Ett G7-möte på avvägar

publicerad 3 september 2019
Deltagare från G7-mötet i Biarritz, Frankrike, den 26 augusti.

Vinna eller försvinna för Nordens viktigaste dagstidning!


2739 kr av 100 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det G7-möte som avslutades den 26 augusti kommer väl knappast att gå till historien som ett progressivt och konstruktivt sådant. Snarare som ett där disparata motsättningar låst kontrahenter i förlamande grepp. Donald Trump tog sig ur det förlamande greppet och smet iväg när klimatfrågan skulle diskuteras, den var oviktig för honom. På två punkter var man dock eniga. Dessa båda punkter pekar emellertid på en genuin ovilja att förstå den geopolitiska situationen i Mellanöstern.

Enligt ett tidningsreferat i Jönköpingsposten 27 aug, kunde president Macron i konferensens slutfas fastslå att ”Vi kunde etablera två gemensamma linjer; ingen G7-medlem vill att Iran innehar kärnvapen, och alla medlemmar i G7 vill ha stabilitet och fred i regionen.”

Låt oss börja med att utröna konsekvensen av den första linjen; man vill absolut förhindra att Iran skaffar sig kärnvapen – mycket förnuftigt. Men genomtänkt och verkningsfullt blir det först om man samtidigt förhindrar, eller i varje fall fördömer Israels innehav av kärnvapen. I dagens läge ser israelerna det som en självklar rätt att som ockupationsmakt förfoga över dessa vapen utan rätt för någon internationell makt att inspektera dem. Israel har idag monopol i regionen på dessa fruktansvärda vapen samtidigt som landet är känt för att inte respektera internationella lagar och totalt strunta i FN:s resolutioner. Varför tog man inte upp detta på G7-mötet i Frankrike? Det borde man ha gjort inte minst med tanke på att de israeliska kärnvapnen kan nå ända till Biarritz och övriga Europa.

Det är naturligtvis inte realistiskt att tänka sig att Israel på något sätt skulle reducera sin kärnvapenkapacitet, och det är just den som triggar omgivande länder att försöka skaffa allt kraftfullare vapen. Men det är fortfarande tillåtet att hoppas på att västvärldens invånare ska få upp ögonen för att Israel med USA:s starka stöd har etablerat sig som en monopolistisk aggressionsmakt i Mellanöstern med omoraliska intentioner. Bland annat har den av Israel stödda IS-armen förorsakat väldiga flyktingströmmar som vällt in över Europa. De flesta arabstaterna skulle enligt flera av sionisternas planer utplånas, och alltsedan Theodor Hertz dagar har sionistisk makt inte väjt för död och förödelse för att nå sina mål.  USA har samtidigt beredvilligt sett till så att man blivit bestyckad med de kraftfullaste vapnen. I bakgrunden har G7-gruppen inte bara applåderat denna utveckling, utan aktivt stött den genom att förhindra att Israels kärnvapenmonopol i regionen ifrågasätts. Vladimir Putin kan skatta sig lycklig att han får hålla sig utanför denna samling.

Om man inom G7-gruppen hade varit intresserade av humanism och mänskliga rättigheter så hade man självklart tagit upp detta på mötet och förkastat USA:s omfattande sanktioner mot Irans befolkning och likaså blockaderna av Jemens hamnar. I runda tal 100 miljoner, civila, barn, vuxna män och kvinnor, sjuka och friska, samt åldringar drabbas intill svältgränsen av denna inhumana politik.

Den andra linjen som Macron nämnde gällde stabilitet och fred i regionen. Man tar sig för pannan och funderar på vad det där gänget egentligen vimsar om på sina samlingar. Så helt fel det blev. I åtminstone 30 år har krig och destabilisering varit en huvudlinje för den grupp som G7 representerar. USA, England och Frankrike har därvidlag gått i främsta ledet. Låt oss för enkelhetens skull minnas att detta krigståg startade med Jugoslavien för att efter några år fortsätta med Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, Jemen, för att nu ladda upp för att knäcka Iran. Ett bra sätt att utbreda demokrati, menar dessa, genom att skapa kaos och förintelse – en strategi skapad av kaoshjärnor.

Michael Ledeen är en av USA:s, och därmed NATO:s, mest inflytelserika krigshetsare. Han startade sin karriär inom judiska opinionsorgan i USA och kom därefter sedan att bli en av de neokonservativa som pressade Georg Bush att starta Irakkriget. Hans inställning till krig framgår klart i hans bok, The War against the Terror Masters. Jag citerar Ledeen:

Stabilitet är en ovärdig amerikansk uppgift och ett vilseledande begrepp till på köpet. Vi önskar inte stabilitet i Iran, Irak, Syrien, Libanon eller ens i Saudiarabien. Vi önskar en tingens förändring. Den verkliga frågan är inte om, utan hur man skall destabilisera.”

De år som gått har bekräftat att Ledeen inte talade i egen sak.

 

Hans Myrebro

Om skribenten:

Hans Myrebro är en pseudonym. Han har bland annat författat boken NATO – ett monster på katastrofkurs.

Myrebros senaste bok "De skapade ett blodigt 1900-tal" går att köpa på Historiskt Korrekt förlag.

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!