Makten framför allt!

För att kunna besvara frågan om demokratin är hotad i Sverige gjorde jag i ett tidigare blogginlägg en liten utredning av vad det missbrukade begreppet demokrati egentligen står för. Jag ville lyfta fram att demokrati inte är någon ideologi utan en teknik för att tillsätta och avsätta ledare. I strängt taget alla styrelseskick – också i hårda diktaturer som det forna DDR och Nordkorea – söker ledarna legitimitet genom att påstå att de är demokratiska. Detsamma gäller för Kina, som kallar sig för en folkrepublik. Det betyder inte att de anordnar allmänna val men väl att de utger sig för att både vara folkets företrädare och handla i folkets intresse. Det är givetvis nonsens. Det mest korrekta är att klassa Kina som en partidiktatur.

Jag vågade mig också på att påstå att den demokratiska praktiken – alltså det folkliga inflytandet mellan de allmänna val där ledargarnityret tillsätts – inte är demokratisk någonstans i världen. Även om folket tillsätter sina representanter så är det aldrig folket som styr. I formell mening finns det inga demokratiska länder. I någon mån går det för politikerna att respektera folkets vilja, i form av bindande folkomröstningar. Schweiz brukar lyftas fram som ett föredöme, men rent tekniskt är en mer långtgående demokratisk praktik svår, för att inte skriva omöjlig, att genomföra, alldeles oavsett om den är önskvärd eller inte. Jag avslutade med fem frågor och lovade att återkomma med ett försök att besvara dem. Det ska jag försöka göra nedan.

I vilken utsträckning strävar svenska politiker efter att i sin politiska praktik bejaka de intressen och önskemål som medborgarna lyft fram i ett allmänt val?

Inom politiken finns det inga tomrum. Om medborgarna är missnöjda med den regim som styr landet, försöker de åstadkomma en förändring. I totalitära länder sker det ofta i form av ett folkligt uppror, men det kan också ske genom att medborgarna helt enkelt struntar i sina ledare. De slutar att vara rädda och vinner genom att ignorera maktens påbud. Det var vad som skedde i såväl Sovjetunionen som DDR. Ett annat exempel är Portugal där den auktoritära regim som styrt landet i närmare fem decennier störtades 1974:

“Namnet ”Nejlikerevolutionen” kommer från det faktum att nästan inga skott avlossades. Revolutionen var näst intill oblodig då bara fyra människor dog. Genom att ge regimens soldater nejlikor övertygade de fredliga revolutionärerna och frihetskämparna soldaterna att inte skjuta. När folket gav sig ut på gatorna för att fira diktaturens fall och slutet på kriget i kolonierna, satte man nejlikor i gevärspiporna och på arméuniformerna.”

I länder där ledarna tillsätts genom allmänna val dukar de politiska partierna inför valen upp sina smörgåsbord, för att locka väljarna. Här bör man särskilt intressera sig för de populistiska partierna. De växer i takt med att klyftan mellan medborgare och makthavare växer. Jag vågar påstå att det finns ett direkt samband. För Sveriges del ska det uttolkas som att klyftan är mycket stor mellan folkviljan och de socialdemokrater och miljöpartister som nu sitter vid makten, eftersom så många röstar på Sverigedemokraterna. Jag håller inte för otroligt att de, som ett resultat av maktpolitikernas oförmåga att prioritera medborgarnas intressen, blir Sveriges största parti i valet 2022. Den kontinuerliga skändningen av Sverigedemokraterna såväl i det politiska rummet som i det offentliga samtalet, har inte hindrat partiets tillväxt.

Ett annat sätt att försöka besvara frågan om politikerna tillvaratar medborgarnas intressen är att se i vilka frågor de väljer att informera väljarna om politiska beslut, liksom hur pass tydliga de är. Den viktigaste frågan är tveklöst massinvandringen – ett begrepp som i sak är korrekt men som etablerade politiker undviker, eftersom det ger signaler om det övergrepp de utsätter medborgarna för. Här frodas missvisande information, propaganda och rena lögner, till exempel påståendet att invandringen på sikt blir lönsam. Det politiska språk som utvecklats är uppenbart bedrägligt. Välfärdsimigranter kallas för flyktingar, unga afghaner som har tagit sig hit med hjälp av flyktingsmugglare kallas för ensamkommande barn, främlingar som uppehåller sig illegalt i landet kallas för papperslösa. Det går att ge hur många exempel som helst. Detta bedrägeri är avsiktligt och systematiskt.

Ett tredje sätt att försöka besvara frågan är att se på de koalitioner som bildas efter ett val. I Sverige regerar ännu en tid socialdemokraterna tillsammans med det lilla extrema miljöpartiet. Det resulterar ofta i politiska beslut som går på tvärs med folkviljan. Återigen är invandringspolitiken det viktigaste slagfältet. Inget annat EU-land tar emot lika stora volymer asylsökande per capita. Sverige står i en klass för sig och resultatet i form av utanförskapsområden, kriminalitet etcetera, är förfärande. De tre största partierna vill begränsa asylinvandringen genom att sätta ett tak – det är det debatten om volymer handlar om. Att de därmed speglar folkviljan är uppenbart. Men här får miljöpartiet sin vilja igenom – inget tak. Varför? Därför att annars finns det risk för att de drar sig ur regeringssamarbetet, med den konsekvensen att socialdemokraterna förlorar makten. I det senaste valet röstade två tredjedelar av väljarkåren på partier som sade sig vilja föra en mer restriktiv migrationspolitik. I praktiken blev resultatet det motsatta när socialdemokraterna satte sig i knät på miljöpartiet. Detta lilla extremistparti åter igen fick sätta agendan för invandringspolitiken.

För socialdemokraterna är maktinnehavet överordnat alla andra frågor, när det gäller att bestämma politikens innehåll. Som nummer två kommer partiet – den sekt som erbjuder de bästa möjligheterna för en svensk politiker att göra karriär. Som nummer tre kommer partiets ideologi. Som nummer fyra kommer den offentliga debatten. Det är journalisterna som avgör vilka som ska släppas fram och vilka som inte bör uppmärksammas respektive skändas. Folkviljan – det som demokratin handlar om – hamnar så långt ner som på femte plats.

Hur hanterar svenska politiker folkomröstningar?

Svaret är att svenska politiker ogillar sådana. Som bekant har medborgarna aldrig fått rösta om migrationspolitiken. Det kan tilläggas att de gånger folkomröstningar verkligen anordnats, så har politikerna inte hanterat dem som bindande utan rådgivande. Med andra ord, de frågar ogärna efter folkviljan, men när de väl gör det förbehåller de sig rätten att fatta de politiska beslut som de finner bäst.

Vilka bestraffningar kan drabba dem som yttrar sig fritt?

Ett lands intelligentia är ett löst sammansatt kollektiv av intellektuella. Det finns inte i Sverige. Om vi nu alls har någon intelligentia, så håller den sig lydigt till den politiska korrekthetens dogmer. Den är alltså inte fri. För en fri intelligentia gäller inte den politiska korrektheten. Alla frågor kan debatteras efter mottot ”intet mänskligt är oss främmande”. Men det räcker inte, utan det måste också vara någorlunda tillåtet med misstag, med en eller annan tvetydig eller olycklig formulering. Det måste gå att pröva hypoteser, som senare visar sig vara både felaktiga och skändliga, utan att konsekvensen blir att man kallas för rasist, nazist etcetera.

Den som utmanar makteliten och medierna riskerar att få betala ett mycket högt pris: sin försörjning, sin offentliga heder och sina vänner. Risken finns också för att barn, maka och föräldrar tar avstånd och bryter kontakten.

I vilken utsträckning censurerar svenska medier?

Precis som populistiska partiers styrka och popularitet är ett mått på maktelitens respekt inför folkviljan, så är alternativa mediers framväxt och betydelse ett mått på etablerade mediernas förmåga att korrekt spegla verkligheten. Medborgare som vill veta vad som hänt i det ena eller andra sammanhanget går i allt högre utsträckning till de fria medierna, för att få ett svar. De har lärt sig att Main Stream Media inte är att lita på. I Sverige granskar inte medierna makten utan medborgarna, på maktens uppdrag. Det finns fyra områden där censuren, tystnaden och mörkläggningen är särskilt märkbar, i den betydelsen att där finns inte plats för vare sig debatt eller avvikande röster:

• Invandring, etnicitet och rasdifferentiering
• HBTQ-frågor, Pride och feminism
• Miljö, klimat och koldioxid
• Identitetspolitik

Vilka rättigheter har svenska medborgare, framför migranter?

Här är det bäst att ge svaret indirekt, genom att peka ut inom vilka områden immigranter har försteg framför svenska medborgare. Först och viktigast är givetvis arbetsmarknaden, där ”nysvenskar” kvoteras in, prioriteras och subventioneras. Det är begripligt att staten vill öppna dörren till egenförsörjning, men på mikronivå tar detta formen av grava orättvisor. Samma förhållningssätt gäller också möjligheten att komma in på utbildningar som leder in på arbetsmarknaden, liksom på bostadsmarknaden, där köerna i storstadsområdena är astronomiskt långa. När sjukvården inte byggs ut i paritet med det ökande antalet vårdbehövande, förlängs vårdköerna, vilket givetvis drabbar medborgarna. Också ekonomiskt kan medborgarna hamna i underläge. Den som är ”papperslös”, utländsk medborgare eller asylsökande har rätt att få akut tandvård till en kostnad av femtio kronor. Ovanstående är några exempel – det går att göra listan betydligt längre.

Också när det gäller ”kampen mot rasismen”, hamnar svenska medborgare i underläge, om de är etniska svenskar. I de så kallade utanförskapsområdena är skändningar och rent rasistiska övergrepp på ”svennar”, inte minst gäller de barn, på tillväxt. I den politiska debatten anses emellertid inte rasism vara något som kan drabba majoritetsbefolkningar. Medierna rapporterar ytterst sparsamt, när de inte tar parti för förövarna. Särskilt skändliga är de åldringsrån, som romer specialiserat sig på. Medierna rapporterar visserligen, men undviker att tala om vilka som är förövarna. Detsamma gäller för våldtäkter, där invandrare från vissa länder är gravt överrepresenterade. Medierna talar inte om vilka män som begår övergreppen, när de alls rapporterar.

Vad Sverige behöver, för att stärka demokratin:

• En författningsdomstol, som kan ta politikerna i örat när de vill gå förbi grundlagen. Det blev tydligt med gymnasiereformen och hur svagt lagrådet var, som politikerna kunde köra över.
• Bindande regionala och nationella folkomröstningar, modell Schweiz.
• Ett starkare skydd för yttrandefriheten, typ den amerikanska konstitutionens första tillägg. De har t.ex. ingen lagstiftning som ”Hets mot folkgrupp”. Den diskussion som förs om ”hate speech” är i grunden ett angrepp på yttrandefriheten.
• Ett återupprättande av det svenska utredningsväsendet, som mer eller mindre havererat.
• En begränsning av politiken, som likt ett virus drabbat både rättsväsendet, högskolorna och myndigheterna. De behöver avpolitiseras.
• Riksdagsledamöterna är för hårt knutna till sina partier och partierna för mäktiga, fel sorts riksdagsledamöter rekryteras, partilojala knapptryckare.
• Tydligare personval vid de allmänna valen. Möjligheten att personrösta infördes vid EU-valet 1995. Det är lite drygt 20 år sedan och har aldrig blivit någon succé.
• En lagstiftning som klargör att demokrati inte är detsamma som rätt värdegrund och heller inte som mänskliga rättigheter. Nu tror de flesta, också politiker, att demokrati är sådant som är bra (som de själva stödjer) medan andra uppfattningar är odemokratiska.
• Skolundervisning om vad demokrati är och att nationen är en förutsättning för demokrati. Uppgiften att fostra medborgarna till ansvarstagande medborgare har försvunnit.
• En politikerkultur som får politiker att inse att det alltid är de egna väljarna och medborgarna i det egna landet som måste sättas i främsta rummet.
• En annan utbildning av journalister än rådande vänsterdiskurs. Sverige behöver ett bredare och mindre politiserat medielandskap. Dessutom behövs krafter som motverkar journalisternas monopolisering av medierna. I Sverige har det gått så långt att det ofta i viktiga samhällsfrågor är journalister som intervjuar andra journalister, istället för att oberoende forskare och äkta experter tillfrågas.
• Det vi framför allt behöver är en intellektuell kultur som är fristående från makten. Nu är det så att fria intellektuella, som tillåts att göra misstag och att ta fel utan att bli skändade och nedmotade från den offentliga arenan, inte finns i Sverige. Det ser bland annat vänsterextrema kamporganisationer som Expo till. De säger sig vara för demokrati och yttrandefrihet, men i praktiken bekämpar de demokratin och i synnerhet yttrandefriheten. Kostnaden för att avvika från PK-tyranniets regelsystem är helt enkelt för hög i Sverige, vilket allvarligt sänker ribban för yttrandefrihet. Det gäller över hela linjen, det vill säga för politiker, journalister, forskare och andra opinionsbildare.

Karl-Olov Arnstberg