Krönikor

Min besvärliga storasyster Sverige

I helgens krönika skriver Nya Dagbladets åländske krönikor Isac Boman om sina dubbla förhållningssätt till Sverige under sin uppväxt och hur det format hans syn på frågan om identitet.

Publicerad 26 november 2017
Uppdaterad 23 juli 2019

Åland är visserligen i praktiken en del av den svenska kultursfären med allt vad det innebär från Solsidan till Astrid Lindgren, men samtidigt är den åländska identiteten paradoxal. För ungefär 200 år sedan gick Åland från att vara en central del av Sverige till att bli Tsarrysslands västra utpost, och sedan till att bli en svensk autonomi under finländsk överhöghet för snart 100 år sedan. Den lokala identiteten har av dessa historiska skäl varit en verklig och påtaglig del av vardagen under de senaste två hundra åren och därför även något som intresserat gemene man på ett helt annat sätt än som varit fallet under samma tidsperiod i Sverige. Bland annat därför vågar jag hävda att ålänningar på ett generellt plan, som en naturlig följd, är något mer bevandrade när det kommer till självreflektion som relaterar till nationell och kulturell identitet.

Inom sociologin syftar identitet på självbilden hos en individ eller en grupp. Identiteten är därför en utgångspunkt från vilken vi speglar oss själva mot olika aspekter av tillvaron och formar vår världsbild. I dagsläget har tidigare självklara delar av traditionell identitet blivit satta i upplösning inklusive religiösa, etniska och könsmässiga aspekter. Med transhumanismens annalkande intåg i kulturen är det förutsägbart att även synen på själva vår mänsklighet i sig själv med tiden kommer att relativiseras gentemot robotar och artificiell intelligens. Man kan tycka vad man vill om denna identitetspolitiska diskurs, men den verkar av allt att döma vara här för att stanna, och därför är den också något som varje människa på ett eller annat sätt är tvungen att förhålla sig till. Visserligen har den identitetspolitiska debatten expanderat bortom gränser som knappast någon trott var möjligt för bara en generation sedan, men på ett personligt plan har jag likväl upplevt att min åländska uppväxt satte igång en tidig tankeprocess om identitetsfrågor som underlättat att orientera sig även i detta nya klimat.

Ett exempel på det är från mina uppriktiga barndomsdrömmar att bli hockeyproffs. Samtidigt som Lasse Granqvist, Arne Hegerfors och Peppe Eng var mina favoriter i TV-studion, bar jag alltid den finländska lejonsymbolen med bultande hjärta på bröstet i mina landslagsvisioner. Blotta tanken att dra på sig en tröja med Tre Kronor hade varit absurd, och det fanns ingen drömbild som motiverade mig så starkt som att en vacker dag sätta de högfärdiga svenskarna på plats. Allra helst i en OS-final och gärna under så förnedrande omständigheter som möjligt. Liksom resten av en förkrossande majoritet ålänningar jublade jag i lyrisk eufori hemma på TV-soffan när Ville Peltonen gjorde hattrick mot Sverige i Globen och därmed förde de finska lejonen till sitt första VM-guld 1995. I motsvarande grad var jag lika förkrossad när jag tre år senare bevittnade Finlands nederlag mot Sverige i VM-finalen 1998.

Vid sidan av idrotten var även parodiserad humor på rikssvenskar i min uppväxt långt mer förekommande än Norgehistorier. Lite som en modern konstinstallation upplevde jag de svenskar jag mötte som något delvis obegripligt. Måhända berodde detta på Ålands närhet till Stockholm, men något jag i vilket fall upplevde som påfallande annorlunda var den ängsliga oförmågan att tala i klarspråk, med en högt utvecklad förmåga att förmedla saker på komplicerade omvägar. Samtidigt som jag suckade djupt i takt med att pepparkaksgubbar och kokosbollar (på riktig svenska heter det varken chokladboll eller negerboll om någon nu fått för sig det) blev kontroversiella ting i mitt stolliga grannland, fascinerades och förvånades jag också under mina besök västerut av hur socialt finkänsliga och genuint artiga dessa förunderliga svenskar kunde vara. Överlag upplevde jag relationen till Moder Svea, snarare än som till en moder, mer som en besvärlig och förvirrad men ändå i grund och botten uppskattad storasyster som man älskade att hata och i övrigt hysa alla mångbottnade känslor till som berikar familjelivet. Detsamma gällde även Finland, och under min studietid i Åbo var kulturkrocken i vissa sammanhang till och med starkare än jag upplevde som utbytesstuderande i Ryssland och Ukraina. Den kollektiva depressionen som präglar den finska folksjälen var särskilt svår att relatera till, men parallellt med detta fann jag även den finska mentalitetens rättframhet djupt sympatisk och lätt att relatera till. Varje kultur har sina ljusa och mörka sidor – och det gäller givetvis även den åländska kultur jag själv har präglats av.

Efter att ha blivit någorlunda vuxen har jag hunnit röra mig runt en del och träffat många människor från allehanda delar av världen. Det är möten som överlag har berikat mig och jag har idag vänner på alla kontinenter utom Australien. Samtidigt kan jag likväl konstatera att det är i norra Ålands skogar och berg jag har mina rötter och känner mig verkligt hemma. Ålänningar står mig sist och slutligen närmast, men svenskar är trots allt mina bröder och systrar liksom Norden är mitt större hem. Den europeiska storfamiljen både västerut och österut är parallellt med detta något jag i stora drag upplever som min egen, och i detta finns heller ingen konflikt i att ha hysa genuin respekt och uppskattning för människor även från andra kultursfärer som delar mitt mänskliga öde på den här planeten. I det riktigt stora perspektivet känner jag som de flesta andra också en vördnad inför djur och natur, och ett ansvar inför vår mänskliga uppgift som trädgårdsmästare på rymdskeppet jorden.

Organiska identiteter på multipla nivåer som dessa är i det nuvarande kulturella och mediala etablissemangets diskurs svåra att acceptera eller ens uppfatta, åtminstone i den grad dessa värnar en långsiktig mångfald av uttryck i en organisk helhet. Inom det smalt hörbara spannet uppfattas å ena sidan den kommande världsstatens kosmopolitiska smältdegel, där den ondskefulla vita människans förtryckande existens upplösts i ett moln av kärlek under regnbågens himmelska värderingar. Å andra sidan hörs stöveltrampen från ett nynazistiskt världsherravälde inriktat på industrialiserat folkmord av icke-vita. I denna banala dikotomi finns det inte plats för balanserade perspektiv som betonar den organiska identitetens naturliga lager. Dessa utgår från att en sund självkänsla hos individer och ömsesidig respekt mellan dessa skapar förutsättningar för kärleksfulla familjer. Föräldrar som älskar sina egna barn behöver för den skull som bekant inte hata andra familjers barn, tvärtom är det mellan sådana familjer som ett harmoniskt grannskap och i ett större perspektiv även landskap kan växa fram. Samma organiska princip måste även gälla vidare uppåt såväl nationellt och till och med internationellt om målet är att skapa en konstruktiv samverkan mellan nationer.

Identitetspolitikens intensitet i den nuvarande epoken påminner ibland om en ostyrig tonårsperiod där överdrifter ligger nära till hands. Av allt att döma verkar det som att individen, såväl som samhället i stort, ibland måste ta ut svängarna ordentligt för att skaffa erfarenhet och med tiden på riktigt bli vuxen. I ett allt mer infantilt och ständigt polariserande samhällsklimat krävs det samtidigt andlig styrka och fortgående eftertanke för att inte tappa balansen. Organiskt identitära perspektiv utgör därför en användbar ledstjärna som hjälper till att hålla den balansen intakt.

Som ålänning är jag sedan förstås partisk eftersom sådana perspektiv gör att jag kan finna ro i min egen paradoxala identitet, där jag kan fortsätta att vara svensk i praktiken och samtidigt att omfamna min ohejdade och genuina skadeglädje när den svenske fienden lider svåra kval på isen…

 

Isac Boman

Liknande artiklar:

isac-boman

Åländske Isac Boman är krönikör på Nya Dagbladet med en bred samhällelig bakgrund från media, banksektorn, politiken och föreningslivet.

Till utbildningen är han nationalekonom och är författare till boken Penningmakten som ursprungligen var hans magisteravhandling vid Åbo Akademi.

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!