Krönikor

En korrumperad säkerhetspolitik

Jag tar mig för pannan och frågar mig om den svenska styrande klassen fullständigt tappat förståndet. Det skriver Lars Bern i sin senaste krönika.

Publicerad 20 januari 2018

Ingen i min bekantskapskrets förknippar jag mer med den globalistiska ideologin än Bo Ekman. Jag arbetade för honom på 70-talet. Han var då stabschef och grå eminens hos Volvos då nya unga chef PG Gyllenhammar. Ekman hade tagit starkt intryck av de angloamerikanska oligarkernas tankesmedjor som Romklubben m.fl.. Volvoledningen hade intima kontakter med oligarkins ledande ideologer som t.ex. Henry Kissinger.

Ekman har förblivit globalismen trogen och har anammat deras skrämselpropaganda om klimatet, vilket lierat honom med domedagsprofeter som Anders Wijkman och Johan Rockström. En av hans idoler var länge den extremaste av USA:s alarmister forskaren James Hansen. Alla dennes klimatlarm sen 30 år tillbaka har slagit helt fel.

Mitt eget uppvaknande ur den globalistiska drömmen och mitt genomskådande av den av globalisterna framgångsrikt fabricerade skrämselpropagandan om klimatet, gjorde att jag hamnade på andra sidan om Ekman i den debatten.

Döm om min förvåning när jag plötsligt åter befinner mig på samma planhalva som Ekman, men nu inom säkerhetspolitiken. Han har i några artiklar tagit avstånd från globalisternas syn på säkerhetspolitiken, vilket hedrar honom.

En direkt konsekvens av globalisternas numera panikartade kampanj för att rädda sina tidigare så lovande planer på en ny världsordning – NWO – har varit den offensiva satsningen på NATO och framprovocerandet av ett nytt kallt krig med Ryssland. Utan en synlig fiende som man kan skrämma allmänheten i väst med, riskerar ju den angloamerikanska oligarkins krigsindustriella komplex svältdöden. Ryssland har under Putins ledning även ställt sig i klar opposition mot globalismen. Mycket starka ekonomiska intressen har av dessa skäl mobiliserats för att påverka politiker i Europa. Speciellt kan vi notera hur hela det svenska politiska etablissemanget låtit sig lockas in den antiryska kampanjen.

Ekman skriver att alltsedan andra världskrigets slut har USA varit garant för de internationella system som drogs upp och skapades efter krigen. Det var då FN och andra internationella institutioner kom till för att lösa frågor om krig, fred och handel. Dessa institutioner och dess utveckling byggde på och förutsatte en samsyn mellan USA och Europa. Den här konstitutionella uppbyggnaden har kunnat fungera så länge vi andra haft förtroende och tillit till USA. Men nu brister tilliten i spåren av katastroferna i Mellanöstern och Syrien. FN:s säkerhetsråd har gång på gång misslyckats med att överbrygga intressemotsättningarna mellan USA och Ryssland.

I fråga efter fråga väljer Trump andra prioriteringar än dem som kunde betjäna fler och vidare intressen än de amerikanska. Därmed spricker det allra viktigaste fundamentet för en stabil världsordning: Gemensamma värderingar – byggda på samtal och strävan efter just det gemensamma.

USA är under Trump inte längre att lita på. Detta leder till ökad osäkerhet och gör den internationella politiken oförutsägbar. Ryssland kommer inte att kunna fylla det nu uppstådda vakuumet, men möjligen Kina. Det faktum att vi inte längre kan räkna med USA kommer med tiden att få stora konsekvenser för världen som vi känner den.

I en ledare i dagens Dalarnas Tidning skriver Bo Ekman att på Folk- och försvarskonferensen har man ännu inte förstått att världen förändrats:

Militäralliansen Nato är sprungen ur det kalla krig som följde på andra världskriget. Sverige förhöll sig som bekant hyggligt neutralt, men skeppade ändå oblygt över två miljoner tyska soldater fram och tillbaka genom landet, mitt under brinnande krig. Principer tillämpas alltid med en stor nypa pragmatism och följsamhet till reella maktförhållanden. Dessa skiftar ju som bekant.

Att Norge skulle tillhöra Nato var lika självklart som att Finland skulle ställa sig utanför. Under senare tid har opinionen i Sverige (bland politiker – red anm) svängt till förmån för ett inträde i Natoalliansen, framför allt med motivet att dess medlemmar skulle bistå Sverige militärt om vi blev angripna. Men att Sverige skulle angripas och annekteras av Ryssland förefaller i min mening vara en helt absurd tanke.

Natoalliansens garant är USA. Men landet för nu, under den hafsigt oberäknelige president Donald Trump, en nationalistisk och protektionistisk handels- och utrikespolitik. Denna politiska strävan har alltid haft ett starkt fäste i amerikansk opinionsbildning. Även under mellankrigstiden var isolationism målet för amerikansk säkerhetspolitik, men denna hållning torpederades av japanernas angrepp på Pearl Harbor. Därmed drogs USA in i maktkampen både i Europa och fjärran östern och har så förblivit.

Under Trump försvagas USA. Landet har förlorat i trovärdighet och är allt mindre förutsägbart. Den geopolitiska ordningen (NWO) som byggdes upp efter andra världskriget rubbas av att USA inte längre kan framstå som trovärdig garant för de institutioner och processer inneburit en hygglig stabilitet och förutsägbarhet i det geopolitiska sammanhanget. Detta bereder vägen för Kina, och kanske också Indien, att ta på sig allt större ansvar för global ekonomisk och politisk stabilitet.

Nato, liksom Folk- och försvarskonferensen, tillhör en efterkrigstid som nu går mot vägs ände. Vad som följer vet vi ännu inte.

Så långt Bo Ekman.

 

Vad håller svenska politiker på med?

Inte i något land i västvärlden möter man en så kompakt hatpropaganda mot den nya amerikanska presidenten som i Sverige. Svenska MSM förmedlar bara nyheter som på olika sätt är ägnade att svärta ner och förminska president Trump, detsamma gäller inställningen hos hela det svenska politiska etablissemanget. I svenska av globalister kontrollerade MSM förekommer nästan ingen information om de uppenbara politiska framgångar som Trump haft under sitt första år. Ingenstans framgår det att han har ungefär samma dåliga opinionssiffror som Obama hade vid samma tidpunkt (Rasmussen Report).

Samtidigt som hela det svenska politiska och mediala etablissemanget vänder USA:s president ryggen och uttrycker sitt misstroende och hat mot honom, sluter man som en man upp bakom en kampanj för att skapa en militärallians mellan Sverige och Trumps USA/NATO. Hela dagens Svenska Dagblad är en enda propagandaskrift för den alliansen. I förrgår var det likadant, Ryssland med sin krympande militärbudget (en tiondel av USA:s), utmålades som ett överhängande hot. Ingenstans hittar jag någon som helst trovärdig analys av varför Ryssland skulle lägga krut på att angripa dagens dysfunktionella Sverige?

Jag tar mig för pannan och frågar mig om den svenska styrande klassen fullständigt tappat förståndet. Dessvärre tror jag det är värre än så. Jag tror Sverige numer styrs av en politisk adel som ser sin politiska karriär som början på en internationell ytterst lukrativ karriär i den angloamerikanska oligarkins och alla deras organisationers tjänst. Svenska folkets intressen har man för länge sedan slutat att bry sig om. Här gäller det att sälja vapen åt oligarkernas krigsindustrier och försöka rädda deras NWO som ändå är dömd.

 

Lars Bern

Liknande artiklar:


Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungl. Ingenjörsvetenskaps- akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.

Han har bland annat författat boken Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri och driver opinionssajten Anthropocene

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!