Postmodernismen är en totalidiotisk tankegestalt

Postmodernismen föds inom litteraturvetenskapen på 1950-talet, då amerikanska kritiker lite luddigt börjar använda begreppet för att beskriva vad de uppfattade som en estetisk nyordning. Jag misstänker att de inte riktigt visste vad de talade om utan i första hand blev förtjusta i begreppet, eftersom det signalerade att de befann sig vid den litteraturvetenskapliga fronten, hade koll på det nyaste av det nya. Efterhand börjar beteckningen också användas för så olika fenomen som stilblandande arkitektur och anti-teatralisk fridans. Den tidiga postmodernismen var just inte mer än en uppmaning att försöka avstå från modernismens konventioner, att tänka nytt.

Det dröjde till början av 1980-talet innan termen fick något genomslag i kulturdebatten. 1979 gav den franske filosofen och litteraturvetaren Francois Lyotard ut La Condition postmoderne. Rapport sur le savoir. Det var ett beställningsjobb för Quebecs regering i Kanada. Den tes Lyotard förde fram var att vetenskapen inte längre kunde göra anspråk på den enda och legitima sanningen. Det finns inte bara en stor berättelse om samhället, i Lyotards språk metanarrationen, utan många berättelser, varvid de mindre berättelserna är förtryckta. Rapporten handlar dock inte om litteraturens tillstånd utan om den vetenskapliga kunskapens villkor. Politiskt befann sig Lyotard långt ut på vänsterkanten. Han var trotskist och deltog aktivt i studentrevolten i Paris 1968.

Det dröjde några år innan Lyotards rapport kom ut i engelsk översättning, vilken kan ha berott på att den marxistiske amerikanske litteraturvetaren Fredric Jameson först skulle förse den med både ett långt förord och ett appendix, där han sökte besvara frågan vad postmodernism är för något. Hans appendix finns för övrigt med i en svensk antologi som publicerades så tidigt som 1986: Postmoderna tider? Det året och även påföljande år diskuterades postmodernism livligt i både Dagens Nyheter och Aftonbladet. Viktigast var ändå litteraturtidskriften Kris som redan från slutet av 1970-talet förde in en rad franska tänkare: Jacques Derrida, Roland Barthes och Maurice Blanchot.

Alla var inte lika förtjusta i postmodernismen. Dagens Nyheters kulturchef Arne Ruth ansåg att det var ett begrepp för kulturskribenter. De lyfte fram sig själva som invigda i dess mysterier. Författaren Stig Larsson sa avfärdande att det var ett nytt lite kul ord som folk svängde sig med i massmedia. Den dåvarande akademiledamoten Knut Ahnlund var hårdare. När Horace Engdahl, som chefredaktör för Kris starkt förknippad med postmodernismen, 1997 valdes in i Svenska Akademien skrev Ahnlund att det var en kvasilära som med obegriplig arrogans snyltat sig in på en rad vetenskaper. Horace Engdahl svor sig fri:

“Postmodernismen är ett hjärnspöke som hemsöker företrädesvis konservativt lagda professorer. Att jag skulle vara postmodernist är ett komiskt missförstånd. Jag har praktiskt taget aldrig använt termen och har aldrig gått i bräschen för åsikter som på något rimligt vis kan beskrivas som postmoderna. Det är skrattretande att utnämna mig till postmodernist. (Göteborgsposten 20/12-97).”

Som Victor Malm 2019 konstaterade i sin doktorsavhandling om Katarina Frostensons och Stig Larssons diktning verkade det finnas något pinsamt och generande med begreppet.

Fredric Jameson är den andre av de båda tidiga tänkare som står ut. Han är född 1934, lever fortfarande och är verksam vid Duke University i Durham. Två av hans svenska lärjungar är DN-skribenten och etnicitetsprofessorn Stefan Jonsson och den avlidna akademiledamoten Sara Danius. I en presentation beskrev hon Fredric Jameson som inte bara en av vår tids mest betydande kulturteoretiker utan påstod också att han ”gjort mer för den historiskt inriktade förståelsen av konst och kultur än någon annan samtida forskare”. Det stannade inte där, utan Sara Danius hävdade dessutom att Jameson hade förnyat den marxistiska kulturteorin mer än någon annan samtida intellektuell:

“I dag är Jameson en kulturteoretiker som rör sig obehindrat mellan samtida koreansk film, Ricoeurs hermeneutik, Rem Koolhaas senaste byggnader, Aristoteles poetik, nordamerikansk science fiction, Hegels dialektik, Liszts symfonier, modern kinesisk lyrik, Godards tidiga filmer och Sjöwall-Wahlöös polisromaner.”

I tidskriften New Left Review publicerade Fredric Jameson 1985 sin för postmodernismen mycket viktiga essä Postmodernism, or The Cultural Logic of Late Capitalism. Han målade där upp en dystopisk bild av vår samtid. Kapitalismen hade segrat inte bara över andra produktionsformer utan också totalt tagit makten över vårt tänkande. Resultatet är att det inte längre skapas originell och djup konst utan sådant som det går att tjäna pengar på, det vill säga själlösa massproducerade konsumtionsprodukter. De stora moderna konstnärerna. var revolutionära och såg inte som sin uppgift att måla vackert utan att provocera, som exempelvis Duchamp med sin pissoar. Modern kan man bara vara i förhållande till något omodernt och till skillnad från äldre konst var den moderna fientlig gentemot den samhällsordning den existerade under. På samma sätt revolterar postmodernismen mot det moderna. Hur det går till är inte lätt att svara på men resonemanget landar – för vilken gång i ordningen – i en kritik av kapitalismen.

Fredric Jameson argumenterar för att med de moderna museer som växer fram runtom i västvärlden så kliver modernisterna ner från barrikaderna, för att ta plats i borgerlighetens salonger. I dag är dessa museer populära och lönsamma masskulturella centra och utställningarna marknadsförs som kommersiella varor. Picasso, Kahlo, Matisse och Kandinskij tillhör borgarsamhällets kanon.

Lyotard och Jameson må vara aldrig så viktiga postmodernistiska tänkare. Det är ändå två andra namn som betyder mer, av dem som förs fram inom postmodernismen. Det har sitt intresse att ingen av dem kallade sig för postmodernist. Den ena är Jacques Derrida (1930-2004), den andra är Michel Foucault (1926-84).

Derrida blir central inom postmodernismen med begreppet dekonstruktion. Det mest berömda citatet från honom är ”Det finns inget utanför texten”. Om verkligheten finns så kommer vi inte åt den. Allt är texter, allt är konstruerat. Eftersom texter är konstruktioner kan de dekonstrueras. Det låter ju logiskt korrekt, åtminstone om man accepterar utgångspunkten. Dekonstruktionen syftar till att visa hur alla texter bär på motsägelser som kan ligga dolda, men vad som ska bli resultatet av dekonstruktionen svarar Derrida aldrig på – inte olikt när ett barn plockar sönder en klocka utan att kunna tala om poängen.

Filosofen och historikern Michel Foucault är det andra riktigt stora namnet inom postmodernismen. Som de övriga stod han politiskt långt till vänster, var också aktivist och utnämnde kapitalismen till sin huvudfiende. Till en del handlade det om hans personliga uppror. Han kom från en burgen överklassmiljö och sattes i de finaste skolorna. Förhoppningen var att han skulle gå i sin fars fotspår och bli läkare. Nå, det gick rätt bra för honom ändå. Pernilla Ouis, lektor vid Malmö högskola, skrev i tidskriften Axess (nummer 2/2010):

“Foucault är Gud i den svenska universitetsvärlden, inte profet, utan Gud fader själv. /…/ Varje student som aspirerar på högre studier måste begripa hans storhet och förhålla sig till hans tankar. Att kritisera dem är en omöjlighet i den akademiska världen.”

Särskilt lycklig var Foucault emellertid inte. Han hade tidigt tankar på att ta livet av sig och gjorde flera försök. Förmodligen var det relaterat till hans homosexualitet, sadomasochistiska böjelser och förkärlek till ynglingar.

Foucaults bidrag till den postmoderna soppan är att alla sociala relationer handlar om makt. Det finns två slag makt: den förtryckande och den normaliserande. Repressiv makt är det vi vanligtvis tänker på som maktutövning. Det är det som utövas i domstolar och den ordning poliser upprätthåller, om nödvändigt med hjälp av sina batonger eller andra vapen. Repressiv makt tvingar oss att göra det vi inte vill göra medan normaliserande makt får oss att vilja göra det som vi ändå måste göra. Den normaliserande makten har en hjärntvättande effekt eftersom vi inte märker hur vi lyder den. Den som verkligen har makten behöver knappast ens göra några markeringar. I synnerhet handlar vetenskaplig kunskap, enligt Foucault, om maktutövning.

Det är samhället och makten som tar form genom medborgarna och Foucault ansåg inte att det finns någon person bakom dessa maktens avtryck. Han visar hur statens normaliserande makt växer fram, i synnerhet under 1800-talet. Synsättet passar som hand i handske samman med vänsterns uppfattning att allt det som kriminella och våldsverkare gör egentligen är samhällets fel. Det är samhället som misslyckats i utövandet av sin normaliserande makt. Tillspetsat: Det finns inget personligt ansvar därför att det inte finns någon person bakom människors handlingar.

Många traditionella historiker är kritiska mot Foucault därför att hans studier inte är förutsättningslösa. Foucault använder den historiska empirin för att visa hur makten fungerar under olika epoker. Det blir en slags historiens motsvarighet till vår tids agendajournalistik. Urvalet och presentationen har ett politiskt syfte. Tre dystra år läste han som doktorand i Uppsala, men fick sitt avhandlingsutkast om vansinnets historia utdömt som ”konstlad litteratur” av handledaren professor Sten Lindroth. Det ledde till att han istället disputerade i Paris.

Kärnan i postmodernismen är att det inte finns någon kärna. Alla mönster och konstruktioner är i sig slumpartade och de ordnas genom maktutövning. Inget har någon nödvändighet av naturen, allra minst människan. Det finns inga färdiga former utan det vi kallar för verklighet är ett maktens illusionsmakeri, som äger rum i språket. Allt är påhitt. Allt är sociala konstruktioner och allt kan därför dekonstrueras. I en lång artikel om identitetspolitik i tidskriften Respons skriver Fredrik Agell 2016:

“Ursprungligen en angelägenhet för små akademiska kotterier har fundamentala trossatser spritts och förvanskats till den grad, att det i dagens identitetspolitiska mainstream-offentlighet är en odiskutabel sanning att västerländska samhällen är kännetecknade av ett strukturellt förtryck av sexuella minoriteter, trosriktningar, etniska grupper.”

Den brittiska kulturkritikern Helen Pluckrose sätter upp postmodernismens teori i en punktlista. Även om den i stort sett dött ut inom akademiska kretsar så lever den vidare bland aktivister:

• Det finns inget sätt att nå objektiv kunskap på. Allting är kulturella och sociala konstruktioner.
• Samhället domineras av makt- och privilegiesystem som medborgarna accepterar som normala och sunt förnuft. Dessa ser olika ut i olika kulturer och subkulturer. Inget av dem är korrekt eller överlägset något av de andra.
• De kategorier vi använder för att förstå såväl fakta som fiktion, förnuft och känsla, vetenskap och konst, manligt och kvinnligt är falska. De i själva verket maktsystem som behöver brytas ner och analyseras.
• Språket har total makt över våra sinnen och används för att konstruera förtryckande sociala realiteter, vilket gör att språkliga begrepp måste kritiskt granskas, i syfte att frilägga maktens diskurser.
• Det en talare för fram har inget företräde framför åhörarnas tolkning.
• Idén om en autonom individ är en myt eftersom också individen är en kulturell konstruktion, formad av sin relation till makten.
• Idén om en universell mänsklig natur är också en myt. Den är konstruerad av makthavare som bestämt att detta är det rätta sättet att vara på. Det är därför som den mänskliga naturen är vit, västlig, maskulin och heterosexuell.

I dag har postmodernismen samma roll i offentligheten som politisk korrekthet. Den är en regerande och destruktiv tankegestalt, samtidigt som själva beteckningen är pejorativ. Det finns mig veterligt inte längre någon betydande tänkare som kallar sig postmodernist, lika lite som någon av våra mest offentliga personer vill kalla sig politiskt korrekt. Till detta vill jag lägga min personliga uppfattning:

Postmodernismen är så verklighetsfrämmande och totalidiotisk att man bleknar. Den säger att allt är kaos utanför språket, men det är ju tvärtom! Allting är ordnat och strukturerat, både i den biologiska och den mänskligt sociala världen. Och att påstå att objektiva sanningar är oåtkomliga i en tidsålder då i synnerhet vetenskapen utifrån sin förmåga att förstå sig på verkligheten byggt upp en tidigare okänd närmast science fictionartad värld, hur fasen kan man ens tycka att det är en tanke som är värd att intellektuellt ens pröva? Postmodernisterna borde ha stannat i sin franska sandlåda. Tyvärr gjorde de inte det.

Karl-Olov Arnstberg

Artikeln har tidigare publicerats Invandring & Mörkläggning