Samhällsberättelsens makt

Ordet historia är verkligen passande för att beskriva vårt förflutna. Synen på vår historia avgör nämligen hur vi fortsätter berättelsen – historien – om oss själva in i framtiden.

Stora omvälvningar av den dominerande samhällsmakten har därför alltid medfört en omformulering av historieberättelsen, som ett medel för att etablera och dirigera samhällsutvecklingen i en ny riktning. Om någon aspekt av historien demoniseras, är den naturliga konsekvensen att man strävar efter att undvika något liknande i den framtida berättelsen, medan de delar av historien som istället glorifieras skapar en undermedveten strävan att återskapa dess gloria i ny tappning. Ett bevingat uttryck från George Orwells 1984 som sätter fingret på denna dynamik, är att den som kontrollerar nutiden kontrollerar det förflutna, och att den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden.

Det förflutna består av så många olika händelser att det i någon mån alltid är upp till nutiden att sovra bland all information, för att bygga en berättelse på samhällelig och även på en personlig nivå. Positiva delar av ens livshistoria kan tjäna som inspiration, men även skit som hänt i det förflutna kan med rätt perspektiv användas som gödsel för att nära en önskvärd framtid. Urvalet betyder inte att man måste ljuga, även om det förstås finns berättelser som återspeglar verkligheten på mer eller mindre rättvisa sätt. Snarare betyder det att berättelsen är ett aktivt och levande verktyg som ger vägledning och formar framtiden. Vilka fenomen som framhävs som bra eller dåliga, eller vem som framhävs som hjältar eller skurkar, är alltid underställt den dominerande samhällsberättelsen.

Kristendomen befäste exempelvis sin ställning i Europa med en berättelse där man civiliserade hedningarna från barbari och häxkonst. Den som höll fast vid hedendomen var således en primitiv barbar som hade potentiellt samröre med djävulen. Hedniska tempel revs och kyrkor byggdes för att hedra denna nya berättelse. Sovjetkommunismen porträtterade istället sitt övertagande i Ryssland med att ha avskaffat religiös villfarelse och ersatt den med objektiv vetenskap, och med att ha befriat människorna från kapitalistiskt förtryck till förmån för social rättvisa. Den som inte gav sitt medtycke till bolsjevikernas revolution var därigenom irrationella bakåtsträvare och potentiella förtryckare. Kyrkor revs och ersattes med Leninstatyer. När Sovjetunionen i sin tur föll, revs med detta många av dessa Leninstatyer för att ge plats åt andra historiska symboler tillhörande ytterligare en annan berättelse.

Den nuvarande västerländska berättelsen utgår i mångt och mycket från européernas oförlåtliga arvsynder i form av plundringståg, kolonialism och krigsförbrytelser. För att göra bot för denna arvsynd är den väg som anvisas mot paradiset bortom regnbågens slut, att en gång för alla avskaffa det europeiska arvet i såväl historisk som kulturell och rent bokstavlig biologisk bemärkelse. Samtidigt som denna historieberättelse genomsyrar den nuvarande diskursen i såväl media som i kulturvärlden, håller samtidigt en ny berättelse på att ta form. Denna alternativa berättelse berättar om en ny generation som strävar efter att befria sina hemländer från den korrumperade nomenklatura som förslavat dem under Mammon och maler ner dem i den politiska korrekthetens kvarn. Eftersom vinnaren alltid skriver historien återstår det ännu att se vilken av dessa berättelser som blir framtidens historieskrivning.

Isac Boman