Krönikor

Den frihetliga rörelsens uppgift står klar

I en tid när maktfullkomlig globalism nått sin kulmen är den frihetliga rörelsens uppgift klar: att utåt säkra att Sverige styrs av frihetlig nationalism och inåt att på alla områden eliminera politik influerad av kulturmarxism. Det skriver Dan Ahlmark i veckans lördagskrönika.

Foto: Canstockphoto

Publicerad 16 maj 2020

Efter andra världskriget strävade regeringar och världens etablissemang att skapa institutioner som skulle säkra en fredlig värld för framtiden. FN och ett antal globalt inriktade organisationer blev ett resultat. Medan det politiska etablissemangets främsta inledande intresse gällde kollektiv säkerhet via FN och NATO, var det ekonomiskt inriktade etablissemanget koncentrerat på frihandel och stödjande övernationella ekonomiska institutioner.

Den europeiska delen av det ekonomiska etablissemanget arbetade då för att skapa en europeisk frihandelsorganisation innehållande de viktigaste nationerna inklusive Västtyskland. Vid sidan av det ekonomiska syftet fanns också målet att integrera västra Tyskland i Europa på ett sådant sätt att landet aldrig mera skulle kunna inleda en aggressiv utrikespolitik som under 30-talet. Efter ett delsteg bildades då Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) med inriktning på handel och jordbruk, som sedan via ett antal steg blev Europeiska Unionen med även andra mål än de inledande, som avsåg frihandel mellan medlemsstaterna.

Världens mer politiskt inriktade etablissemang stödde självfallet EEG med dess effekt att åter föra in Tyskland i europeisk politik. Den ekonomiska globalismen med dess multinationella företag omvandlade sedan under ett trekvarts sekel världens ekonomi. Utvecklingen medförde att det ekonomiska etablissemanget önskade ha en mera lagbunden internationell ordning, som säkrade främst de multinationella företagens ställning och hindrade nationer från att vidta åtgärder som kunde hindra eller motverka dem.

För detta krävdes mera politiskt stöd och detaljerade regler, och man började därför stötta även politisk globalisering med dess syfte att ersätta nationellt beslutsfattande med transnationella regionala eller rent globala organisationer som EU och FN. Det politiska och ekonomiska etablissemangets intressen sammanföll därigenom allt mera.

Inom Europa påverkades därmed också många borgerliga partiers åsikter, och deras traditionella nationalism försvagades successivt. FN hade samtidigt börjat omvandlas från sin ursprungliga roll till att inom allt fler områden ta initiativ och aktivt försöka påverka länder.

Samtidigt började socialistiska partier i väst se övernationella organ på ett nytt sätt. Realsocialismens bankrutt genom östblockets sammanbrott medförde i många länder en fortgående nedgång för demokratiska socialistpartier. Ett mål blev då istället att genom övernationella organ – i första hand regionala såsom EU – på en annan nivå återvinna förmågan att bestämma över politiken i hemländerna.

Dessa partier genomgick också efter murens fall en ideologisk omvandling genom att traditionell marxism gömdes undan – även om många aktiva fortfarande trodde på den – och istället anammade man postmodernismens samhälleliga syn i form av kulturmarxismen med dess påverkan från Gramsci och Frankfurtskolan. (1)

Denna angrep de flesta samhällsinstitutioner och förhållanden bland annat genom att marxismens traditionella offer-förtryckarmodell nu istället tillämpades beträffande icke-ekonomiska förhållanden. Alla större samhällsfrågor, där motsättningar mellan grupper kunde skapas, blev då föremål för identitetspolitik, och nya konflikter skapades i samhälle. Självfallet glömde man inte helt bort att också ställa fattiga mot välsituerade. Denna nysocialism vitaliserade de gamla partierna, och kulturmarxismens inflytande i individuella länder ökade dessutom stödet för politisk globalisering där genom att ideologin motverkade den traditionella nationalismen och stödde övernationella organ.

Även auktoritära och kollektivistiska länder, som fortfarande utgör majoriteten i FN,2 insåg värdet av trenden mot politisk globalisering som metod för att därigenom helt automatiskt vinna större politiskt inflytande. Västländernas krav på demokrati och frihet kunde kanske bättre hållas i schack, och globaliseringen ökade förmågan att pressa fram bidrag från dem.

Såväl nationellt som internationellt började de flesta stora maktblock att sympatisera med en utveckling mot övernationellt beslutsfattande. I Europa skulle ett federalt EU bli det hittills största steget, och allt mer praktiskt inflytande överges nu även till förmån för FN. Redan har en del nationellt beslutsfattande i Europa flyttats till EU, och genom metodisk massinvandring har EU och FN försökt försvaga nationalistiskt inriktade partier.

Om vi tar Sverige som utgångspunkt gäller det främsta hotet en fortsatt överflyttning av beslutsrätt till EU , något som idag exempelvis gäller viss beskattning och senare även risken att EU formellt blir en federal organisation, vilket skulle göra vårt land till en tysk-fransk provins. Det andra hotet är redan realiserat – den pågående massinvandringen, som ändrar Sveriges demografi och politik – och som förstärks år efter år.

De två ideologiska strömningar inom Sverige driver denna utveckling är (a) tankesystemet bakom politisk globalism och (b) kulturmarxismens syn på nationalism och önskvärdheten av att svenskar förlorar sin exklusiva beslutanderätt över landet. Andra påverkande krafter såsom vänsterns strävan att övernationella organ i strid med svenska väljare genomdriver politiska riktlinjer i Sverige är ingen separat ideologi, utan en mörklagd bedräglig metod, liksom huvudsyftet med den ständigt pågående massinvandringen – att bidra till att hindra nationella rörelser att nå regeringsmakten.

Det finns inga övertygande skäl för varför den politiska globalismens mål i detta fall – överföring av nationell beslutanderätt till Bryssel och klart minskade möjligheter att främja svenska intressen – ligger i Sveriges intresse. Ett ökat beroende mellan länder knutet till kommersiella, tekniska eller personella aspekter kan tillfredsställande hanteras på flera sätt. Frihet och demokrati – inte federalism – är orsaken till att Europa förblivit fredligt, och hot utifrån stora stater kan hanteras ad hoc genom NATO och kommersiellt samarbete av det slag som fastställdes för EG/EU 1993. En utrikespolitik präglad av frihetlig nationalism, vilken innebär att Sveriges suveränitet och en fortsatt meningsfull demokrati säkras, är den bästa lösningen för vårt land.3

Frihetlig nationalism innebär ett avståndstagande från EUs och FNs tydliga utvecklingsmål och ett totalt förkastande av dagens politiska globalism vare sig det gäller den regionala eller globala versionen, samt stöd för utveckling av frihandeln inom Europa men utan en nämnvärd politisk roll för Bryssel. Den frihetliga nationalismen godkänner också bara invandring som är i nationens intresse.

Vid sidan av de före detta Allianspartiernas tendens att stödja politisk globalism utgör kulturmarxismen och dess fientlighet mot all nationalism och stöd för massinvandring det största problemet. Vänsterns styrka vilar även i detta avseende på det system för massindoktrinering4, som sedan 1950-talet utvecklats i Sverige av socialdemokratin och nu fördjupats genom politisk korrekthet och dess medföljande åsiktskorridor. De korta borgerliga regeringsinnehaven rubbade knappast på omfånget av denna indoktrinering. Eftersom sjuklövern är opålitlig gällande svensk suveränitet måste SD, småpartier och organisationer främst till höger samt den frihetliga rörelsen i blogosfären bära bördan att föra argumentationen framåt för svensk suveränitet.

Vänstern fortsätter att upprepa en rad redan falsifierade skäl för invandring och dess värde och verkar ännu anse att svensk rasism eller fascism är viktiga skäl till motståndet, och att vår skuld till utvecklingsländerna kräver största generositet. Men svensk rasism är obetydlig5, fascismen i stort sett obefintlig6, och vi har ingen som helst sådan skuld7.

Oavsett oddsen är den frihetliga rörelsens uppgift klar: att utåt säkra att Sverige styrs av frihetlig nationalism och inåt att på alla områden eliminera politik influerad av kulturmarxism.

 

Dan Ahlmark

 

 

Källhänvisningar
[1] Nya DagbladetDet breda angreppet på Sverige
[2] Nya DagbladetFN har alltför många motbjudande medlemsstater
[3] Nya Tider – Varför skall Sverige ingå i The United States of Europe
[4] Contra – Massindoktrineringen i Sverige
[5] Frihetsportalen – Den nya rasismen i Sverige
[6] Contra– På vilket sätt är den svenska höger fascistisk?
[7] Det goda samhället– Är vi svenskar privilegierade?

Dan Ahlmark är ekonomie licentiat samt jur.- och fil. kand. examina vid Stockholms Universitet.

Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi.

Han gav hösten 2017 ut boken “Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.

 


Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!