Postmodernismens förödande människosyn

Människosynen som den postmodernistiska filosofin torgför är att du som individ inte existerar mer än som en biologisk kropp tillhörande en samhällsgrupp. En människas samvete, förnuft och etiska omdöme ges inget utrymme. En sådan människosyn bidrar till att skada vårt samhälle i grunden.

publicerad 23 januari 2022
- av Dan Ahlmark
Foto: Adrien Delforge/Unsplash

Vilken människosyn har egentligen den postmodernistiska filosofin (och därmed också dess kulturmarxistiska samhällsideologi)? Med människosyn menas här förståelsen av vilka människans viktiga egenskaper är; hur människor skaffar kunskap och kommunicerar; hur känslor uppkommer och behandlas, och på vilka sätt människan kan påverkas. Vad bestämmer människors värderingar och mål, och hur beter de sig i samhället? Från kulturmarxistisk utgångspunkt är frågan hur människan och hennes åsikter formas särskilt viktig.

En utgångspunkt är då att som individ existerar Du egentligen inte i den postmodernistiska filosofin bortsett från som en biologisk kropp tillhörande vissa samhällsgrupper. Du är en varelse som föds såsom ett oskrivet blad och Dina åsikter av olika slag erhålls sedan genom kulturell, samhällelig påverkan och erfarenheter under livet. Och instinkter, lidelser och irrationella impulser ses som viktiga drivande krafter i människan, vilka ofta inte kan motstås. Aggressioner, motstridiga inre känslor och krav på omedelbar tillfredsställelse av önskningar sägs styra oss. Ilska, förtvivlan, rädsla och ångest greppar oss tillsammans med känslor av skuld och meningslöshet. Någon allmän god förklaring av just känslor och dessas orsaker samt dess betydelse för människan ges dock inte av postmodernismen. Däremot sägs de vara så viktiga och tillförlitliga att de hellre än förnuft och logik bör styra vårt handlande.

Men människan har i verkligheten en rad personliga nedärvda egenskaper som medverkar till att göra henne unik. Hennes fria vilja som en avgörande faktor existerar dock inte enligt postmodernismen, som inte heller har insikten om personers egna tänkande som orsak till deras värderingar, mål och därmed handlingar. Istället har man valt att tro på hypotesen om social/kulturell konstruktivism och att personer pressas till sitt handlande – förutom av yttre påverkan – av olika drifter och lidelser. Men tron på sådan konstruktivism som en självklar och styrande princip avseende människors utveckling och beteende är ett misstag.1

Huruvida det finns en objektiv verklighet verkar vara osäkert för många postmodernister. Säkert för dem är dock, att människan inte kan beskriva världen rätt. Även om människans sinnen eventuellt observerar denna korrekt kommer hennes ord och begrepp att förvränga beskrivningen av den. Orden/begreppen påstås historiskt vara så påverkade och bemängda av diverse innehåll från den aktuella kulturen att de förlorat sin funktion att sant beskriva verkligheten. Det innebär då att ingen säker kunskap om omvärlden kan etableras. Människan kan alltså inte utifrån förnuftet uttala sig säkert om företeelser i omvärlden. Detta betyder samtidigt att man inte kan falsifiera något. Men postmodernismens påstående, att människan inte objektivt kan klarlägga och objektivt fastställa fakta om verkligheten, är ohållbart.2 Varje kultur sägs också skapa sin egen kunskap, vilket bidrar till att skapa hinder för kommunikationen och förståelsen mellan människor i världen. Vi sägs därför av flera skäl inte kunna bedöma andra samhällen och universella principer kan inte tillämpas.

Filosofins nivellering av individen och den subjektiva kunskapsteorin medverkar till att det för varje libertarian grundläggande kravet att skaffa sig andlig självständighet baserad på rationellt tänkande är helt oviktigt för kulturmarxismens anhängare. Eftersom dessa inte tror på förnuftet, fakta eller logik, tas deras förnuft över av subjektivism; av sin ideologi, vilken inte har någon empirisk grund, samt känslor. Lättheten att utpeka andra som rasister, förtryckare med mera, och benägenheten för hatiska angrepp vid åsiktsskillnader är ett uttryck för detta. Bland annat ideologins kollektivism verkar understödja ett rent personligt ogillande eller ren aversion mot enskilda personer med självförtroende, som är lyckosamma, skickliga eller kraftfulla. Så – duktiga individer väcker motvilja, eventuellt också för att kulturmarxistiska anhängare känner av olika typer av mindervärdighet. Bristen i verklighetsförankring torde medverka till det.

Kanske vid sidan av deras osäkerhet är tre känslor av ideologiskt ursprung de främsta hos kulturmarxister: skuld; rädsla och sökande efter godhet, vilken sistnämnda faktor dock i sin kulturmarxistiska form är förkrympt och deformerad. Den starkaste känslan är nog skuld, vilket också är en huvudkomponent i ideologins viktigaste politiska metod: identitetspolitiken. Den senare bygger på postmodernismens tro på att konflikter är människans och samhällets naturliga tillstånd. Ständiga strider med andra grupper och individer är självklara och de är ett nollsummespel.

Då kunskapsteorin berövar människor möjligheten att ha en fast och rationell bas för kunskap och sina värderingar, tvingas individer att känna sig osäkra gällande mycket. Det skapar ett beroende av de känslor, som självfallet träder in, när rationalism och objektiva fakta kastas ut. Den katastrofala principen att värdesätta känslor högre än rationellt tänkande, det vill säga god analys, leder troligen ofta till personliga motgångar och kriser.

Kollektivismen och den personliga osäkerheten torde ofta leda till en ovilja att ta eget ansvar och dessutom till en låg självuppfattning. Just inverkan på självuppfattningen har psykologiska följder som inverkar på individens beslutsfattande och möjliga livsglädje. Och beroendet av känslor medför att rädslor av olika slag naturligen blir särskilt vanliga hos kulturmarxister. Bundenheten till andras omdömen och gillande ökar också sjufalt när egna värderingar och mått på det egna värdet försvinner. Rädslan att förlora sådant gillande blir alltför stor. Den viktiga uppfattningen om egen godhet baseras på ytterst svaga och ynkliga grunder, eftersom måttstocken – den kulturmarxistiska godheten – är så tillbakabildad och deformerad.

Denna påverkan och kapitulation av det mänskliga intellektet förklarar mängden av andrahandsmänniskor3 och snöflingor.4 Kulturmarxismen är också en i sann mening toxisk lära. Sällan möter man en förkunnelse, där så många påståenden är gruvligt felaktiga och så direkt motsäger det sunda förnuftet. Få ideologier sprider nedvärderande och fientliga åsikter om andra människor så lätt och utan att bekymra sig om sakliga grunder. Postmodernismen framträder utan skam med total likgiltighet för sin brist på en empirisk bas för sina teorier.

Att så många är påverkade av läran förvånar. Men det beror troligen i Sverige på en lång indoktrinering från kollektivistiskt inriktade utbildningsanstalter, en kontrollerad press med sin politiska korrekthet och allt smalare åsiktskorridor, brett offentligt stöd åt kollektivistiska NGO:s och en delvis partisk offentlig förvaltning. Utan den offentliga indoktrineringen skulle antalet sympatisörer varit mycket lägre.

Om man summerar den postmodernistiska synen på människor syns ett ord vara lämpligt: antihumanism. Ingen hänsyn tas till människors verkliga egenskaper och åsikter: hennes samvete, förnuft och etiska omdöme ges inget utrymme. Föraktet för individen är gränslöst. Åsikten är i grunden att en människa bara har en subjektiv uppfattning om världen, att hennes eget jag saknas (jaget är gruppens), och hon är generellt en känslostyrd och osjälvständig varelse utan stor kraft och uthållighet. Den människa, som framträder genom dessa beskrivningar, är helt enkelt ett patetiskt monster. Att ha övergett rationalitet, logik och fakta och företräda åsikter i strid med sunt förnuft leder troligen ofta till förtvivlan och olycka. Dessa människor har av filosofin förletts att misshandla sina själar. En människosyn med sådana konsekvenser kan under tiden den har inflytande orsaka att vårt samhälle fundamentalt skadas. Därför bör kulturmarxismens inflytande i Sverige motarbetas på alla områden.

 

Dan Ahlmark

 


Källor och referenser:

(1) Branden, Nathaniel (1969). The Psychology of Self-Esteem, A new Concept of Man’s Psychological Nature; s. 45- 59. Nash Publishing Corp., Los Angeles, California.

(2) Nya Dagbladet – Är postmodernismens samhällsteori trovärdig? Del 2

(3) Det Goda Samhället – Andrahandsmänniskan och politisk korrekthet

(4) Nya Dagbladet – Snöflingorna


Välkommen att diskutera! NyD vill uppmuntra till en saklig och kvalitativ debatt vilken genomsyras av god ton och respekt för andra åsikter. Du är själv juridisk ansvarig för vad du skriver. Läs våra fullständiga kommentarsregler här.
Visa kommentarer (9)