Får man försvara sig?

Nödvärnslagen medger att en person som blir attackerad har rätt att försvara sig men inte använda mer våld än nöden kräver, våldet får inte vara ”uppenbart oförsvarligt”. Den som använt mycket våld kan dock frias om personen ”svårligen har kunnat besinna sig”. Tolkningen av nödvärnsrätten får inte vara så snäv att den som försöker försvara sig och sin familj ska behöva riskera att hamna i fängelse. Det skriver Karl-Olov Arnstberg.

publicerad 6 april 2021
- av Karl-Olov Arnstberg

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det är inte ofta men det händer att jag kollar upp texter jag tidigare skrivit. Denna är från 2008, men är fortfarande relevant.

En grundförutsättning för att samhällsanda skall uppstå är att man vet att man har samhället på sin sida när man försvarar sig och de sina mot yttre hot. Denna rättighet är formulerad i Nödvärnslagen, som säger att en person som blir attackerad har rätt att försvara sig men inte använda mer våld än vad nöden kräver. Våldet får inte vara ”uppenbart oförsvarligt”. Också den som har använt ”oförsvarligt mycket våld” kan dock frias om personen ”svårligen har kunnat besinna sig”. Denna nödvärnsexcess kan gälla om personen har varit mycket rädd eller haft svårt att bedöma hur farlig situationen var.

Gränsen för nödvärn är ständigt omdiskuterad. Det finns domar där nödvärnsrätten tolkats förhållandevis generöst. Högsta domstolens frikände år 2005 en man som delat ut ett dödande knivhugg i självförsvar. Andra domar pekar i en mer restriktiv riktning. Skälet är oron för att brottsoffers nödvärnsrätt leder till missbruk. Det gäller särskilt synen på skjutvapen. Svenska domstolar vill absolut inte ha en amerikansk situation där medborgare har rätt att försvara liv och lem med skjutvapen i hand. Grundregeln är att brottsoffret bara får försvara sig med vapen om också angriparen använder vapen. Frågan är dock om denna regel alltid håller. Tolkningen av nödvärnsrätten får ju inte vara så snäv att den som i panik försöker försvara sig och sin familj ska behöva riskera att själv hamna i fängelse.

Ett svårt fall handlar om en man som slog sin granne inte mindre än tjugotvå gånger i huvudet med en hammare. Så här ser bakgrunden ut: 1997 flyttade Pelle med sin familj till fritidsområdet på Ingarö i Stockholms skärgård. Ganska omgående varnades han och hans familj för Lasse, en besvärlig granne (namnen fingerade). Denne var inblandad i ett antal tvister med vägföreningen och känd för att vara hotfull. På grund av ofredande hade han besöksförbud hos ett grannpar och även om det låg många år tillbaka i tiden, så var han också dömd för misshandel. Pelle hade däremot aldrig tidigare dömts för något brott.

Pelle och hans familj hade inget särskilt skäl att irritera sig på Lasse förrän vintern 2005 då Lasse plötsligt dök upp och började bråka med Pelle, när han stod och pratade med några grannar. Pelle och Lasse brottades med varandra, men utan att någon kom till skada. Lasse, sprang hem och kom tillbaka med en kniv i näven och högg mot Pelle, som skyndade sig in i sitt hus och ringde polisen. Det kom en patrull men Lasse nekade till att ha använt kniv och de åkte snart sin väg igen. Följande dag körde Lasse fram sin traktor till Pelles hus. Barnen lekte på gården. Deras mamma Karin var inte hemma, Pelle var inomhus. Lasse jagade in barnen i huset och hotade att sprätta upp dem. Han hotade också att våldta mamman, drog fram en kniv och gick till attack. Pelle hade en hammare i bakfickan, drog fram den och slog Lasse gång på gång. Lasse fortsatte ändå att attackera tills han träffades av ett hammarslag så att han satte sig på marken. Pelle rusade in i huset och ringde polisen. När han kom ut igen hade Lasse rest sig, brölade som en tjur och gick på nytt till anfall. Lasse slog honom med hammaren igen, flera gånger. När polisen anlände var Lasse allvarligt skadad och Pelle svårt chockad.

Lasse förlorade ett öga, opererades tolv gånger och vårdades på sjukhus i över ett halvår. Han drabbades också av epilepsi.

De ska försöka skruva ihop mig. Jag ska få en ny panna, ny näsrot, ny ögonhåla och hela högra sidan av ansiktet i titan. Hela ögonhålan blev ju sönderspräckt (SvD 07.01.16.)

Hammarmannen ställdes inför rätta och fälldes för grov misshandel. Själv hävdade han att det var självförsvar. Lasse nekade till att ha attackerat sin granne, trots att polisen hittade en två decimeter lång kniv i en av blodpölarna och Pelle hade ett skärsår i handen.

Tingsrätten ansåg att de första hammarslagen visserligen var att betrakta som nödvärn eftersom Pelle blev anfallen med kniv, men tingsrätten menade att den anklagade borde ha riktat slagen mot andra kroppsdelar än huvudet, samt slutat slå så fort angriparen satt sig ner. Domstolen dömde därför Pelle till ett års fängelse för grov misshandel samt att betala 80.000 kronor i skadestånd till den överfallande grannen.

Domen ter sig absurd. De flesta är nog av den uppfattningen att den som tar till våld gentemot andra människor får räkna med att möta motvåld, att bli allvarligt skadad, ja rentav dödad. Det känns som om tingsrätten tänkt i banor som ”om du böjer dig ner och hamrar honom lite på vaden så kanske han slutar vifta med kniven mot dig”. Det går också att hävda att Pelle inte använt för mycket utan för lite våld, eftersom Lasse reste sig och anföll på nytt. Det gäller att inte tappa bort att Lasse anföll med kniv och inte bara hotade Pelle utan också att sprätta upp barnen.

Karin undrar vad domstolen menar att Pelle skulle ha gjort:

Om jag hade haft en gubbe som lämnade barnen och sprang till skogs i det läget så hade jag blivit allvarligt bekymrad. (DN 08.03.24)

Tillägg 2020: Domen gick ända upp till Högsta Domstolen, som kom med en vägledning för hur man ska bedöma uppenbart oförsvarligt våld.

För att våldet ska vara acceptabelt ska det inte föreligga en uppenbar skillnad mellan våldsanvändningen. Om du exempelvis angrips av en person med en klen pinne får du inte knivhugga denne. Angrips du däremot med livsfarligt våld kan du möta med livsfarligt våld. Det ska då inte ha gått att avvärja angreppet med ett mindre ingripande sätt, till exempel om man kunde flytta sig.

HD konstaterade att Pelles våldsanvändning, trots att han ansåg sig ha varit i en livsfarlig situation, var uppenbart oförsvarlig, eftersom det rörde sig om ett relativt utdraget händelseförlopp. Framförallt att han springer ut igen och slår angriparen anses för mycket.

HD prövade också om nödvärnsexcessen kunde tillämpas i det här fallet, det vill säga om den angripne ”svårligen kunde besinna sig”. Där var HD mer tillmötesgående och konstaterade att han var mycket rädd, både för sig själv och sina barn. HD kom fram till att han befunnit sig i ett sådant tillstånd att han inte kunde ha förmått sig att begränsa sin våldsanvändning. Pelle friades, men som väl torde ha framgått av ovanstående – det satt långt inne.

 

Karl-Olov Arnstberg

 

Texten har tidigare publicerats på Invandring & Mörkläggning

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!