Krönikor

Kommer välfärdsstaten att dö?

Dan Ahlmark tar i denna krönika upp den svenska välfärdsstatens branta utförsåkning och att endast en lätt inbromsning inte är något att hurra för.

Publicerad 22 mars 2019

SCB meddelar, att invandringen till Sverige under 2013-18 uppgick till 817 147 personer. En ytterligare halv miljon immigranter under de närmaste fem åren syns möjlig. Det aktualiserar frågan, hur detta inverkar på välfärdsstaten.

Kommer den att falla sönder? Och i så fall: Hur sker det? Låt oss därför granska, hur svenskars upplevelser av de (1) fysiska respektive (2)  kulturella/samhälleliga levnadsomständigheterna i Sverige av idag påverkas, samt hur (3) det grundläggande sociala kittet i samhället upplöses av dagens samhällsutveckling.

Försämringen av de fysiska levnadsomständigheterna (1) beror i första hand på, att regeringarna Reinfeldt och Löfven genomförde en massinvandring, som visat sig vara mycket skadlig för Sverige. En första följd är, att svenskars levnadsstandard drabbas genom att skattemedel går till kostnader för immigrationen istället för till medborgarna som bidrag och dylikt. Så småningom krävs även direkta skattehöjningar (eller bortfall av skattesänkningar, vilka annars varit möjliga), som ju också direkt påverkar människors standard. Effekter på pensioner och liknande kommer så småningom att visa sig. En kraftigt ökad brottsfrekvens särskilt med avskyvärda fysiska brott mot personer främst kvinnor (men även barn och män) har en påtaglig inverkan på människors liv. Sämre tillgång till (alternativt bortfall av) sjukvård, socialvård, bostäder, utbildningar och till och med arbetsplatser är en annan följd för medborgarna liksom betydligt sämre skolgång för många ungdomar.

Beträffande kulturella och samhälleliga levnadsomständigheter (2) undergrävs nu samhällsstrukturen konsekvent på många områden genom kulturmarxismen och dess metoder: identitetspolitik och politisk korrekthet. Identitetspolitik är bara en tillämpning av den marxistiska klasskampsmetoden, men där motsättningarna istället gäller nya grupper till exempel män mot kvinnor, invandrare mot medborgare, vita mot färgade och så vidare genom att konstruera motsättningar i något avseende mellan två grupper, sedan stödja (och helst leda) den ena gruppen och hänsynslöst angripa den andra, vill kulturmarxisterna bygga politisk framgång och därigenom få makt. Identitetspolitik bygger kraftiga motsättningar, slitningar och fiendskap i samhället och underminerar samverkan och samhällelig harmoni.

Eftersom argumenten man framför ofta är rätt primitiva och lätta att motbevisa, har man infört politisk korrekthet, som bland annat ska stoppa kritiken mot olika typer av identitetspolitik. Politisk korrekthet har också blivit ett viktigt vapen för att hindra kritiska diskussioner av just massinvandringen. Även borgerliga politiker har successivt accepterat vänsterns språkbruk gällande motståndarna mot öppna gränser och globalism. Men generellt sett innebär politisk korrekthet främst ett omfattande angrepp på yttrandefriheten. I grunden vill socialisterna tysta all opposition, och åsiktskorridoren kommer successivt bli allt snävare i Sverige. Ett sådant klart och brett angrepp på friheten att tala och uttrycka sig är något vårt moderna samhälle inte tidigare erfarit. Kulturmarxismen har följder också för otaliga andra områden såsom till exempel konst, kultur, utbildning och könsroller.

Den ekonomiska marxismen ledde till ett katastrofalt samhälleligt misslyckande, och det finns ingen anledning att tro, att kulturmarxismen på sina olika områden – och i sina allmänna verkningar – är mindre destruktiv och farlig för ett samhälle. Genom att den delar postmodernismens förakt för människans förmåga att förstå verkligheten, för fakta och logik och ser meningsutbyten bara som möjligheter att skada motståndaren och vinna, är dess yttringar på olika områden troligen även farligare, och de psykologiska skadorna gällande människor mera djupgående och långvarigare.

I Sverige glider vi nu mot en punkt, där stora befolkningsgrupper har alltmer skilda och delvis mycket annorlunda värderingar. Eftersom många människor inte godtar vare sig vänsterns eller etablissemangets värderingar, politik på olika områden eller att bli tystade leder det självfallet till fiendskap och konflikter. Vänsterns metod att möta många typer av opposition med anklagelser om rasism, fascism, sexism och så vidare ökar bara motsättningarna. Om tystandet av oppositionen i massmedia, offentlig debatt och förvaltning, skolor och universitet så småningom även kompletteras med att ”fel” åsikter börjar censureras i sociala media (och att personer så småningom helt utestängs från dessa) medför det ökad bitterhet och fiendskap.

En känsla av otrivsel och osäkerhet sprider sig i samhället, och man hör numera uttalanden som att Sverige inte går att känna igen. De sammanhållande krafterna (3), de som skapar en känsla av gemenskap mellan invånarna i ett land, försvagas idag. Det gäller också en så fundamental aspekt som medborgarnas tillit till det offentliga och till varandra. I de nordiska länderna och Sverige finns en osedvanligt hög sådan tillit. Sverige har helt enkelt ett stort socialt kapital.

Men det offentliga kan snabbt underminera det kapitalet genom policys, som skadar invånarna genom åtgärder, vilka negativt påverkar dem på olika sätt (enligt ovan). Om polis, skola, sjukvård och så vidare inte längre fungerar särskilt bra, har det kort- och långsiktiga effekter på tilliten. Om man upplever, att samhället stödjer förtryckande och skadliga åtgärder och policys, inverkar detta. Så Sverige upplever nu ett snabbt fall i människors tillit. Effekterna inverkar då inte bara på attityderna till de grupper, som tros orsaka försämringarna i samhället, utan gäller även mellan människor i allmänhet.

Samhällskontraktet har idag brutits på grund av regeringarnas politik, och svenskars materiella och allmänna livsstandard och det sociala kittet är i färd att kraftigt påverkas. Det finns inga skäl till att tro, att en snabb återhämtning kan ske beträffande någon av de tre angivna typerna av stora försämringar i samhället. Så vad blir slutresultatet av allt detta? Vad kommer att hända med välfärdsstaten?  Bland annat tre alternativ verkar möjliga:

1. Sverige gör en snabb kursförändring på grund av rader av kristecken och stoppar massinvandringen. Man avslutar generositeten i många avseenden mot immigranter och riktar istället in politiken mot svenskar.  Alternativet är dock inte troligt, eftersom S jagar en permanent vänstermajoritet uppbyggd på invandrare, och L och C behärskas fortfarande av radikala globalister.

2. Vi kommer att länge uppleva en variant av ”muddling through”, det vill säga regeringarna klarar sig nödtorftigt igenom de talrika kriserna med hjälp av partiska media men utan några avsevärda förändringar i politiken. Väljarna klagar men sover fortfarande. Kriserna har ännu inte nått det djup, som allmänt får svenskar att agera. Välfärdsstatens kris fördjupas långsamt, och en omvälvning kryper troligen närmare.

3. Dagens politik leder till ett utdraget och sedan abrupt – men lugnt – slut, som har vissa likheter med Sovjetunionens. Samtidigt som folket där alltmera förstod, vilka brott kommunisterna begått mot dem, ledde de ekonomiska reformerna (perestrojka) inte till någon framgång utan främst till kriser och ständig besvikelse. Folk blev allt tröttare, och sedan blev förloppet som Michel Houellebecq beskrivit det: ”..i praktiken går det inte längre och det är så en civilisation dör, utan besvär, utan faror, eller några draman och med väldigt få blodbad, en civilisation dör av trötthet, av äckel inför sig själv”. De samhällseffekter, som beskrivits ovan, skapar den uttröttningen och det äcklet i Sverige, och därmed påverkas människor successivt att pröva något annat – och så sker det plötsligt!

Men då gäller det, att oppositionen kan erbjuda en ny frihetlig samhällslösning, som eliminerar de svagheter, som drivit folk till revolt. Att bara återupprätta en variant av den välfärdsstat, vars politiska system och ideologi så småningom ledde fram till dagens kris, räcker inte. En ny samhällslösning behövs.

 

Dan Ahlmark

Liknande artiklar:

Dan Ahlmark är ekonomie licentiat samt jur.- och fil. kand. examina vid Stockholms Universitet.

Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi.

Han gav förra året ut boken “Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!