Det talar för valfusk i USA

Primärvalen avslöjade väljarnas entusiasm och stöd för de personer, som kandiderade till presidentposten. Bidens stöd var inledningsvis svagt och det var tydligt, att han saknade karisma och inte skapade någon nämnvärd väljarentusiasm. President Trump fick däremot ett stort gensvar och fick totalt 94 procent av ett unikt högt antal primärvalsröster. Eftersom Sanders, som inledningsvis var stark i de demokratiska valen, är en radikal socialist (eventuellt kommunist) och därmed inte valbar, såg demokratiska partiets etablissemang tydligen, att Bidens anseende som den mest moderata kandidaten i skaran ändå utgjorde bästa chansen i presidentvalet. Han fick då omedelbart ett stort understöd, som gjorde att han dominerade den fortsatta valprocessen och blev partiets presidentkandidat.

I valet den 3 november uppges Biden ha erhållit cirka 80 miljoner röster, vilket är 10 miljoner mera än vad Obama som mest erhöll, och enorma 14,4 miljoner mer än Clintons röster år 2016. Trots det vann han färre kommuner än någon annan vinnare av presidentposten, så vinsterna var geografiskt högst begränsade. Jämfört med Obamas antal vunna kommuner minskade hans antal med 40 procent men han erhöll alltså så många fler väljare än denne. Medan hans väljarandel föll under Hillary Clintons i de flesta kommuner i USA med tätorter, var hans ökning av demokratiska röster i storstadsområdena i Pennsylvania, Michigan, Wisconsin och Georgia säregna. Det gäller då främst städerna Philadelphia, Detroit, Milwaukee och Atlanta, alla städer med tidigare rykte om valfusk. Republikanerna pekar exempelvis på Michigan, där ett stort antal valdistrikt visade exceptionella siffror på valdeltagande. Bland annat visade 19 valdistrikt ett deltagande på över 100 procent av registrerade väljare. Om en för USA ytterst hög gräns för valdeltagande på 80 procent väljs (var genomsnittligt 66,7 procent för USA 2020) för valdistrikten, var överskottet av röster 432 000, vilka realistiskt sett är fiktiva.

Att Biden erhöll sådana siffror, medan demokraternas val till representanthuset och delstatsförsamlingarna inte gick bra, bör väcka förvåning. Det skedde också efter en valkampanj där de demokratiska väljarna aldrig visade tillstymmelse till sådan entusiasm som Trump väckte. Bidens kampanj var säregen, han hade knappast inga konventionella valmöten, var passiv och mötte mycket få väljare enligt tidigare mått. Kampanjen drevs främst elektroniskt och i tryckta media, som till 90–95 procent stödde Biden. Även den uppsökande verksamheten i väljarnas hem var generellt svag. Varför detta var fallet har inte förklarats.

Trump upplevde å andra sidan ett stadigt ökande engagemang hos väljarna och trots Covid-restriktioner växte deltagarantalet på enskilda valmöten till flera tiotusentals. Hans markorganisation sägs ha varit överlägsen alla tidigare, och aktiviteten i sociala media var intensiv. Sammanlagt ledde det till, att han vann tio miljoner fler väljare än 2016. Genom att vinna 50 procent flera svarta än 2016 och allmänt få ett högre stöd bland minoriteterna än någon republikansk presidentkandidat gjorde han nämnvärda landvinningar i dessa viktiga väljargrupper.

Det allmänna valdeltagandet är historiskt unikt genom att bägge presidentkandidaterna ökade sina väljarsiffror så kraftigt. En tolkning är att Trumps stora ökning (över 10 miljoner) helt enkelt (a) tvingande fram en galen ökning av Bidens, och då (b) elektroniska överflyttningar av röster inte klarade gapet (fallet i Trumpröster skulle bli orealistiskt i aktuella delstater) krävdes stora extratillskott av fiktiva demokratiska röster. För första gången i historien översteg därför valdeltagandet 3 standardavvikelser från det procentuella genomsnittet av 108 års presidentvalsstatistik. Det innebär att man med 99,7 procent säkerhet kan säga att valfusk föreligger. Det betyder också att en sådan händelse bara inträffar en gång på över 1300 år – en enorm tidsrymd (såsom från början av vikingatiden till idag).

Om vi granskar ett antal klara indikationer på hur säreget detta utfall är, kan vi först betrakta ett antal vägledande politiska indikatorer i USA. Florida och Ohio är då två stater, som har sådan befolkningssammansättning, att denna representerar USA:s. Vinster i dessa stater brukar därför genomgående ange valsegraren i presidentvalet, och Trump vann bägge. Ifall även Iowa inräknas, har vinnaren av denna trio bara misslyckats en gång (1960) på 152 år att vinna presidentposten. Och valet 1960 (Nixon mot Kennedy) avgjordes kanske genom valfusk i Chicago! Det finns också 17 vägledande kommuner, som nästan alltid följer vinnaren. Vinnaren kan räkna med att minst 15 av dem väljer honom till president. I år valde 16 stycken Trump.¹

Den draghjälp presidentvalskampanjen ger övriga kandidater för partiet på alla nivåer indikerar hans stöd hos väljarna. Och då har naturligtvis en passiv kandidat utan karisma och förmåga att skapa väljarentusiasm – och som dessutom ofta stannade hemma – ett begränsat värde som dragplåster. Som ovan påpekats lyckades heller inte demokraterna i år. Tjugosju platser i representanthuset ansågs vara särskilt utsatta för att risken att övertas av motståndarsidan. Alla tjugosju gick till republikanerna. Demokraternas ledning i representanthuset verkar bli ytterst liten under de kommande två åren. Senatsvalet gick inte heller enligt planerna. Och ingen delstatslegislatur övertogs av demokraterna, medan republikanerna vann bägge kamrarna i New Hampshire och ökade ledningen i många delstatsförsamlingar. Trump gav alltså en stor draghjälp åt sitt parti, vilket visar hans breda allmänna väljarstöd. Trots detta ska han alltså inte ha vunnit!

De maskiner som utnyttjades på olika nivåer av valsystemen hade säregna och osannolika egenskaper, av vilka jag beskrivit vissa.²  Fusk genom valmaskiner kan ske på flera sätt. Man kan genom dessa (a) ta bort röster för motkandidaten, alternativt (b) omfördela dem till den egna kandidaten genom en algoritm, eller (c) enbart föra in nya fiktiva röster för denne. Varianten (b) kan också innebära att man (d) för in flera fiktiva röster än man tar bort riktiga för fiendekandidaten. Där gapet mellan kandidaterna är litet, kan man också (e) välja att föra in fiktiva röster för bägge kandidaterna men mest för den, som ska vinna. Dessa sätt ger utrymme för lokala justeringar, så exempelvis bortfall för fiendekandidaten inte blir uppenbart på grund av tillämpningen av regionala algoritmer, som inte passar den lokala situationen.

Lustigt nog upprepade man vid det stopp för rösträkningen, som inträffade under valnatten, ett beteende, som inträffade i Venezuela 2013, när motkandidaten till Maduro fick oväntat många röster.³ Man stoppade då helt enkelt all rösträkning i Venezuela i ett par timmar, och genom att diktaturen hade internetuppkoppling till vallokaler och valmaskiner, kunde man centralt främst genom (a)-(c) ge valsegern till Maduro. I USA saknades möjlighet till strikt central styrning, och lösningarna varierade mellan delstaterna. Den intressanta varianten (b) påstås ha åtminstone tillämpats i Pennsylvania⁴ men troligen också i andra delstater.

Den manuella förberedelsen för själva rösträkningen, och där republikanernas (eller neutralas) övervakning förhindrades, följdes av en maskinbearbetning där Dominionmaskinernas egenskaper medför, att IT-personalen – ej kontrollerad – kan välja valresultat.² Men påverkan kan också ha skett på andra ställen i systemet och vid fysisk eller elektronisk överflyttning av resultatdata. Tillsammans ledde troligen detta till utfallet av presidentvalet 2020.

Ytterligare tecken på ett sådant stort valfusk i USA, att det kan påverka det slutliga valresultatet, beskrivs i en följande artikel.

Dan Ahlmark

Källor och referenser:

1. The Gateway Pundit – More proof of fraud: 16 of 17 Bellwether Counties Went for Trump — HAS NEVER HAPPENED in 36 Years!
2. Nya Dagbladet – Att styra valmaskiner till önskat valresultat
3. National Review – About That ‘Broken Algorithm’
4. Newsvoice – Dan Ahlmark analys: De underbara valmaskinerna i USA-valet