Imperiers uppgång och fall

Under närmare ett decennium har jag, i likhet med många andra, sökt ett svar på varför den västerländska civilisationen tappat fotfästet och med stor iver ägnar sig åt självskadebeteende, med sammanbrottet som en trolig kommande final. Är det feminismen, globalismen, sekularismen, individualismen, kulturmarxismen, politikerkarriärismen, elitismen, islamismen, islamofobismen, journalismen, postmodernismen, godismen, empatismen, antikolonialismen, massinvandrismen eller någon annan ism?

Det är framför allt en hittepåism, därför att detta behövde inte alls hända. Även om både Kina och Indien, likt skickliga tävlingscyklister, ligger på rulle, så bär västerlandet fortfarande ledartröjan. Världshandeln sker i dollar, västvärlden sätter den teknologiska agendan och engelska är det suveräna världsspråket.

I Sverige tenderar vi att se vägen mot en systemkollaps som ett specifikt svenskt problem. Vi anklagar våra politiker och opinionsbildare. Däremot skyggar vi lite inför att anklaga folket. Det är ju framför allt medierna som lurar folket, så att de inte begriper. Vi hoppas att en majoritet av svenska folket har förstått, även om de inte visar det utan tiger, kniper ihop läpparna och stoppar dem i byxfickan. Sedan, att de i allmänna val fortsätter att ge förövarna makten, det är både obegripligt och oförsvarligt.

Jag vill emellertid inte bära mig lika illa åt som vår svenska överhet, som är rätt ohöljd i sitt förakt inför svenska folket, svensk patriotism och svensk kultur. Det hindrar inte att jag för mig själv kan mumla ”Djävla människor, ni är ju idioter som går med på att förstöra ert eget land! Är detta verkligen vad ni vill lämna i arv till era barn och barnbarn?” Jag kan också tänka att ”Jag vill inte bo här, det här är ett land där man inte tycker om sådana som mig”.

Så fortsätter jag att leta efter förklaringar och visst hittar jag sådana, men det är som om jag aldrig kommer fram till ett ”Heureka!”. Kollar jag sedan in andra europeiska länder, blir jag absolut inte klokare. Till exempel har Frankrike ett helt annat slag av nationalstat än såväl det mångkulturella Sverige som Storbritannien, med sin historia som mångetniskt och pluralistiskt imperium. I Frankrike har aldrig mångkulturen, etniska minoriteter eller regionala kulturer stått högt i kurs. Den franska kulturen och det franska språket är det som gäller. Intresserar vi oss för USA, så är det på liknande sätt, i USA gäller ”det amerikanska”, men det är ändå annorlunda, eftersom USA, till skillnad från Frankrike, är skapat av immigranter. Med andra ord, dessa länder är helt olika uppbyggda. Ändå är samtliga drabbade av samma västerländska förfall.

Det kanske är helt fel att söka förklaringen i ett slags orsak-verkan-modeller? Det handlar möjligen om något annat, exempelvis ett cykliskt förlopp? Den västerländska civilisationen har helt enkelt levt klart sitt utmätta tidsspann. Nu har den gått in i ålderdomen och bereder sig på att dö. För att det kan förhålla sig så, tyder att förfallet inte tycks gå att stoppa. Det spelar ingen roll hur rätt vi dissidenter har – lika lite som myran kontrollerar färden från elefantens rygg, kan vi förhindra eller styra om den västerländska civilisationens färd mot undergången.

Den engelske generallöjtnanten Sir John Glubb (1897-1986), också känd som Glubb Pasha, var mellan åren 1939 och 1956 befälhavare för Jordaniens berömda armé. Efter sin pensionering skrev han ett antal intressanta böcker, där han framför allt sökte en förklaring till det engelska imperiets uppgång och fall. 1978 gav han ut skriften The fate of empires and search for survival där han granskar elva civilisationer/imperier/stormakter/supermakter under tretusen år.

Imperium / Årtal / Antal år
Assyrien 859-612 f.Kr. / 247
Persien (Kyros den store) 538-330 f.Kr / 208
Grekland (Alexander den store) 331-100 f. Kr / 231
Rom, republiken 260-27 f. Kr / 233
Rom, imperiet 27 f. Kr – 180 e. Kr / 207
Arabiska imperiet 634 – 880 e. Kr / 246
Mameluckerna 1250 – 1517 / 267
Ottomanska riket 1320 – 1570 / 250
Spanska imperiet 1500 – 1750 / 250
Romanovs Ryssland 1682 – 1916 / 234
Brittiska imperiet 1750 – 1950 / 200

Glubb Pasha finner att dessa stormakter, som inbördes är långt mer olika än de ovan nämnda nationalstaterna Sverige, Storbritannien, Frankrike och USA, har en livslängd kring 250 år, det vill säga tio generationer. De flesta av dem har vuxit genom att expandera geografiskt med arméer som marscherade, medan Storbritannien erövrade sitt imperium vattenvägen. Det vanliga mönstret är också att det är en högkultur som faller. De som besegras och erövras är välbärgade, mätta och förvekligade, inte längre inriktade på att expandera sitt imperium utan på att, ofta rätt passivt, försvara sig. Erövrarna är tuffare och överlägsna i energi, vilja och aggressivitet, men i sig själva inte bärare av någon högkultur. Glubb Pasha skriver:

“Fattiga, hårda, ofta uthungrade och dåligt klädda, men med ett stort mod, flödande energi och förmåga att ta initiativ, övervinner de varje hinder och verkar alltid ha kontroll över situationen.”

I början av 1200-talet var mongolerna primitiva stammar, spridda i Mongoliet. 1211 erövrade Djingis Khan Kina och 1253 hade mongolerna etablerat ett imperium som sträckte sig från Mindre Asien till Sydkinesiska Havet – ett av de största imperier som någonsin funnits. USA skapades den motsatta vägen, en högkultur som trängde undan urinvånare. Araberna styrde större delen av Spanien under närmare 800 år. Efter att Granada, det sista arabiska kungariket år 1492 hade fallit hade Cortez inom femtio år erövrat Mexiko och Spanien var världens största imperium. Det går att ge flera exempel på den förbluffande snabbhet som imperier skapats med. Exempelvis tog det tre år för Attila och hunnerna att med en närmast obeskrivlig grymhet plundra, våldta och lägga Europa under sig. Som tur var dog Attila, bara 47 år gammal. Hunnerna drog sig tillbaka österut och hans imperium föll samman.

Glubb Pasha skriver själv att det inte går att uttala sig kategoriskt om imperiers varaktighet men att deras livslängder ändå är slående lika. Exempelvis fanns det romerska imperiet i ytterligare ett sekel efter det angivna årtalet, men det var en tid av kaos, med rebelliska inbördeskrig och invaderande barbarer. Det finns också imperier som inte alls passar in. Nebukadnessars babyloniska rike störtades av Kyros, efter en livslängd av bara sjuttiofyra år.

Det mest intressanta i Glubb Pashas beskrivning av imperiers uppgång och fall är emellertid inte imperiernas livslängd utan hans indelning i fem olika perioder.

Den första perioden efter erövringen, pionjärernas tid, är en period med stor initiativkraft, flödande entreprenörskap, mod och förmåga att tåla umbäranden. Erövrarna är inte bundna av traditioner, vilket gäller för de högkulturer som besegras, utan fria att improvisera. De läser sig inte till hur man ska kriga och bedriva politik. De diskuterar inte så mycket, utan de agerar. Gentemot denna dådkraft kan inte åldrade och defensiva civilisationer hålla stånd:

“Erövrarnas djärvhet och initiativkraft visar sig i många sammanhang, exempelvis geografisk utforskning. De bygger vägar, de bestiger berg, de seglar över och kartlägger okända vatten. Den nya nationen är övertygad, optimistisk och inte sällan föraktfull gentemot de ”dekadenta” folk som de har besegrat, och som får underkasta sig. /…/ När mongolerna på 1200-talet erövrade Persien hade de ingen som helst utbildning och blev helt beroende av infödda persiska tjänstemän för att administrera landet och ta upp skatterna. De behöll som wazeer den persiske premiärministern Rashid al-Din, en historiker med internationellt anseende. När denne premiärminister talade till Mongol II Khan, var han tvingad att förbli på knä under hela samtalet. På statsbanketter stod premiärministern bakom Khans säte, för att passa upp på honom. Om Khan var på gott humör gav han ibland sin wazeer en bit mat över axeln.”

Nästa era är handelns tid, då välståndet byggs upp inom imperiet. Vår tids snabba kommunikationer får oss att tro att handel över stora avstånd enbart tillhör vår egen tid, men så är inte alls fallet. Transporterna var omständliga men i de stora imperierna stördes de inte av tullar och gränser, nationella regelverk och annat krångel, som tillhör vår egen tid. Exempelvis sträckte sig det romerska imperiet från England till Syrien och Egypten. Det är långt men här gällde samma regelverk. Om sedan själva transporten tog en vecka eller ett halvår hade inte så stor betydelse, bara den kom fram. Det gällde också för primitiva och militära välden som mongolernas. Karavanerna mellan Kina och Europa gick i en strid ström under deras tid.

Den tredje perioden är välståndets tid, vilket låter väldigt lockande, men också innebär att kurvan vänder. De starka, tappra och självsäkra männen – det är män och inte kvinnor som bygger imperier – demoraliseras. Äran och äventyret hamnar inte längre överst på rankinglistan för de unga männen utan pengarna. Dessutom, tidigare handlade det om imperiets rikedom, nu kommer det mer att handla om att de själva vill bli rika. Pliktkänslan försvagas och som civiliserade män ägnar de sig inte åt att slåss. ”Det är inte så att vi är rädda för att slåss”, säger de, ”men vi betraktar det som omoraliskt”, ett synsätt som kan läggas till grund för känslan av moralisk överlägsenhet. Skolorna fostrar inte längre i samma takt tappra patrioter, beredda att tjäna sitt fosterland:

“Den arabiske moralisten Ghazali (1058-1111) klagar på hur målsättningarna förändras i det arabiska samhälle som under hans tid är på nedgång. Studenter, säger han, går inte längre på universitet för att bli lärda och moraliskt högtstående, utan för att få de kvalifikationer som gör att de kan bli rika. Samma situation är överallt uppenbar hos oss i väst idag.”

Den fjärde perioden är Intellektets tid. Nu vill de rika handelsmännen ägna sig åt filosofi, konst, musik och litteratur. De vill bygga vackra hus och grundar universitet. Det är anmärkningsvärt hur lagbundet denna fas följer efter välståndet, i imperium efter imperium, skilda åt av hundratals år. I vår egen tid har vi kunnat se samma fenomen både i USA och Storbritannien. Nu har var och varannan större stad sitt eget universitet. Det är inte längre militära gradbeteckningar som gäller, utan akademiska. Det är mycket finare att bli doktor än att bli kapten eller överste. Inom imperiet uppfattas detta som tecken på en framgångsrik högkultur. Det finns ingen medvetenhet om att fokuseringen på bildning och kultur (”dessa rara djur”) är ett svaghetstecken:

“Människor är väldigt olika, och intellektuella argument leder sällan till att de blir överens. Styret av staten går därför från dåligt till sämre, i en ständigt pågående kakofoni av argument. Men denna debattglädje eroderar handlingskraften. Mitt i ett Babel av babbel, driver skeppet vidare mot klipporna.”

Glubb Pasha anser att det är en villfarelse att det mänskliga intellektet har kapacitet att lösa världens problem. Nationer kan bara överleva om medborgarna är lojala och beredda att prioritera samhällets intressen framför sina egna. När dessa grundförutsättningar saknas kan inte aldrig så kompetenta ledare förhindra kollapsen. Den briljante men också cyniske intellektuelle är en personlighetstyp helt motsatt det slags hjältar som med starkt känslomässigt engagemang och egna uppoffringar bygger upp samhället.

Den femte och sista perioden är Dekadensens tid. Både ledare och folk ägnar sig hellre åt njuta av livet än åt nationens ära och de puritanska ideal som byggde upp den. Nu stiger känslan av att leva i de yttersta av tiden, vilket på slutet skyndar på förfallet. ”Låt oss äta, dricka och vara lyckliga, därför att i morgon är vi döda”. Tar vi Romarriket som exempel så är det nu som mobben kräver fria måltider, atletiska tävlingar och gladiatorspel. Glubb Pasha skriver att dekadensen är mycket tydlig och lätt att visa. Han jämför med hur dagens engelsmän respektive amerikaner tycker att fotboll och baseball är viktigare än kanske någonting annat. Detta är en tid när skådespelare, sångare och idrottsmän istället för statsmän, generaler och stora författare blir förebilder. Kvinnorna tar sig in i de manliga reviren. Glubb Pasha skriver:

“En ökning av kvinnors inflytande i det offentliga livet har ofta hängt samman med nationellt förfall. De sentida romarna klagade över att, även om Rom styrde världen, dominerades Rom av kvinnor. Under det tionde århundradet kunde en liknande tendens observeras i det arabiska riket, där kvinnorna krävde tillträde till yrken som dittills varit förbehållna män. ”Vad”, skrev den samtida historikern Ibn Bessam, ”har bokhållarna, skatteindrivarna eller predikanterna med kvinnor att göra? Dessa yrken har alltid varit förbehållna männen.” Många kvinnor praktiserade juridik, medan andra fick tjänst som universitetsprofessorer. Det fanns de som agiterade för kvinnliga domare, men det verkar inte ha lyckats.
Mot slutet av 900-talet kollapsade den arabiska staten och invaderades. En konsekvens av förvirringen och våldet blev att kvinnor inte kunde röra sig på gatorna i Bagdad utan eskort, vilket ledde till att den feministiska aktivismen också kollapsade.”

Särskilt intressant är Glubb Pashas konstaterande att detta också är en tid av starka ideologiska motsättningar. Han använder faktiskt begreppet ”political hatreds”. Man skulle kunna ha trott att ledare och opinionsbildare gick samman för att rädda nationen, men det är det motsatta som händer.

Glubb Pasha skriver också detta är en tid när många främlingar söker sig till imperiernas huvudstäder. Romerska historiker klagar över det stora antalet asiater och afrikaner i Rom. Bagdad är ett annat exempel med en internationell befolkning och i vår tid gäller detsamma för London och New York. Vi kan se hur samhällen från att under sin uppgång vara etniskt enhetliga, under nedgången blir mångetniska och kosmopolitiska, vilket dels eroderar känslan av att samhörighet, men också gör dem handlingssvaga under en period när det är handlingskraft som behövs mest. Istället för att stärka försvaret införde Bagdad femdagarsvecka, fri sjukvård och gratis universitetsstudier. Glubb Pasha skriver:

“När jag först läste dessa samtida beskrivningar av 900-talets Bagdad, kunde jag knappast tro mina ögon. Jag sa till mig själv att detta måste vara ett skämt! Beskrivningarna kunde lika gärna ha tagits ur The Times i dag. Likheten i alla detaljer tog andan ur mig – imperiets sammanbrott, övergivandet av sexualmoralen, popsångarna med sina gitarrer, kvinnornas entré i yrkeslivet, femdagarsveckan. Jag vågar mig inte ens på att försöka förklara! Det finns så många mysterier med mänskligt liv, långt bortom vår förståelse.”

Gemensamt för dessa imperier är, att när de kraschar så har eliterna aldrig förstått vad som är på gång. De tror att deras imperier kommer att finnas för evigt. Inte heller i vår tid tar vi till oss historiens lärdom, att ett imperiums framgång bygger på patriotism, mod, uthållighet och hårt arbete. Historien visar också att det finns ett samband mellan imperiers förfall och tendensen till filantropi och sympati för andra folk. Så länge som imperiets elit är övertygad om sin egen överlägsenhet så bekräftar deras generositet detta. Det gäller också för medborgarskap. Det romerska imperiet hade en period då alla kunde bli medborgare och där provinsiella politiker kunde bli senatorer. Det arabiska imperiet var ännu generösare. Från uteslutande araber i den härskande klassen så blev imperiet under åttahundratalet helt kosmopolitiskt.

I vår tid finns det inte särskilt gott om barbarer som vill invadera västerlandet på det sätt som skett med tidigare imperier. Men vi har en annan form av invasion, massinvandring. Denna moderna variant av nomadism har även den kapaciteten att få ett imperium att falla samman. På sätt och viss attackerar också dessa migranter underifrån, eftersom de söker sig till länder som erbjuder större trygghet och högre välfärd. Väger man samman massinvandring och att västerländska kvinnor inte föder tillräckligt många barn, avtecknar sig ett folkbyte. Det är ett möte vi känner igen från historien. Vi vet också hur det vanligtvis går.

Karl-Olov Arnstberg