Det är dags att sluta retirera – ett annat Sverige är möjligt

Sjuklöverns medlemmar ingår alla i Åsiktskartellen; de partier, organisationer och media med socialliberala eller kulturmarxistiska åsikter, som övergripande påverkar och bestämmer svensk politik.

Inom denna grupp kan man konkurrera om väljarna gällande vissa frågor som ekonomi, men delar samtidigt åsikter beträffande mycket annat, inklusive åsiktskorridoren. Även beträffande ekonomi har C och L, såsom medlemmar i den breda regeringskoalitionen, en överenskommelse med S och MP. Det medför att regeringen Löfven mot alla odds kan överleva. Det är en besynnerlig regeringskoalition, som orsakas av de märkliga krafterna i svensk politik.

De traditionella borgerliga partierna förstod aldrig att Göran Perssons nya invandringspolitik 2005 var avsedd att bygga en socialdemokratisk majoritet av 1950 och 1960 års snitt.¹ Med hjälp av de borgerligas kortsynta och misskötta invandringspolitik efter 2006 kunde socialdemokraterna börja realisera det målet, med ett inledningsvis betydligt mindre spill av arbetarväljare än annars. Politiken ledde dock först till att SD kom in i riksdagen. Senare orsakade den att SD kunnat krossa M som ledande borgerligt parti och kanske även blir landets största parti.

Ett annat resultat är att vi står inför en rad kriser som i mycket är orsakade av invandringspolitiken. Den ekonomiska krisen kan bli ännu viktigare än de övriga, som gäller laglöshet, utbildningsväsende, bostäder, vården, sysselsättning och nationell sammanhållning. Försvagningen av Sverige beroende på en katastrofal klimatpolitik orsakas av andra skäl.

Även när vänstersidan har majoritet, är denna majoritet intellektuellt sett inget att respektera i Sverige. Praktiskt politiskt måste man av demokratiska skäl erkänna den, men intellektuellt sett är den knappast legitim. För hur har majoriteten tillkommit? Jo, genom tillämpning av den mest genomträngande massindoktrineringen av någon befolkning i Västvärlden.² Efter andra världskriget har vi upplevt en allt starkare indoktrinering av svenska medborgare, som efter murens fall kompletterats med politisk korrekthet, vilken förstärker medias åsiktscensur, tystar opponenter och i vissa fall leder till personlig förföljelse.

Det politiska förtrycket i Sverige ökar nu kontinuerligt genom kulturmarxismens utbredning. Webben i stort och sociala media har varit ett andningshål, men som nu plattformsägarna tydligen vill strypa. Hur många av dagens vänsterväljare skulle inte rösta annorlunda, om de inte påverkats av vänsteråsikter från förskolan till universitetet; eller om de offentliga media varit neutrala och journalisterna i borgerliga media inte haft en ytterst kraftig överrepresentation av miljöpartister, kommunister och socialdemokrater; eller om åsiktskorridoren/politisk korrekthet inte styrt det offentliga samtalet?

Om vi ser på efterkrigstidens politik har de borgerliga bara vid tre tillfällen tagit makten. Det har gjort Sverige betydligt bättre men har inte alls realiserat förväntningarna om en klar kursändring. Utvecklingen har istället gått mot en ökad kollektivism. Skälet till det är främst folkpartiets radikala socialliberalism samt centerns ursprungliga intressepolitik och senare opportunistiska vänsterliberalism. Dessa partier spelar opposition under valen, men de har egentligen med S mycket likartade åsikter, och många av deras riksdagsledamöter vill nog helst vara socialdemokratins transportkompani. De är helt nöjda med att spela opposition och sedan ha sin politiska juniorställning och ekonomi säkrad.

De pratar tufft i vallokalen, men tillbaka i riksdagen hjälper de till att stödja socialdemokratins regeringsinnehav och samhällsbygge. Vad är en sådan opposition värd? Det duger helt enkelt inte längre, för vi har nu nått vägs ände gällande eftergifter till det kollektivistiska samhället.

Inskränkningarna i personlig frihet och integritet i kombination med en hård skattepress gör det nödvändigt att sluta retirera.

Framför oss ser vi också, att Åsiktskartellen med något undantag vill föra oss in i ett federalt EU, som kommer att göra den svenska demokratin mycket lite värd. Vi blir en tysk-fransk provins med ringa inflytande. De borgerliga måste helt enkelt bli borgerliga, vilket innebär att bli konsekvent frihetliga. I ett antal nationer visar politiker och övrigt etablissemang nu – som i Sverige – en benägenhet att välja politik, som folkmajoriteten inte önskar. Det innebär en ständig – och hård – politisk strid i framtiden.

Även om vänstern vinner val och regeringsmakten tillsammans med kappvändarpartierna, kommer Sverige inte uppleva något politiskt lugn och nationell sammanhållning, eftersom medborgarna inte längre delar viktiga politiska och kulturella värderingar. Även demokrati har ju nu omdefinierats av kulturmarxisterna.³

Den frihetliga delen av befolkningen avser dock inte att förlora. Att acceptera politisk globalism, vänsterideologi och kulturmarxistiska åsikter är ett intellektuellt självmord och förlust av vår personliga identitet. Så det blir en strid till slutet mellan oförenliga ideologier.

Utvecklingen mot ett kontinuerligt kallt inbördeskrig mellan två fraktioner är samtidigt kanske inte oundviklig. Vänsterns ställning är ju delvis artificiell och bygger mycket på massindoktrineringen. En medveten borgerlig – i meningen frihetlig – politik kommer, om den får majoritet, därför att successivt kunna förstärka sin egen majoritet. Det gäller då att i dagens samhälle eliminera det inbyggda tvång, som formar svenskarna till att bli vänstermänniskor.

Omskapandet av samhället till frihet från massindoktrinering och många fler frihetliga policylösningar kommer att bidra till det. När utbildningsväsendet i sin helhet stoppat sin indoktrinering, när samma gäller de offentliga media, och främst konkurrensrättsliga principer hindrat censuren i sociala medier⁴ och brutit upp ägarkoncentrationen inom övriga privata media, samt antalet borgerliga journalister inledningsvis är ungefär lika många som de socialistiska,⁵ kommer vi att förvåna oss över att så många unga och äldre så småningom får frihetliga åsikter.

Det förstärks av att alla offentligfinansierade men privata organisationer åläggs politisk neutralitet inför utsikten att annars förlora sina bidrag, och alla offentliga anslagsgivande kulturorganisationer åläggs att fördela anslagen neutralt (eller rättvist mellan borgerliga och vänsterprojekt). När den offentliga sektorn i största utsträckning blir politiskt neutral och dessutom i mycket stor utsträckning beställarstyrd, där privata utförare sköter produktionen, kommer det politiska trycket att minska.

Man måste bland annat undersöka varför och i vilken utsträckning socialdemokratins stödorganisationer ska fortsätta att stödjas av det offentliga; den politiska parasitismen ska avslutas.

En särskild statlig organisation med tänder ska övervaka efterlevnaden av sådana och många andra regler, vilket skulle bryta ryggen på favoriseringen av vänstern. En stabil borgerlig (frihetlig) majoritet på minst 60 procent är det troliga resultatet.

Även en liten majoritet, men med verkligt borgerliga partier kan åstadkomma detta, och det skulle omforma Sveriges politiska liv. I kombination med alla andra åtgärder som på område efter område bildar frihetliga lösningar samt en ekonomisk politik, som skapar mängder av nya entreprenörer och vitaliserar företagsvärlden, kan vi få ett annorlunda Sverige istället för det land socialdemokratin skapat. Dess misskötsel av Sverige ända sedan kriget behöver inte vara för evigt.

Dan Ahlmark

Källhänvisningar:
1) Nya Il Convito – Huvudskälet till den svenska massinvandringen
2) Contra – Massindoktrineringen i Sverige
3) Nya Dagbladet – Värdegrundsdemokrati är ingen riktig demokrati
4) Nya Dagbladet – Så bör sociala media reformeras
5) Frihetsportalen – Tygla statsmedia
6) Contra – Viktiga krafter bakom Sveriges utveckling