Journalistiken är ett politiskt spel

Journalistkåren kallar sig gärna för "den tredje statsmakten". Istället för att kritiskt granska riksdagens och regeringens verksamhet förefaller det dock som att Sveriges journalister tolkat epitetet som att de ska bedriva politik till varje pris.

publicerad 14 april 2022
- av Karl-Olov Arnstberg
Tv-tornsbyggnaden i Kiev till vänster under beskjutning.

Man skulle kunna tro att mediernas politisering är ett nutida fenomen, inte olikt vad som skett med våra myndigheter. Så är det emellertid inte. Tidningarna är politiskt nischade i stort sett redan från början. När den första svenska tidningen, Ordinari Post Tijdener, gavs ut 1645, var det en propagandaskrift, startad av drottning Kristina i samråd med Axel Oxenstierna. Den bytte senare namn till Post- och Inrikes Tidningar. Aftonbladet, som grundades 1830, var en liberal tidning. De socialdemokratiska tidningar som kom i början av 1900-talet startades av partiet.

Under större delen av 1900-talet fanns det lokala tidningar i en helt annan utsträckning än nu och chefredaktörerna var nästan alltid politiskt engagerade. Så sent som 1970 satt 40 procent av Sveriges chefredaktörer med i kommunfullmäktige.

Journalister gillar att se sig själva som den tredje statsmakten. Den första makten är regeringen, den andra riksdagen och medierna den tredje, med den självpåtagna uppgiften att granska de två andra. Ett tidigt belägg hittar man i Östgöta Correspondenten 1838. Att journalisterna är förtjusta i begreppet tredje statsmakten är inte så svårt att förstå. Det ger dem inte bara en viktig samhällsroll utan också privilegier:


Annonser:


  • Frihet från offentlighetsprincipen och insyn på redaktionerna.
  • Tryckfrihetsförordningen, som ger alla rätt att förse medierna med material.
  • Källskydd, journalisterna har inte rätt att lämna ut sina källor, om dessa begärt det.
  • Förbudet mot efterforskande av källa inom offentlig förvaltning.

År 1960 förde radiojournalisterna Åke Ortmark och Herbert Söderström fram begreppet skjutjärnsjournalistik och bröt med den underdånighet gentemot politiker och andra makthavare, som var journalistisk praxis. Inför kommunalvalet 1966 ställde journalisttrion Lars Orup, Åke Ortmark och Gustaf Olivecrona raka frågor och krävde svar på sådant som politikerna helst ville undvika. Mest berömd är nog den tv-utfrågning de gjorde med Tage Erlander om bostadskön. Statsministerns oförmåga att svara på frågorna var antagligen huvudorsaken till att partiet i valet fick det sämsta resultatet sedan mellankrigstiden.

Det här är en glansperiod för saklig svensk journalistik. Tyvärr blev den kort. 1962 startade staten journalisthögskolorna i Stockholm och Göteborg. Det var ett initiativ som skulle visa sig vara förödande, genom den vänsterpolitiska radikalisering som blev följden. En vän till mig, före detta DN-journalist, skriver i ett privat mail att när hon gick Journalisthögskolan i slutet av 1960-talet var alla utom två i klassen stalinister. Hon var den ena. Den andre var operaintresserad och blev senare chef för Konserthuset. Journalisten Janne Josefsson säger att han gick ”kommunisthögskolan”. Antagligen var den politiska skolningen där relevant, eftersom han också har berättat att när han på 1970-talet började på Sveriges Radio, så var redaktionen inte delad mellan höger och vänster utan mellan Moskva och Peking.

1969 startade TV2, ”den röda kanalen”. Det var inte bara en konsekvens av journalisthögskolorna och 68-vänstern utan politiseringen hade också medvind från regeringen. Det sägs att Olof Palme ville ha en journalistkår som låg till vänster om politiken, så att de politiska positionerna kunde flyttas åt det hållet. I en minnesartikel i Expressen konstaterade den liberala journalisten Bo G. Eriksson lite spydigt att det var knappt att journalisterna hade tid att göra program, på grund av alla stormöten. Det handlade inte om någon politisk barnsjukdom. Så sent som år 2009 lär man, enligt Åke Ortmark, ha samlats på TV2 och tänt ett ljus framför Lenins porträtt.

Det sägs att Olof Palme ville ha en journalistkår som låg till vänster om politiken, så att de politiska positionerna kunde flyttas åt det hållet.

Det bör i ärlighetens namn tilläggas att vänsterjournalisterna från slutet av 1960-talet och ett par decennier framåt gjorde en hel del bra samhällskritisk journalistik. Paradexemplet är när Jan Guillou och Peter Bratt 1973 i tidskriften Folket i Bild avslöjade IB, en hemlig spionorganisation som på regeringens uppdrag ägnade sig åt åsiktsregistrering samt infiltrerade fackliga och politiska rörelser.

I början av 1980-talet slog idén om en helt partipolitiskt obunden journalistik igenom inom skrået och det gjordes skillnad mellan tidningarnas ledarredaktioner, och övriga redaktioner, som skulle göra självständig och oberoende journalistik. Det var inte partiernas ideologier utan journalistikens egna nyhetsvärderingar som skulle gälla. Samtidigt skulle journalistiken vara neutral i kontroversiella frågor.

Det var ju lysande men programförklaringar är tyvärr en sak, den journalistiska vardagen något annat. Journalisterna gick åt motsatt håll. De nöjde sig inte med den neutrala förmedlaruppgiften utan började alltmer själva bli synliga och aktiva deltagare i sina olika inslag. I studiointervjuer framträder de som experter och kommentatorer. De frossar i åsiktsjournalistik och tolkar aktörernas intentioner och känslor, liksom händelsernas mening och innebörd. Mer formaliserat går det att urskilja fyra styrningar av mediernas innehåll och form:

  1. Medieredaktionernas traditioner: ett slags tyst kultur som kan beskrivas som ”det sitter i väggarna”.
  2. Journalisterna politiska preferenser, som jag ska återkomma till.
  3. Upplagestorlekar, tittar- och lyssnarsiffror: Materialet ska vara så attraktivt att de kommersiella medierna går med vinst. För public service gäller ungefär samma villkor. De måste fortsatta vara attraktiva för att staten ska vilja finansiera dem. Kort sagt, ägarna ska vara nöjda.
  4. Stat och stora tidningshus framställs regelmässigt som icke-styrande, som att de inte lägger sig i redaktionsarbetet utan att i ett demokratiskt land som Sverige är journalistiken självklart fri. Så förhåller det sig emellertid inte. Ägarna styr det journalistiska innehållet genom att tillsätta chefer med rätt värderingar och rätt politisk hållning. Ett exempel är Aftonbladet, som till 91 procent ägs av Schibsted och till bara 9 procent av LO. Genom avtal med Schibsted har LO ändå rätt att bestämma vem som ska vara chefredaktör för ledar-, debatt- och kulturavdelningen. Ett annat exempel är när Peter Wolodarski av Bonniers år 2013 fick jobbet som chefredaktör på Dagens Nyheter. Hans uppfattning av hur DN:s journalistik skulle utformas kan knappast ha kommit som en överraskning för ägarna. Vid tillträdet sa Wolodarski: ”Vi kommer att satsa mer på agendajournalistik”, vilket betyder att medierna inte längre ska nöja sig med att sakligt rapportera om ”verkligheten” utan filtrera och skapa den. Dessutom ska de koncentrera sig på ett fåtal frågor, så att mediekonsumenterna förstår att dessa ämnen är viktigare än andra. Två frågor har näst intill helt politiskt dominerat DN, efter Wolodarskis tillträde: klimatfrågan samt att med snart sagt alla medel skända och motarbeta Sverigedemokraterna.

Bitte Assarmo kommenterar på bloggen Det goda samhället:

”Den som vet något alls om agendasättande journalistik inser förstås att det kan vara bland det mest olämpliga att ägna sig åt för en morgontidning som gör anspråk på att vara saklig och objektiv i sin nyhetsrapportering. Ändå valde Wolodarski alltså medvetet att omdana DN till den ledande tidningen för vinklade nyheter. /…/ DN:s ägare tycktes helt belåtna med den nya inriktningen och den infantila berusningen över frälsaren Wolodarski satte stopp för det mesta av den sakliga diskussionen kring detta publicistiska grepp. Underbarnet kunde inte göra något fel, helt enkelt, och plötsligt ville varenda nyhetskanal följa efter. Idag lider följaktligen de allra flesta mainstreammedier av agendasjukan. Och därför kan DN, med andra stora mediers stöd, fortsätta att kalla sig för seriös, sanningsenlig och saklig.

Sverigedemokraterna har i år lämnat in en riksdagsmotion där de efterlyser en större utredning om SVT, SR och UR. De föreslår att verksamheten bör bli smalare och vassare och att det inte i framtiden ska läggas pengar på sådant som ”kan tillgodoses av kommersiella aktörer”. De vill också att forskare ska kallas in för att granska om programutbudet i SVT, SR och UR verkligen är så sakligt och opartiskt, som journalisterna påstår.

Sådant gillar varken journalisterna eller deras chefer. Exempelvis skriver förre chefen för TV4, Jan Scherman, i Dagens Nyheter den 16 mars i år att förtroendet för public service är högt, enligt SOM-institutet hela 81 procent: Så vad är problemet? Jag slås omedelbart av tanken att det är just det som är problemet.

Också SR:s chef Cilla Benkö lyfter fram resultatet, men precis som Jan Scherman tiger hon om undersökningens andra slutsats, nämligen att 4 av 10 uppfattar Sveriges Radio som vänstervridet. Bara två procent anser att public servicebolagen lutar något till höger. Det är alltså 20 gånger så många som anser att SR och SVT lutar åt vänster än som anser att de lutar åt höger.

Det stämmer rätt bra med den enkätundersökning som medieprofessorn Kent Asp gjorde för ett decennium sedan. Den visade att över 70 procent av Public services journalistkår då sympatiserade med socialdemokraterna, vänsterpartiet eller miljöpartiet. På SVT fick miljöpartiet 52 procent och på Sveriges Radio hela 54 procent av rösterna.

Den fråga som infinner sig är om journalisterna klarar att skilja mellan sina politiska sympatier och hur jobbet ska göras. Det verkar inte så. För åtta år sedan skrev journalisten Ivar Arpi i den nedlagda tidskriften NEO att journalisterna aldrig ställde kritiska frågor till miljöpartiet. En SIFO-undersökning visade att de undersökta medierna inte skrivit en enda kritisk artikel om miljöpartiet under den undersökta perioden. Ivar Arpi konstaterar:

/…/ att det sker kompisbehandling av de partier man tycker om kan man inte utesluta. I synnerhet inte när så många inom journalistkåren gillar samma politiska parti. Journalistik handlar om problemformuleringar och val av vad som är relevant. Om de flesta tittar åt samma håll går man miste om andra synsätt. Går alla åt samma håll är det svårt att påpeka när det börjar likna ett lämmeltåg.

Den av MSM-journalister mycket hårt kritiserade journalisten Joakim Lamotte, som arbetat 15 år på Public Service, skrev i ett inlägg på Facebook 2018 att det på redaktionsmötena ofta var svårt att veta om man satt på en kongress hos miljöpartiet och vänsterpartiet eller deltog i ett redaktionsmöte på SVT. På sin första anställning fick han också av en kollega veta att ”på den här redaktionen röstar man rött om man vill vara en del av gemenskapen”.

Egentligen vet journalisterna hur journalistik ska bedrivas. Problemet är att de inte gör det som de påstår att de gör. Som avslutning, sju finfina kriterier på god journalistik, formulerade av Lars Nord och Jesper Strömbäck i deras bok Den medialiserade demokratin (2004):

  • Tillämpning av principen två av varandra oberoende källor.
  • Texterna ska i huvudsak vara beskrivande
  • Tydligt skilja på fakta å ena sidan och tolkningar och spekulationer å den andra.
  • Alltid skilja på bekräftade och obekräftade uppgifter.
  • Vara tydlig med vilka källor som använts.
  • Att inte dramatisera så att gränsen mellan fiktion och fakta suddas ut.
  • Inte anspela på allmänt hållna stereotyper och fördomar och på så sätt bidra till att de sprids och förstärks.

 

Karl-Olov Arnstberg

 

Texten har tidigare publicerats på Invandring & Mörkläggning




Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!

Välkommen att diskutera! NyD vill uppmuntra till en saklig och kvalitativ debatt vilken genomsyras av god ton och respekt för andra åsikter. Du är själv juridisk ansvarig för vad du skriver. Läs våra fullständiga kommentarsregler här.