Samarbetet i grupper av stater sker idag multilateralt, där ett antal stater förhandlar, kommer överens och agerar på denna basis. Detsamma sker inom transnationella organisationers ram. Samarbetet är därvid traditionellt inte lämpat för deltagande av andra än stater, så företag och icke-statliga organisationer med särskilda intressen för vissa områden har svårt att naturligt ta del i sådant utbyte och samverkan. En ny form av internationellt samarbete kan då genomföras med hjälp av en organisationsform speciellt utvecklad för ett sådant syfte. Namnet är multiintressentism (även kallat multistakeholderism).
I denna kan olika former av statliga och privata enheter samarbeta och besluta på ett nytt sätt. World Economic Forum, som utarbetat ansatsen, anser att den ofta är överlägsen multilateralt samarbete just genom sin öppenhet avseende medlemmar.1 Beträffande detta ingår då även transnationella och multinationella företag, olika typer av icke-offentliga organisationer (NGO:s), experter, forskningsinstitutioner kända för sitt kunnande avseende aktuellt område och så vidare. Tanken är att de intressantaste av de organisationer, företag eller personer, som har ett stort intresse för det samarbetsområde, som ska reformeras och aktivt kunna delta i projektarbetet. Just de, som har synpunkter av betydande värde, ska som formella medlemmar tillsammans med de relevanta offentliga organen i berörda länder, delta i diskussionerna och kunna påverka dessa samt besluten gällande det aktuella ämnet.
Organisationer och personer väljs då ut av en initial grupp just på basis av deras kompetens och uppskattade förmåga att bidra till arbetet. Modeller för organisationen samt arbetsformerna har utvecklats. En grupp, som i sammanhanget även ges inflytande på styrningen av något samhällsområde, har benämningen “Multi Stakeholder Governance group”. Allmänt kan de formellt konstituerade projektgrupperna beskrivas som transnationella offentlig-privata partnerskap.
En fundamental svaghet kan sägas vidlåda urvalet av de företag, organisationer etcetera som väljs att ingå. Troligen har ofta bestämmande aktörer, vilka ingår i eller kan påverka den initiala gruppen redan från början åsikter om – om inte lösningen – som den inriktning projektdiskussionerna bör ta. De är medvetna om att valet av deltagare troligen avgör resultatet av diskussionerna gällande olika frågor och därmed så småningom innehållet i de beslut som slutligen ska fattas av gruppen. Valet av deltagare och vilket inflytande de ges torde ofta ha ett avgörande inflytande på slutresultatet. Frågor kan och bör därför alltid ställas om de olika kriterierna utnyttjade av den initiala gruppen för urvalet och naturligtvis inflytandet av olika deltagare. Beträffande arbetsformer och arbetsresultat är det sedan oklart hur man vanligen hanterar olika åsikter strider inom en projektgrupp.
De icke-offentliga aktörerna
En särskild fara är sedan att kommersiella intressen med sin beslutskraft och representation genom kvalificerade personer med klara agendor kan ta över styrningen av projekten och besluten. Deras konkreta sakkunskap om området, potentialen i olika prioriteringar, möjlighet till finansiering av särskilda analyser av intressanta aspekter, samt förmåga att formulera praktiskt tillämpbara och effektiva åtgärder, gör det svårare att säga emot eller bortse från deras argumentation. Övriga och särskilt deltagarna från den offentliga sektorn i olika länder kan dessutom ha svårt att klart se lönsamhetsaspekterna, av stor vikt för de deltagande företagen, av olika föreslagna regler. Inget krav på att observera allmänintresset är möjligt att strikt upprätthålla gällande sådana deltagares insatser.
Med utnyttjande av sina kontakter på flera nivåer och avseende många områden, bland annat universitet, kan näringslivsrepresentanter presentera skäl och underlag för att välja vissa lösningar, så att de syns överlägsna. Politiska kontakter utanför gruppen används också av företagen för att nå sina mål. En lockelse kan också finnas för deltagande politiska tjänstemän att tillmötesgå ett i gruppen aktivt företag, som ter sig som en möjlig framtida arbetsgivare på ett attraktivt fält. Andra exempel på påverkan ges av Economic Social Culture Rights Network.2
Lärdomar från projekt, som utnyttjat denna arbetsform har visat att företag i vissa fall gjort betydande vinster beroende på genomförda förslag. Utomstående har ifrågasatt metoden på grund av av dess negativa effekter på människors rättigheter och ifrågasatt de ekonomiska konsekvenserna. Själva samarbetsformen syns dessutom inte förenlig med demokrati, vilket inte förvånar. Internationella beslutsformer verkar ju tillåta diktaturer att till och med inverka på demokratiers inrikespolitik.
Resultatet av sådan multiintressentism är då att politisk makt och stora påverkansmöjligheter överförts till multinationella eller transnationella företag. Beslut tillkomna på konventionellt sätt genom multilaterala förhandlingar hade säkerligen inte utformats på samma vis. Och allmänhetens intresse kan alltså lätt komma bort och ignoreras i den täta förhandlingsmiljö, som multiintressent-projekt befinner sig i. Deltagande organisationer med ett huvudsakligt idealistiskt syfte men ofta utan den djupa praktiska kunskap som kommersiella företag har kan vid den konkreta problemlösningen få mindre att säga till om.
Fattade beslut
Beslutsfattande av detta slag innebär en avsevärt förstärkt relation mellan offentliga organ och kommersiella företag. Då de senare tidigare haft ringa inflytande ges de nu chansen att kraftigt öka detta och få regler genomförda som främjar dem. Det behövs nu mycket mera kunskap om hur den offentliga makten i samarbetsprojekten påverkas och används av privata aktörer. Projekt genomförs och beslut fattas utan att man egentligen vet hur denna typ av beslutsfattande påverkar olika facetter av medborgarnas rättigheter och intressen. Sannolikt försvagas de – och kanske nämnvärt. Genom att förändra sammansättningen av dessa multiintressent-projekt kan antas att aktuella frågor får rätt olika lösningar.
En viktig fråga gäller ansvaret för det slutligen fattade beslutet, vilket näppeligen kan läggas på de icke-politiska deltagarna. Den demokratiska förankringen av sådana resultat är sannolikt genomgående svag. Men kanske är några av de deltagande länderna demokratiska, vilket skapar en viss grund för godkännande liksom eventuellt godtagande på slutet från representativa organ i demokratiska länder. Att statliga representanter från länder utan legitimt folkstyre är positiva och delar ansvaret saknar intresse. Övriga deltagare skänker, oavsett varifrån de är, ingen särskild demokratisk legitimitet, och om dessa utövat ett nämnvärt inflytande på det slutliga beslutet kan detta naturligtvis också ifrågasättas på demokratiska grunder.
Ansvarsfrågan är viktig, eftersom kritik av gruppers arbetsresultat ofta förekommer. Bristen på demokratisk representativitet är ett bekymmer. Eftersom metoden med multiintressentism alltmer har förts fram som en allmän metod för transnationellt beslutsfattande kommer dessa problem att öka kraftigt. Metoden har till exempel rekommenderats vid införandet av vissa åtgärder inom ramen för Agenda 2030. Kritik framförs dock mot detta.3 En ofta i sammanhanget citerad organisation som Transnational Institute (TNI) kan dock ha en mer negativ syn på multiintressentism och är mera pessimistisk beträffande dess framtida inverkan.4
Dan Ahlmark
Källor och referenser:
(2) Escr-net – Manifestations of corporate capture
(3) Global Issues – ‘Our Common Agenda’: Guterres’ Open Door to Corporate Capture of the UN
Liknande artiklar:
Dan Ahlmark: Massbildning är en av regeringar medv...
Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!
