Krönikor

Sverigedemokraternas väljare

Det är förvånande att forskarna här inte gör en distinktion mellan de två definitionerna på svenskhet, ethnos och demos, där ethnos är den etniska identiteten medan demos är medborgarskapet. Det skriver Karl-Olov Arnstberg i sin krönika, där han tar en översikt på forskningsrapporten ”Sverigedemokraternas väljare”.

Blåsippan, Sverigedemokraternas partisymbol
Publicerad 22 augusti 2018
Uppdaterad 21 september 2018

Institutet för Framtidsstudier är en självständig forskningsstiftelse finansierad genom bidrag från statsbudgeten och via externa forskningsanslag. Nyligen har de släppt en forskningsrapport betitlad ”Sverigedemokraternas väljare” (Forskningsrapport 2018/2 Stockholm 2018) skriven av Kirsti Jylhä, Jens Rydgren och Pontus Strimling. De ställer frågorna ”Vilka är de”, ”Var kommer de ifrån” och ”Vart är de på väg”? För att få svar gav de Novus i uppdrag att genomföra en enkätstudie, som besvarades av sammanlagt 3 518 personer.

Rapporten kan beskrivas som ett slags kvantitativ standardforskning och – vilket är vanligt för denna typ av undersökningar – den levererar en hel del självklarheter. Ett exempel:

Som resultaten ovan visar, och i linje med partiets retorik (Elgenius & Rydgren, 2017), tenderar Sverigedemokraternas väljare i mycket högre utsträckning än andra väljare att se invandringen som ett både ekonomiskt och kulturellt hot.

Vissa ”självklarheter” redovisas i siffror, vilket ger dem ett visst värde som argument i den politiska debatten. Några exempel:

Figur 2.4 visar andelen väljare som instämmer i att invandringen till Sverige bör minskas. Som förväntat instämmer så gott som samtliga av Sverigedemokraternas väljare med påståendet. Detta står i kontrast till Moderaternas (76 procent) och i synnerhet Socialdemokraternas väljare (39 procent).

Sverigedemokraternas väljare /instämmer/ i betydligt högre utsträckning /…/ i att det är ett problem att invandrare tar jobb från infödda svenskar (31-37 procent) jämfört med Socialdemokraternas (7 procent) och Moderaternas (12 procent) väljare. Vi finner liknande resultat för påståendet att invandring kostar för stora offentliga resurser, vilket hela 96-99 procent av Sverigedemokraternas väljare instämmer i, jämfört med 35 procent av Socialdemokraternas väljare och 78 procent av Moderaternas väljare.

Sverigedemokraternas väljare betraktar invandringen som ett hot i betydligt högre utsträckning än S­ och M ­väljarna. 82-85 procent av Sverigedemokraternas väljare instämmer i att det är ett problem att invandringen försvagar den svenska kulturen. Påståendet får betydligt mindre stöd bland Moderaternas (49 procent) och Socialdemokraternas (22 procent) väljare. Det är ännu vanligare, i samtliga väljargrupper, att instämma i att invandringen leder till ökad kriminalitet i Sverige – men fortfarande betydligt vanligare bland Sverigedemokraternas väljare (96-98 procent) än bland Moderaternas (80 procent) och Socialdemokraternas (43 procent) väljare.

När forskarna placerar in Sverigedemokraterna på den politiska höger-vänster-skalan upptäcker de, i likhet med de flesta andra som använt denna modell, att partiet är såväl höger som vänster, dock mest höger. Det borde ha fått dem att ställa frågan om det finns något annat och mer pricksäkert sätt ringa in vilket slags politiskt parti Sverigedemokraterna är och vad det är hos dem som attraherar väljarna. De hade till exempel kunnat använda den brittiske författaren David Goodharts uppdelning i Somewheres och Anywheres, som under det senaste året fått stor spridning, just därför att den är mer relevant.

Det som jag tycker är viktigast i undersökningen är att forskarna gör en distinktion mellan högerradikala och högerextrema partier och konstaterar att Sverigedemokraterna är högerradikala, inte högerextrema. Skillnaden är att de högerradikala partierna arbetar med de lagliga verktyg som demokratin erbjuder, medan högerextrema partier vill omvandla samhället med alla medel som står till buds, också med våld, om de anser det nödvändigt. Man skulle önska att medier och politiska motståndare respekterade denna distinktion och slutade att på ren rutin kalla Sverigedemokraterna för högerextrema.

Det handlar inte om ett politiskt ställningstagande utan om att skydda det politiska språket. Även om en del politiker och MSM-journalister anser att ändamålet helgar medlen och därför ljuger alltmer obesvärat, finns det en gräns för språkförstörelsen, åtminstone för dem som gör anspråk på att bli trodda. Sedan, det som jag ovan helt kort nämner, om Sverigedemokraterna verkligen alls ska ses som ett högerparti, det tillhör mera det politiska ”finliret”.

En intressant fråga som undersökningen ger svar på är i vilken utsträckning Sverigedemokraterna är ett andrahandsval för väljare som prioriterar andra partier. Exempelvis anger bara sju procent av socialdemokraternas väljare Sverigedemokraterna som andraval. Forskarna tolkar det som att de flesta socialdemokratiska väljare, som varit benägna att byta till SD, redan har gjort det. För Moderaterna ser det annorlunda ut. Hela 39 procent av dem anger Sverigedemokraterna som andrahandsval.

Bland de socialdemokratiska väljarna anger 14 procent att de inte vet vilket andrahandsval de har. Hos de moderata väljarna är siffran 6 procent. 10 procent av de socialdemokratiska väljarna anger att de inte skulle rösta på något parti alls, om de inte fick rösta på socialdemokraterna. Motsvarande siffra för moderaterna är 3 procent. Och för Sverigedemokraternas väljare är siffran hela 21 procent. Med andra ord, det är relativt vanligt bland dem att idag se Sverigedemokraterna som det enda möjliga partiet att rösta på. Detta beror givetvis på att av riksdagspartierna är det bara Sverigedemokraterna som är trovärdiga när det gäller Sveriges ödesfråga: att minska invandringen. Som jag tolkar utslaget tyder siffrorna på att en majoritet av svenska folket ser en koalition av Moderaterna och Sverigedemokraterna som det bästa regeringsalternativet.

I rapporten diskuteras också något som kallas för välfärdschauvinism. Det ska uttolkas som att välfärdsstaten i sig är önskvärd, men att vissa grupper – framför allt utlandsfödda invånare – bör exkluderas från välfärdsstatens förmåner, därför att de anses utnyttja och tära på statens offentliga resurser. Därmed betraktas deras närvaro som en orsak till välfärdsstatens upplevda nedgång. Forskarna skriver:

Det är värt att uppmärksamma att samtliga väljargrupper ser invandringens kostnader för den offentliga sektorn som mer negativt än att invandrare skulle ta jobb från svenskar, och den skillnaden är väldigt stor även bland SD ­väljare. Det kan tyda på att stödet till Sverigedemokraterna inte främst bygger på upplevelser av individuell ekonomisk konkurrens utan snarare på upplevelsen att invandringen utgör ett hot mot välfärdsstaten och att infödda svenskar inte får tillräcklig valuta för sina skattepengar, vilket skulle vara ett tecken på välfärdschauvinism.

Välfärdschauvinism är ett stötande begrepp. Det är knappast chauvinism i sig att man anser att de skatter som medborgarna betalar bör reserveras för landets medborgare. Det kan tilläggas att SD inte har på sitt program att stänga utlandsfödda invånare från välfärden. Det är också stötande att forskarna genomgående använder begreppet ”anser”, som om detta inte är frågor som kan besvaras empiriskt. Det är inte enbart en ”upplevelse” att invandringen hotar välfärdsstaten. Det är en fråga som är förhållandevis lätt att besvara, vilket också gjorts på många olika sätt.

Intressant och för mig lite oväntat är att 74-78 procent av Sverigedemokraternas väljare anser att feminismen har gått för långt. Ungefär hälften av Moderaternas väljare (53 procent), och en minoritet av Socialdemokraternas väljare (24 procent), instämmer i detta påstående.

För att undersöka attityder gentemot politisk korrekthet hos olika väljargrupper ställdes det en fråga om huruvida det tas för mycket hänsyn till människor som känner sig kränkta över vad andra säger. Sverigedemokraternas väljare instämde i högst utsträckning (76–82 procent). För Moderaternas väljare var siffran 66 procent och för socialdemokraternas 43 procent. Med andra ord, en majoritet av väljarna ogillar den politiska korrekthet som håller samtliga riksdagspartier, också Sverigedemokraterna, i ett järngrepp.

Forskarna skriver också:

Xenofobi kan även ge upphov till fientlighet och aggression när främmande grupper kommer för nära, speciellt om de upplevs som ett hot mot den egna gruppen. Xenofobi har ibland betraktats som en form av kulturell rasism eftersom den innefattar en föreställning om att kulturer är essentiellt olika varandra och att de definierar eller determinerar individers egenskaper.

Här glider de in i det politiska språk de borde markera en skarp gräns gentemot. Xenofobi kan låta ”vetenskapligt” men är ett politiskt begrepp. Det normala, såväl genetiskt som socialt, är att betrakta främlingar på en skala från neutral och avvaktande till öppet fientliga. Att vara i andra änden av detta spektrum, från kärleksfulla (Refugees welcome) till neutrala, är mera ”fobiskt”, om man nu alls vill begagna sig av den typen av klassifikationer.

Ett annat begrepp som är vanligt i den politiska debatten är kunskaps- eller faktaresistens, som syftar på tendensen att inte ta till sig ny kunskap om olika fenomen.

Orsakerna varierar beroende på vad dessa kunskaper innebär för individen och samhället (Hornsey & Fielding, 2017). I den här studien har vi fokuserat på två områden som diskuteras flitigt i den allmänna debatten och som även stöds av vetenskapen (se t.ex. Hornsey & Fielding, 2017): den globala uppvärmningen och dess mänskliga orsaker och vaccination och dess önskvärda effekter. Resultat i Figur 4.6 visar att 14 procent av Sverigedemokraternas väljare tar avstånd ifrån påståendet att det pågår en global uppvärmning som är orsakad av människan, medan en betydligt lägre andel gör detta bland Socialdemokraternas (1 procent) och Moderaternas (5 procent) väljare.

Här har forskarna gått vilse. Det är viktigt att veta vad man mäter och här handlar det mera om ett mått på hur effektiv propagandan är än på kunskapsresistens.

Forskarna skriver:

En egenskap som Sverigedemokraternas väljare anser viktig är att personen har svenska värderingar (94 procent). Den egenskapen betraktas som något mindre viktig bland Socialdemokraternas (61 procent) och Moderaternas (79 procent) väljare. Grupperna skiljer sig ganska lite åt när det gäller vilken vikt de lägger vid huruvida en person är svensk medborgare. Dock anses även den aspekten vara viktigare bland Sverigedemokraternas väljare (85 procent) än bland Socialdemokraternas (71 procent) och Moderaternas väljare (79 procent). De två minst viktiga aspekterna i samtliga väljargrupper har att göra med första­ eller andragenerationsinvandrare. Ungefär hälften av Sverigedemokraterna (48 procent), och en minoritet av Socialdemokraternas (15 procent) och Moderaternas (27 procent) väljare anser att det är viktig att personen är född i Sverige för att hen skall definieras som svensk. Ännu mindre vanligt är det att anse det viktigt att personen har föräldrar som är födda i Sverige. Även detta är dock vanligare bland Sverigedemokraternas (37 procent) väljare än hos Socialdemokraternas (10 procent) och Moderaternas (16 procent) väljare.

Det är förvånande att forskarna här inte gör en distinktion mellan de två definitionerna på svenskhet, ethnos och demos, där ethnos är den etniska identiteten medan demos är medborgarskapet.

Lite våghalsigt ger de sig in på att diskutera konspirationsteorier och konstaterar att den teori som får mest stöd i samtliga väljargrupper är att det finns forskare som manipulerar, fabricerar och undanhåller bevis för att vilseleda allmänheten. 60 procent av Sverigedemokraternas väljare anser att detta är sant, medan andelen är lägre bland Socialdemokraternas (44 procent) och Moderaternas (50 procent) väljare. Tron på övriga konspirationsteorier delas av en minoritet i samtliga väljargrupper och skillnaden mellan Sverigedemokraterna och de övriga väljargrupperna är också mindre. 22 procent av Sverigedemokraternas väljare, 14 procent av Socialdemokraternas väljare, och 12 procent av Moderaternas väljare anser exempelvis att läkemedelsindustrin arbetar för att hålla människor sjuka, snarare än friska, för att göra större ekonomisk vinst. 18 procent av Sverigedemokraternas väljare anser att experiment som involverar nya droger eller teknologi utförs på allmänheten utan deras kännedom eller medgivande, medan motsvarande andel bland Socialdemokraternas och Moderaternas väljare är 11 respektive 12 procent.

Avslutningsvis kan det konstateras att de forskare som genomförde enkätundersökningen inte är inlästa på litteratur som är relevant för att förstå vilka Sverigedemokraterna är och varför de attraherar ”vanligt folk”, både till höger och vänster. Kort sagt, de begriper inte riktigt vad det är för fenomen de studerar. Det är emellertid ingen kritik jag vill rikta mot dem personligen utan mera ett konstaterande av att så här går det, när man förutsätter att forskarna ska hålla sig innanför åsiktskorridorens väggar.

 

 

Karl-Olov Arnstberg, författare och professor i etnologi

 

Texten har tidigare publicerats på Invandring och mörkläggning.

Liknande artiklar:

Om skribenten

Karl-Olov Arnstberg (född 1943) är en svensk professor i etnologi, författare och journalist.

Han har skrivit flera omtalade böcker inom ämnena integration och invandring, bland annat böckerna Invandring och mörkläggning samt Invandring och mörkläggning II, som han skrev med socionomen och journalisten Gunnar Sandelin.

Arnstberg har även en bakgrund som krönikör på tidningen Expressen i början av 90-talet.

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!