Krönikor

Den ondskefulla godheten

Dan Ahlmark tar i denna krönika upp några beteenden som gör godheten till ondska och varför vissa människor verkar hysa ett nästan sjukligt behov av signalera sin godhet till omgivningen.

Publicerad 1 februari 2019

Så kallade goda människor tror ibland att bara avsikten med ett beslut är viktigt, och att följderna av detta inte behöver uppmärksammas särskilt mycket. De förstår inte, att den attityden är det första av två sätt, som medför, att godhet kan förvandlas till ren ondska. Det vanligaste är då, att beslutsfattaren enbart observerar de omedelbara, avsedda (direkta) följderna, som ett visst policybeslut har. Man tänker vid beslutstillfället inte på andra konsekvenser, trots att det ju är följderna i andra, tredje och kanske till och med senare led, vilka avgör om en politik är framgångsrik eller ej. Och dessa senare följder kanske inte bara är negativa utan t o m så skadliga, så rent katastrofala för människor, att man kan tala om, att det s k goda beslutet genom sin karaktär helt enkelt ledde till ondska.

Vissa personer är med tanke på massinvandringens följder för Sverige benägna att använda detta extrema omdöme till och med om den politiken. Man tänker då på effekter såsom den ökade grova våldsbrottsligheten (mord, dråp, rån, misshandel, våldtäkter: brott som kan drabba enskilda individer oerhört hårt och skapa livslånga trauma); den klara indifferensen till fattiga äldre svenskar med sämre eller rentav dåliga levnadsförhållanden, som kallt ignoreras till förmån för invandrare (nya framtida vänsterväljare); klar likgiltighet för ungas möjligheter i storstadsområdena att bli självständiga genom att de får bostad, arbete osv. Hur bör man beteckna en politik, som främst drabbar samhällets svagare grupper, och där följderna av politiken på individnivå kan innebära rent hjärtskärande tragedier? Och ståndpunkten att tillåta, att invandrare permanent acceptera(de)s i Sverige utan kontroll av deras eventuella kriminalitet och politisk/religiösa uppfattningar är en liknande missgärning, som öppnar för framtida sorger. Och hur noggrann var kontrollen av att invandrarna var flyktingar och inte välfärdsimmigranter ? Och det absolut fördömliga sättet att besluta politiken: tydligen ingen grundlig genomgång av alternativ och sedan ingen nämnvärd konsekvensanalys gällande det alternativ man valde! Är det då förvånande, om den avsedda godheten kanske skapat onda konsekvenser i vissa avseenden ? Det slutar dock inte med det. Handlingar och effekter av detta slag för svenska medborgare orsakar kanske så småningom i samhället en långsam utveckling av känslor såsom ovilja eller t o m hat mot de grupper, som orsakar effekterna. Den följden tar politikerna heller inte något ansvar för.

Ett närliggande fall är, när själva medlen, som användes för att förverkliga ett avsett gott mål, i sig är hemska och oacceptabla. Det är alltså fråga om den gamla tesen ”ändamålet helgar medlen”. I dess milda form kan det till exempel gälla lögner, som försvaras med att målet är gott. Den nya uppmärksammade omslagsflickan för den radikala vänstern i USA – Alexandria Ocasio-Cortez – motiverade nyligen i en intervju, att det inte spelar så stor roll, att hon ofta lämnar felaktiga uppgifter vid argumentationen för sina policyförslag. Det är viktigare att ha goda avsikter än att vara faktiskt, objektivt sett korrekt (1). Att det omedelbart öppnar för att godta lögner i syfte att nå ”goda” politiska resultat syntes inte bekymra henne.

Men samma inställning kan leda till katastrof vid stora kritiska, nationella beslut. Bolsjevikerna ansåg att deras avsikter var ytterst goda, när de exempelvis kollektiviserade jordbruket i Sovjetunionen, vilket dock ledde till många miljoner döda ryssar. Man kan klart säga, att man använde ondskefulla metoder i sig, men som samtidigt ledde till en ännu större katastrof för bondebefolkningen. Detsamma gällde Kina, när man till exempel startade ”det stora språnget framåt”, vilket kanske kostade 30 miljoner kineser livet. Metoderna, som användes för att nå det goda målet, var i sig ofta oacceptabla och grymma, och de ledde dessutom också till hungersnöd och outsägliga tragedier. Kommunister i Väst – såvida de inte förnekade vad som hänt – försvarade metoderna med de goda avsikterna. Så godhet blir ibland ondska, om a) samtliga viktiga konsekvenser inte observeras, eller b) metoderna är i sig oacceptabla (vilket vanligen också leder till hemska samhälleliga konsekvenser).

Men ondska är ändå ett extremfall. Det räcker, att godheten helt enkelt orsakar dåliga konsekvenser, för att man ska förstå att godhet utan noggrann analys av alla viktiga följder av ett politiskt förslag är helt förkastlig. Politiker, som framför sådana, bör bemöts med förakt, inte med respekt för deras goda hjärta.

Varför gör de goda fel så ofta?

När journalister eller rena partipolitiker attackerar personer, för att dessa inte godtar en viss politik – säg massinvandring – som ses som så självklar av ”moraliska” människor, angriper man egentligen i första hand inte opponenternas åsikter, utan främst att dessa överhuvudtaget tror sig ha rätt att ha annorlunda åsikter i ämnet. Ofta är då grunden för politiken huvudsakligen ideologisk och inte baserad på fakta. Man resonerar som kollektivister och erkänner inte de grundläggande principerna för individualism till exempel varje människas rätt att finna, formulera och uttrycka sina egna åsikter.

Kollektivisten har övertygat sig om, att den egna åsikten är den rätta och goda, att detta faktum är så uppenbart, att motståndare därför måste inte bara ha fel utan är – i alla fall delvis – onda. Så frågan gäller inte fördelarna av – säg – progressiv beskattning eller massinvandring i sig utan något mycket viktigare – individens rätt att ha åsikter, som avviker från den makthavande gruppens. Och där har varje individ en absolut rätt att avgöra och offentligt uttrycka vad han tycker. Han anser helt enkelt, att motståndarnas mål inte är tillräckligt goda; kanske tycker han istället, att de är helt förkastliga? Och om han i sammanhanget anser, att alldeles för mycket pengar läggs ut på invandrare, har han en mycket större rätt till sin åsikt än de, som försöker tvinga på honom sin. Han vill ju bara bestämma över sin egen mening och sina resurser; de andra vill tvinga honom och hans likasinnade att gå emot sina åsikter och dessutom att tvinga dem att betala för syften de inte accepterar.

Dessa moraliska positioner är inte alls likvärdiga. De andra agerar som kollektivister, en föraktlig människotyp, som använder makt för att tvinga igenom sin vilja utan att alls respektera individens rättigheter. Så de så kallade högt moraliska människorna tillämpar egentligen åsiktsmässigt, när man granskar deras beteende, ett liknande beteende som kommunister eller nazister på trettiotalet. Löfvens moraliska tirader om nationalism eller motstånd mot invandring har faktiskt ingen bättre grund än dessa politiska kriminella hade på sin tid, eftersom han i grunden inte heller respekterar motståndarnas mänskliga rättighet att forma sina egna åsikter och handla därefter.

Hur beter sig egentligen “de goda” i verkligheten?

Erfarenheterna i Sverige de senaste åren leder till frågan: Hur är det möjligt att just den påstådda godheten är förknippad med – ja, verkar leda till – så mycket hårdhet, infam elakhet, förföljelse av individer, en tydlig önskan att djupt skada personer av annan mening genom att försöka beröva dem arbete och utkomstmöjligheter (2). Och sådant beteende har socialt accepterats och ibland applåderats. Behandlingen har i många fall inte alls varit bättre än den, som kommunister utsattes för i USA under den korta McCarthy-perioden – ett beteende, som vänstern då fullständigt fördömde.

Och de med fel åsikter har berövats rätten att yttra sig offentligt genom att tidningar, insändarsektioner och kommentarsfält stängts för dem. Motståndare benämns istället med invektiv i media, och deras åsikter antingen fördöms eller döljs. Familjer och vänskapsförhållanden har slitits sönder av de olika åsikterna i några få frågor. Då offentlig förvaltning, skola, universitet, kyrka och andra av civilsamhällets organisationer inkl media periodvis varit mycket eniga, blir pressen hård på dem med felaktiga åsikter. De har fått stå ut med en behandling de på inget vis borde ha utsatts för. Etablissemangets inklusive politikernas beteende mot svenska dissidenter är en nationell skam, som säkerligen kommer att erkännas så småningom.

Invandringen har visserligen varit det viktigaste stridsämnet men långt ifrån det enda, där åsikter i samhället nu starkt går isär går och förorsakar osedvanliga friktioner. Vänsterns tillämpning av identitetspolitik skapar ständiga motsättningar mellan människor – vilket ju också är avsikten. Genom att representera offren för något påstått förtryck till exempel männens avseende kvinnor, hoppas vissa partier att vinna makt. Extremfeminismen är ett exempel på hur politiker medvetet skapar osämja, fiendskap och ständiga konflikter mellan människor av olika kön för att nå sina ”goda” avsikter. Vi vet resultatet för samhället av den ekonomiska marxismen. Kulturmarxismens effekter och metoder till exempel identitetspolitik är troligen på sikt lika genuint skadliga.

Varför är det så viktigt att oavbrutet visa sig som god?

En fråga, som väcks av människors beteende på sociala media och annorstädes är, varför så många finner det viktigt att ständigt visa sin godhet, det vill säga att i alla sammanhang signalera denna till andra. Ett skäl kan vara, att sociala medier lett till en vana – och ett behov – att söka få många instämmanden – klick eller berömmande kommentarer. Men man har då glömt bort, att värdet av andras gillande självfallet beror på dessas värderingar. Vem är egentligen intresserad av andras uppskattning, om de personerna har värderingar man delvis föraktar? Människor tillägnar sig i dagens samhälle ofta sina åsikter genom att utan egen reflektion ta över vad som gäller i deras bekantskapskrets, på arbetsplatsen, i media eller dylikt. I dessa tider av massindoktrinering av kulturmarxistiska idéer och attityder är frekvensen av sådana personer bland bloggläsare, åhörare naturligtvis mycket hög. Kanske en nämnvärd andel av klicken bara därför kan betraktas som helt ointressanta? Varför skulle instämmanden från människor utan egentligen egna åsikter vara värda att uppmärksamma? Men kvalitetsvärdering ägnar sig nog de flesta talare eller bloggare inte åt.

Ett annat skäl till att frekvent godhetssignalering ses som nödvändig är, att den grupp man identifierat sig med, blivit väldigt viktig för en själv, och att därför signaleringen fyller funktionen att visa medlemskap. Och eftersom man sannolikt utan nämnvärd egen reflektion bara tagit över vissa åsikter från andra, upplever många personer ändå en känsla av osäkerhet. Ständig signalering för att få bekräftelse från andra att man har rätt, blir då en lösning. Men troligen räcker detta ändå inte. Den signalerande personen känner på något sätt, att han/hon missbrukat sitt medvetande genom att helt anpassa sig till några få ”godkända” åsikter. Men en individ har personligen alltid ansvaret för alla sina åsikter, och de måste därför skapas eller fastställas genom en rationell process, vägledd av dennes viktiga värderingar. Det duger inte att bara ta över samhällets eller gruppens aktuella syn, för den är nog bara en schablonmässig version av dagens kulturmarxism eller socialliberalism. Det är detsamma som att stödja ideologier, som är skadliga för ett gott samhälle.

 

Dan Ahlmark

(1) Ocasio-Cortez Isn’t Just Crazy, She’s Immoral

(2) Massinvandringens inhumanitet mot svenskar behandlades t ex i mina artiklar:
Huvudskälet till den svenska massinvandringen och Ett varnande förebud för Sverige

Dan Ahlmark är ekonomie licentiat samt jur.- och fil. kand. examina vid Stockholms Universitet.

Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi.

Han gav förra året ut boken “Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styres inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 0727220172, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!