Det verkar inte längre finnas någon grundläggande etik omfattad av de flesta i Sverige, vilket delvis beror på nya ideologiska ansatser i vårt land. Bland förutsättningarna för att kunna ta ställning till etiska frågeställningar har man traditionellt bland annat framhållit förnuft, logik och empiri, men det är inte längre självklart för många.
Den postmodernistiska filosofin avfärdar av olika skäl människans förnuft, traditionell logik och den empiriska metoden. Man förklarar att dessa ansatser inte förmår att tillfredsställande bestämma och beskriva verkligheten.1 Men när logik och rationell analys stöttad av erfarenhet inte är viktigt för tänkandet, övertas det ofta av känslor och förutfattade åsikter. Det sistnämnda kan vara en ideologi utan förankring i verkligheten.
Bland tankesystem med djupgående konsekvenser för människors moral kan först nämnas religionen. Bortsett från invandrargrupper betyder idag denna källa dock inte så mycket direkt för de flesta. Däremot inverkar den indirekt på andra tankesystem. Ett grundläggande sådant är den svenska traditionella och sekulära samhällsmoralen, som hade många inspirationskällor (den lutheranska religionen är en) samt erfarenheter från många århundraden av svensk historia. Den samhällsmoralen omfattade en mycket positiv syn på företeelser som att inte ligga andra till last, personligt ansvar, arbetssamhet och egna initiativ. Det gäller alltså begrepp, som idag har samma effekt på kulturmarxister som att visa korset för vampyrer. Samhällsmoralen har helt enkelt splittrats, och vissa grupper har idag mycket annorlunda åsikter om önskvärt mänskligt beteende.
Det gäller alltså begrepp, som idag har samma effekt på kulturmarxister som att visa korset för vampyrer.
Om vi med kulturmarxism menar de samhällspolitiska uttrycken för filosofin postmodernism, kan vi i den urskilja många speciella etiska idéer. Jag ska här inte gå in på dem utan istället bara inrikta mig på vissa huvudfaktorer, som verkar driva anhängarnas beteende – men också påverkar många vanliga människor. De har ofta en etisk grund. Jag bortser från de starka faktorerna avund och egen ekonomisk vinning, vilka är så viktiga även i traditionell marxism. Det kulturmarxistiska systemet syns då psykologiskt vila på främst tre faktorer, som ligger bakom handlingar hos anhängarna (men dessutom många andra). En positiv faktor i form av ”Godhet” och två negativa – ”Rädsla” och ”Skuld”. Att sträva efter och nå – eller anses nå – det Goda ger naturligtvis en personlig tillfredsställelse. Rädslor kan å sin sida vara intensiva och omskakande och påverkar människors beteende kraftigt. De är dock svåra att upprätthålla under längre tid. Skuldkänslor är däremot både kraftfulla och beständiga: de influerar människans motivation, mål, livsglädje och energi och varar dessutom under lång tid.
Man kan då fråga sig, varför en viktig beteendepåverkande faktor som ”Hopp” inte nämns bland de främsta. De kulturmarxistiska versionerna av hopp syns dock svaga. Om man till exempel gällande klimatet vidtar de åtgärder som föreslagits, verkar de egentligen inte räcka så långt. De sänker ändå inte CO2-utsläppen särskilt mycket, och därmed antas temperaturökningen bara bli något lägre. För den som verkligen tror på klimatalarmismen, kan det inte orsaka någon stor hoppfullhet. Effekten av att tillmötesgå och uppnå andra kulturmarxistiska mål eller krav kan nog inte heller skapa så stor entusiasm. Det blir mera som att på 80-talet göra en biltur i östeuropeiska bostadsområden: det mesta är oändligt grått, slitet och deprimerande. Så just hoppet finns inte med bland de främsta motivationsfaktorerna.
Att vara – eller anses vara – God är nog viktigare än tidigare för individen beroende på den nya betydelsen av andras gillande. Vidden och intensiteten av etisk exhibitionism är idag förvånande och beror på flera faktorer. Ungdomar verkar idag vara kollektivister i högre utsträckning genom att de ofta får sina värderingar externt: skola, media och kamrater. Andrahandsmänniskan utgår inte från moraliska slutsatser baserade på egna fasta värderingar utan beskrivs som att ”delvis eller helt istället utgå från andras syn, värderingar och ståndpunkter. Verkligheten för andrahandsmänniskan skapas då av, hur andra personer ser på en företeelse. Man anpassar sig till andras syn..”.2 Facebook förstärker viljan att följa och få gillande av andra; vissa använder det för ett ständigt godhetssignalerande. Men vari består då det Goda?
Vidden och intensiteten av etisk exhibitionism är idag förvånande och beror på flera faktorer.
Kulturmarxismen har en rad principer nödvändiga att hylla, för att man ska kunna anses vara god. Man ska självfallet tro på Allas Lika Värde (i den kulturmarxistiska versionen), det mångkulturella samhället och massinvandring. Man ska vara feminist, stödja alla sexuella minoriteter, anse alla raser bättre än den vita, skydda alla religioner utom kristendomen, hylla globalism och så vidare. Men de som är kulturmarxistiskt goda visar sig också i många avseenden vara onda människor.3 De syns tycka att ändamålet helgar medlen, att motståndarna kan föraktas och behandlas grymt och dylikt.
Troligen är det inte strävan efter godhet som främst bestämmer individens beteende. Kraftfullare är nog ofta Rädslan! Denna kan gälla många områden, inklusive klimatet. Här har man de sista åren trappat upp skräckpropagandan om vad som kommer att hända, om den rätta politiken inte genomförs.4 Rädslan inverkar på alla ålderskategorier, men eftersom äldre blivit mera klimatskeptiska och starkare motstår katastrofscenarier, inriktar man sig nu mycket på unga och lättare påverkbara personer. För många av dessa är detta en verklig och existentiell rädsla. Länder blir ju obeboeliga, områden ställs under vatten och maten sinar! Rädslan man försöker inpränta i de lättpåverkade blir ofta stark.
Även gällande många andra områden är rädslan också ständigt närvarande. Om man dessutom inte yttrar de rätta åsikterna, kan den sociala kontrollen träda in och andra – kanske även ens vänner! – kritiserar, kanske tar avstånd från en. Detta kräver ett försiktigt navigerande i en ideologisk skärgård fylld av minor och grynnor.
Skulden verkar dock vara den kraftigaste och vänsterns mest utnyttjade faktor för att påverka beteende. Att skuldbelägga är en kraftfull metod för att forma opinion och driva människor allmänt i ”rätt” riktning. Den verkar genom att skapa förnedring och skamkänslor. Identitetspolitiken – kulturmarxismens grundläggande politiska metod – skapar offer och förtryckare på alla områden, där metoden används. Offren är goda, och förtryckarna ska känna skuld – ibland stor sådan. Särskilt vita män bär på sådan skuld i många avseenden, eftersom vi sägs förtrycka så många grupper: kvinnor och sexuella minoriteter, invandrare, minoriteter allmänt, fattiga överallt, svarta och bruna med flera. Identitetspolitiken är en maskin, som kontinuerligt producerar både offer och skam – och viss känsla av godhet. Även vita kvinnor kan anse sig ha orättvisa privilegier bara genom att vara födda i Sverige.5
Genom att skolan inte som tidigare utvecklar analytisk förmåga hos unga människor, är dessa ibland försvarslösa mot det ideologiska moras åsikterna vilar på. Det finns tydliga skäl att tro, att vänsterns moralistiska ansats verkligen ger kraftfulla effekter genom att skapa och utnyttja den skam människor kan manipuleras att känna. Så främst påhittad skuld, men ibland också rädsla och en deformerad syn på vad godhet är driver alltför många människor. De får därför också ofta leva med kroniskt dåligt samvete, omotiverade rädslor och mindervärdighetskänslor. Att tro på – även om det bara är delar av – dagens vänsterideologi har faktiskt menliga konsekvenser.
Dan Ahlmark
Källhänvisningar
1) Frihetsportalen – Postmodernismen
2) Det Goda Samhället – Andrahandsmänniskan och politisk korrekthet
3) Nya Dagbladet – Den ondskefulla godheten
4) Breitbart – In US, climate anxiety churns up psychological storm
5) Det Goda Samhället – Kulturmarxism och unga kvinnor