som ett långsiktigt övertalningsprojekt och de som vill gå snabbare fram och förändra genom väpnad kamp.

Islamistisk ideologi gör anspråk på att i princip styra allt som människor företar sig. Det slutgiltiga målet är att etablera en islamisk stat – och helst en globalt omspännande islamisk värld – där islamiska normer och värderingar kontrollerar alla människors handlande och tänkande. För att nå detta mål har rörelsen byggt upp en stark och uthållig organisation samt etablerat ett effektivt och omfattande socialt nätverk. Medlemmarna arbetar ständigt för att expandera den sociala basen och vidga cirklarna för anhängare och sympatisörer. Det viktigaste “verktyget” kallas i islamiska kretsar för dawa. Vanligtvis översätts begreppet med att “kalla” till eller “missionera” för islam men i Muslimska Brödraskapets tolkning har termen en bredare betydelse. Det handlar om ett gräsrotsarbete för att “omformulera människors identiteter så att de börjar följa islamiska värderingar”.

Det går inte att bli medlem i Muslimska brödraskapet genom att fylla i en ansökan per mejl eller en som skickas in med posten. Organisationen har spärrar för att säkerställa att bara de mest renläriga aktivisterna kan ta sig in i rörelsens kärnverksamhet och erhålla inflytelserika positioner. Medlemskap föregås av en flera månader lång indoktrineringskampanj där den tänkta medlemmen socialiseras in i Muslimska brödraskapets speciella tänkande.

Vilka muslimska organisationer finns det i Sverige, organisationer där Muslimska Brödraskapet har ett mer eller mindre stort inflytande? Nedan en lista på de organisationer som figurerade i medierna år 2013. Den är inte på något sätt komplett men ger en fingervisning om hur väl organiserade muslimerna är.

Islamic Center, Islamiska förbundet, Islamic Relief, Sveriges Muslimska Råd, Sveriges Unga Muslimer, Svenska Muslimer för fred och rättvisa, Sveriges Imamråd, Islamiska sunnicentret, Islamiska informationsföreningen, Sverige muslimska förbund, Bosniakiska islamiska församlingar i Sverige, Svenska Islamiska Samfundet, Imam ali Islamic Center, Islamiska samarbetsrådet, Islamiska kulturcenterunionen i Sverige, Islamiska shiasamfunden i Sverige, Svenska islamiska församlingar, Svenska islamisk samling, Islamiska Rådet i Sverige, Islamiska kvinnoförbundet i Sverige, Ibn Rusdh studieförbund, New Moon kulturförening, Skandinaviska islamiska organisationen, Sidratul Muntaha, Aksaa islamutbildning, Sveriges muslimska akademi, Koranläsarnas förbund, Sveriges muslimska scouter, Stiftelsen islamiska skolor i Sverige, Muslimskt Politiskt forum, Svenska islamska akademin, Ahmadiyya muslimska samfundet, Islamiska kulturföreningen i Trollhättan.

Sveriges Muslimska Studenter finns inte med på listan, inte heller “Sveriges muslimska akademiker”, “Muslimska mänskliga rättighetskommittén” eller “Charta 2008”.

Sannolikheten är stor för att det finns ett antal unga muslimer som engagerar sig i någon av dessa föreningar utan att för den skull aktivt ha sökt sig till Muslimska Brödraskapets tankegods. Det gäller i än högre grad för flera unga kvinnor, som inte bryr sig om vilken islamisk inriktning de gör till sin egen. Aje Carlbom skriver att Studieförbundet Ibn Rushd, som är kopplat till Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), i sin verksamhetsplan för 2017-18 lyfter fram Dawa som en viktig del av verksamhetens “folkbildning”.

I stora delar formulerar Ibn Rushd verksamhetsplanen på ett sätt som förväntas av en organisation som är intresserad av att kunna tillgodogöra sig statsbidrag. Det är dock möjligt att argumentera för att förbundet styrs av MB:s klassiska princip om att arbeta med vad vissa forskare kallar för ‘soft islamization’, det vill säga ett långsamt verkande attitydförändrande arbete i syfte att påverka det omgivande samhällets uppfattningar om religiösa idéer på ett positivt sätt.”

På sin blogg har Rebecca Weidmo Uvell sökt reda ut alla bidrag som olika muslimska organisationer fått av staten. Det visar sig vara en svårgenomtränglig djungel. Några smakprov:

Totalt har Centrala studiestödsnämnden (CSN) finansierat resor med nästan 13 miljoner för svenska muslimer som studerat vid islamistiska universitet i Saudiarabien, Jemen och Pakistan. Det främsta problemet är inte att dessa studenter på svenska skattebetalares bekostnad kan fördjupa sina studier i Islam utan att de kommer tillbaka till Sverige och radikaliserar folk.

År 2015 fick de olika muslimska förbunden via Islamiska Samarbetsrådet (ISR) totalt 8.868.000 kronor. Mellan 2013 och 2014 hade bidragen ökat med 26 procent och mellan 2014 och 2015 med 11 procent. Läser man Folkbildningsrådets årsredovisning för 2014 får man veta att studieförbundet Ibn Rushd 2015 kvitterade ut 17.360.000 kr. Folkbildningsrådet spädde på med 200.000 i extra bidrag för digitalisering. Därutöver fick de nästan åtta miljoner i andra bidrag och drog in över en miljon på hyresintäkter, I redovisningen finns en post på ”Övriga intäkter” på 5,3 miljoner. 2016 fick Ibn Rushd hela 48 miljoner i bidrag.

Men det finns som sagt mer att fiska i skattesjön och f d Ungdomsstyrelsen (MUCFS) delar också ut pengar som om det inte fanns någon morgondag. Så givetvis har många av de mest framträdande organisationerna även bidrag härifrån. Ibn Rushd fick till exempel 570.000 kr år 2011, 911.560 kr 2012, 720.000 kr 2013 och 350.000 kr år 2014. Totalt 2,5 miljoner kronor i ytterligare skattefinansierade bidrag på fyra år. ”Svenska Muslimer för Fred och rättvisa” har också varit mycket bidragsflitiga:

2011: 1 137 000 kronor
2012: 1 175 000 kronor
2013: 775 000 kronor
2014: 1 923 000 kronor
2015: 2 372 000 kronor

Sveriges Unga Muslimer har också fått bidrag av MUCFS.

2011: 2 143 000 kronor
2012: 503 293 kronor
2013: 1 409 000 kronor
2014: 0 kronor
2015: 1 821 000 kronor

Dessutom får muslimska föreningar bidrag från Allmänna Arvsfonden, Postkodlotteriet, Svenska Spel samt alla de framför allt stora kommunerna och deras föreningsbidrag.

Rebeccca Weidmo Uvell konstaterar att Sverige är ett land som formligen kastar pengar på olika “ideella” initiativ, och för dem som en gång fått bidrag verkar det vara näst intill omöjligt att någonsin förlora det “alldeles oavsett hur dålig eller orimlig du är”. Ett exempel är Islamakademin i Göteborg, som lyckades få ut pengar från Arvsfonden för projektet “Våra Liv”, där inga resultat kunnat styrkas. Tror någon att de behövde lämna tillbaka pengarna?

I den i svensk översättning nyutgivna “Egohumanisterna: De nya totalitärerna” ger den danske författaren Kristian Tørning en bra sammanfattning av det islamska projektet (Logik förlag 2018):

Europa har innehållit många olika kulturer, fast separerade i sina egna geografiska områden, och det har varit väldigt lyckat. Här kan man verkligen tala om att äkta kulturell mångfald har haft en positiv innebörd, men det har varit en naturlig mångfald, skapad av de europeiska folken, som förfinat sina egna kulturer till något unikt. Det har funnits och finns stora skillnader mellan de europeiska folken, men när man tillför islamisering, så har man plötsligt ett katastrofrecept. En katastrof som beror på att islam är ett äkta monokulturellt, transnationellt projekt. Islam vill bara ha islam, arbetar bara för att expandera islam och respekterar bara islam – så fungerar ingen av de europeiska kulturerna. Med utgångspunkt i upplysningstiden och den klassiska humanismen, finns en inbyggd välvilja och nyfikenhet i de europeiska kulturerna. Det enda som finns inbyggt i islam är strategisk dominans.”

Allt det ekonomiska stöd till muslimska organisationer som Rebeccca Weidmo Uvell redogör för är rena självmordspolitiken. De har som främsta ambition att stärka och vidmakthålla den muslimska identiteten. Islam är en totalitär ideologi med stor livskraft och ideal, som går på direkt kollisionskurs med de västerländska idealen.

Islam är en religion som inte bara skrämmer oss västerlänningar utan många muslimer är också rädda. De är rädda för Gud och för Guds bestraffning, om de bryter mot någon av alla dess regler och påbud. Islam är skräckens religion såväl för oss som för många tillbedjare. Det går inte att försvara sig mot en sådan religion genom att vara hygglig – det är liktydigt med reträtt. Frågan är hur vi ska kunna samla oss till försvar. De kristna organisationerna ger inga anvisningar. Tidigare har Europa framgångsrikt försvarat sig mot islam med hjälp av kristendomen. Nu är det första gången vi ska göra det utan kristendomen som vapen och ärligt talat går det inget vidare. Vi är helt enkelt för svaga. Konsekvensen är att vi både i Sverige och runt om i Europa har ett växande antal muslimska enklaver, lokala samhällen som i praktiken är ockuperade av muslimer.

Vill vi att den processen ska fortsätta, att som en cancer att äta sig djupare in i samhällskroppen? Ska det landa i ett inbördeskrig? Dit är vi på väg med den strategi för hanteringen av islam som politiker, kristna ledare, journalister och andra opinionsbildare anbefaller. De påstår att vi kan lösa konflikter med dialog och då blir det bra för alla inblandade. De tror att bara vi är trevliga, tillmötesgående och ekonomiskt generösa mot muslimerna, så kommer de att integreras. De kallar omöjliga integrationsprojekt för utmaningar. Med sina händer formar de hjärtan. Själv tar jag mig för pannan.

 

 

Karl-Olov Arnstberg, författare och professor i etnologi

 

Texten har tidigare publicerats på Invandring och mörkläggning


 


Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 123 611 3021, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!