Vilken människa har vänstern skapat?

Människan som vänstern skapar idag är i vissa avseenden samma människa som tidigare, före den klassiska marxismens och murens fall: personer som ofta passivt och lydigt accepterar de åsikter vänstern formulerat, och i sitt beteende följer dess angivna normer.

Kärnan i denna rätt okritiska acceptans är frånvaron av individuella åsikter. Värderingarna och ståndpunkterna som följer av detta, avser idag många områden, eftersom kulturmarxism – den ideologi som efterträdde ortodox marxism – försöker påverka de allra flesta ämnen av betydelse. Det medför då en kraft, som överallt stoppar människors andliga utveckling tvärt och influerar otaliga individer så att de blir mindre människor än de borde vara.

Kollektivism genomsyrar därför det mesta i det svenska samhället. Sverige är sedan länge troligen det mest massindoktrinerade demokratiska landet i världen. Alltifrån treårsåldern bearbetar man medborgarna i dagis, förskola, sedan skola och högre utbildning; genom statsmedia och en stor del av övrig massmedia, där åsiktskorridoren också härskar; fackföreningsrörelsen; främst – men alls inte enbart – vänsterns olika partier och av dem kontrollerade eller finansierade organisationer; offentlig förvaltning, NGOs och otaliga företag. Den helt massiva institutionella ramen för att influera människors åsikter berör då nästan alla svenskar.

En ansats ägnad att införa partiell kollektivism på ett antal utvalda områden är den kulturmarxistiska identitetspolitiken i sina olika varianter. Där spelar inte längre personliga egenskaper och handlingar någon roll; allt beror på grupptillhörigheten: är du på det specifika området ett offer, eller är du en förkastlig förtryckare? De flesta individer föses in i någon offergrupp och ska då ta på sig den identiteten och förhoppningsvis den önskade fientligheten mot sina ”förtryckare”. Män kontra kvinnor är då ett viktigt område.

Dagens identitetspolitiska kritik av maskulinitet syns genomgående gälla beteenden som inte tillhört acceptabelt beteende under flera generationer.¹ Det främsta problemet idag är inte alls maskulinitet utan den toxiska feminismen (kan kallas radikalfeminism, nazifeminism eller könsmarxism). Omfattningen och intensiteten i angreppet på maskuliniteten har också medfört ett allt allvarligare problem, nämligen feminiseringen av män.

Swedberg² beskriver det som att ”den svenska mannen är kraftigt nedtryckt, hunsad och förtalad av ett samhälle som kräver att svenska män ska vara som kvinnor. De uppmuntras istället till att ifrågasätta sin egen manlighet, sitt eget kön, det som är djupt rotat i deras person av naturen. Detta är ett rent förtryck från samhället.” Istället indoktrineras de i att “…man inte ska visa sig stark, att man istället ska … vara timid … och undergiven, trots att kvinnor attraheras av det direkt motsatta.” Eftersom kulturmarxisternas syfte främst är att krossa motståndet mot sina idéer, är feminiserade män i den meningen naturligtvis önskvärda.

Vissa av de idéer som ska trummas in i människor för att dessa ska kunna anses vara goda, som jag kort beskrivit i artikeln om ”Den goda vänstermänniskan”³. Det finns därtill många andra, och alla dessa inlärda och felaktiga slutsatser gällande samhället och historien har sin effekt. För syftet att skapa skuldkänslor är till exempel dagens teser om slaveriet väsentliga. De bereder marken för exempelvis massinvandringen till Europa. Svenskarna tror då att de europeiska nationerna varit ledande gällande exempelvis afrikanskt slaveri, vilket fortfarande idag skuldbelägger alla oss européer.

Att det inhemska afrikanska slaveriet historiskt varit mycket betydande glöms då lämpligen bort. Likaledes känner man inte till att fler européer förts bort som slavar under 1400-talet från Europa av muslimer, än afrikaner från Afrika till Amerika av européer. Att muslimerna under historiens gång fört många fler afrikanska slavar till islamska länder i Nordafrika och Mellanöstern än européerna fört till Amerika är okänt, och så vidare.

Ett stort antal betydande missuppfattningar och manipulationer avseende historiska förlopp har medfört underlägsenhetskänslor hos yngre människor. Man påstår idag, att en nämnvärd andel av svenskarna är rasister, vilket är en direkt lögn. Bluffen om klimathot – naturligtvis orsakat av Väst – är ett annat exempel. Särskilt yngre kvinnor har skuldkänslor beroende på europeiska länders makt och standard, och jämför sin situation med motsvarande för kvinnor i utvecklingsländer.⁴ De finner sig ”priviligerade” och ser sig stå i skuld till icke-européerna.

Skälet till deras så kallade privilegier är dock enbart att tidigare generationer av svenskar och senast deras föräldrar skapade denna förändring, vilket då är en gåva till dem från föräldrarna och deras föregångare. Sveriges förmånliga ställning har inte orsakats av och innebär på inget sätt ”privilegier” i förhållande till u-länderna. Vi har ingen som helst skuld till några icke-européer.⁵ På område efter område, i fråga efter fråga, har kulturmarxisterna skapat falska åsikter och teman som förvrider värderingarna hos dagens svenskar.

Den indoktrinerade kollektivismen skapar generellt en svag personlighet i meningen ovilja att hävda sin åsikt i strid med den allmänna meningen. Man anpassar sig, och individualismen uttrycks inte i gruppen. Man följer gruppens vilja, och med falska inre ursäkter undviker individen de flesta konflikter där. I dagens Sverige, med en stark åsiktskorridor upprätthållen överallt, finns alla varianter även av sociala repressalier för överträdelser, så hotet är alltid närvarande. Att hävda att vårt land åtnjuter åsiktsfrihet (i meningen att i massmedia kunna argumentera för dem) är numera ett skämt. Det är denna frånvaro av individualitet i viktiga avseenden som gör att utlänningar jämfört oss med medeltidsmänniskor.⁶ När följsamheten till gruppen kombineras med en absolut lydnad gällande myndigheters dekret blir underkastelsen inför alla externa påbud rätt extrem.

Samtidigt är kanske den interna tron svag, vilket också medför att engagemanget och ansvarskänslan för kollektiva beslut blir svag. Om man som medborgare i dagens samhälle inte får ta ansvar för sig själv, varför skulle man då som medborgare göra det för andra? Frånvaron av individuellt ansvar försvagar allt kollektivt ansvar. Allt blir mera ett spel att bara göra intryck, att upprätthålla en fasad. Samhället driver fram falskhet i så många avseenden, och medborgarna reduceras till mindre människor, i extrema fall andliga dvärgar. Men motståndet lever, vilket existensen av alternativa media vittnar om. Vilken uppgift frihetliga dissidenter har är uppenbar, och vi får inte skrämmas för uppdragets storlek.

Eftersom gårdagens kollektivism, förstärkt och vidareutvecklad av dagens kulturmarxism, format så mycket i samhället, måste också det mesta reformeras. I många fall kraftigt.

Dan Ahlmark

Källhänvisningar:
1) Det Goda Samhället – Maskulinitet är viktigt för samhället
2) NB Nyhetsbyrån – Feminiseringen av svenska män är ett problemem
3) Nya Dagbladet – Den goda vänstermänniskan
4) Det Goda Samhället – Kulturmarxism och unga kvinnor
5) Det Goda Samhället – Är vi svenskar priviligerade?
6) Katerina Magasin – Vem är egentligen svensken?