Krönikor

Viktiga hot mot svensk demokrati

I sin senaste krönika identifierar Dan Ahlmark de hot som den svenska demokratin ställs inför.

Publicerad 31 oktober 2018

Det är naturligt att professionaliseringen av politikerklassen gör att våra folkrepresentanter får ett ökat intresse av att långsiktigt överleva i sin roll, även om det innebär, att de därvid inte rätt representerar sina väljare. Att politikeryrket blivit en yrkeskarriär, och överlevnad då blivit fundamentalt viktig, kan dock vara ett hot mot demokratin. Det beror på, att om fortsatt verksamhet inom yrket är så väsentlig, kommer de flesta politiker att ändra och anpassa sitt beteende för att realisera det målet. Det betyder, att personliga karriärmål kan hindra politikerna att på alla vis arbeta för sina väljares intressen.

En faktor, som klart förstärker risken för detta, är den ökade toppstyrningen av partierna och riksdagsmännens stora beroende av sin partiledning för att få bra poster och – dessutom – att överhuvudtaget kvarstå som riksdagsmän. Det hindrar klart ett personligt ansvar och viljan att alltid sätta sina väljares intressen främst. Om man tittar på riksdagsmännens självständighet, ligger den långt från modellen om den folkvalda och samvetsgranne representanten, som utifrån väljarnas synpunkter och tankar på deras intressen, gör val i politiska frågor. Dagens modell påminner mera om tränade sälar, vilka som på cirkus klappar med labbarna för de förslag partiledningarna vill föra fram.

Och genom att många riksdagsmän börjat sin karriär tidigt och därför egentligen inte haft någon nämnvärd civil karriär, vill de självfallet gärna vid utslagning få sin utkomst någonstans i den offentliga sektorn, i Europaparlamentet eller dylikt. Internationella organisationer t ex EU som andrakarriär för sparkade politiker bidrar till partiernas stöd åt de institutionerna. Det ökar dessutom ytterligare följsamheten mot partiledningen. Egennyttiga skäl kan alltså påverka riksdagsmannens attityd till omfånget av – i alla fall – delar av den offentliga (och ofantliga) sektorn. Samma effekt gäller inom socialdemokratin, som fortfarande innehar en sektor av företag och organisationer, där vissa delvis är skattefinansierade, men vilka man praktiskt sett bestämmer över. Ifall någon tidigare folkvald önskar bli anställd där, krävs självfallet tidigare konformism. Så av många skäl är en tidsbegränsning av riksdagsmannaskapet, förtroendeuppdraget i landstinget etcetera önskvärt, så att det är möjligt för avsatta politiker att åter anknyta till en självständig civil karriär istället för att behöva snylta på skattebetalarna.

Den rätt generösa offentliga finansieringen av partierna gör beroendet av väljarna och privat finansiering betydligt mindre viktig, och ökar också handlingsfriheten – och makten – hos partiledningarna. Medlemmarnas betydelse minskar och blir främst att – förutom att vara bas för rekryteringen av ledare och att välja ledningar (med olika stark influens från partiledningen) på olika nivåer – att arbeta för partiet i valtider.

Ibland blir resultaten av centralstyrningen av partierna fatala. Ett tidigt exempel under 2000-talet gällde hela etablissemangets stora misslyckande avseende Euro-omröstningen. Politikernas misstag där kunde ha blivit allvarligt för Sverige. Det senaste och farligaste exemplet är invandringsfrågan, där partiledningarnas ståndpunkter, uppbackade av media, klart leder till en nationell kris. Merparten av det svenska folket har konsekvent önskat en minskad invandring (och särskilt från de regioner varifrån invandring huvudsakligen sker). Men i denna fråga har en osedvanlig indoktrinering via media medfört, att den ännu inte lett till avgörande valförluster för förespråkarna av massinvandring. Man har kunnat rädda sin politik bland annat genom att bortse från vanliga parlamentariska principer och från en väsentlig väljarminoritet, som i val just tagit ställning m o t massinvandringen.

Minskad demokrati i meningen att väljarnas synpunkter i mycket ignoreras har alltså allvarliga konsekvenser. Så framväxten av en mera professionell politikerklass kombinerat med generösa regler för partifinansiering och vidgat inflytande för partiledningarna har redan efter en historiskt sett kort period lett till kraftiga problem på grund av den bristande lyhördheten för folkmeningen.

2: EU:s fatala inverkan på svensk demokrati
Särskilt efter murens fall – som i Sverige ungefär sammanföll med den akuta krisen även för den svenska modellen dvs socialdemokratins huvudprojekt – har vänstern i Europa fått klara problem att bevara sin ställning i väljarkårerna. Nu ser europeiska socialistiska (eller mycket vänsterliberala) partier istället sin bundsförvant i EU, där man med utnyttjande av fastställda regler, den centrala EU-byråkratin och EU:s stora demokratiunderskott kan få igenom lagar och regler, som man inte längre kan tvinga igenom i de egna länderna. Högerpartiernas tidigare (?) stora entusiasm för ökad federalism i Europa och de regler dessa därför gått med på, underlättar strategin.

EU bröt tidigare mot demokratiska regler till exempel när man avseende några länder, vars konstitutioner krävde folkomröstningar i frågor om ökad integration, genom rena bluffar senare kringgick nejen i omröstningarna. Och att snabbt göra om folkomröstningar, som medfört ”fel” resultat, är ett annat brott mot demokratiska spelregler. Generellt innebär själva strukturen av EU:s beslutsapparat och dess regler ett mycket avsevärt demokratiskt underskott i organisationen (1). Ledamöterna i Europaparlamentet har en alldeles för svag ställning. Att dessa ledamöter inte får föra fram egna förslag för bedömning och beslut av bland annat parlamentet är bara en av bristerna.

Kommissionen och delvis regeringarna har idag för stor makt i systemet, och den mycket indirekta demokrati kommissionen innebär, är otillräcklig. Utseendet av kommissionen med dess vidsträckta förslagsrätt och inflytande är alltför indirekt och medför, att Europas folk varken har rimlig delaktighet i valet av eller kunskap om de personer, som utgör en form av europeisk regering. I och med att A) allt flera beslut troligen i framtiden kommer att tas utan att enskilda regeringar får inlägga veto mot dessa i kombination med B) allt lägre krav på storleken av aktuella beslutsmajoriteter, ökar antalet beslut, som direkt strider mot folkviljan i olika länder. Men varför ska länder ge upp sitt styrelseskick – sin rätt att demokratiskt besluta om sitt eget öde – för frihandel och en del minskningar av besväret att passera gränser och bo och arbeta i andra länder?

Genom att delta i en gemensam valuta – Euron – frånhänder sig länder makt att någorlunda lätt påverka sina inhemska konjunkturer. Och kommissionens mål – en gemensam finanspolitik – möjliggör i framtiden, att länderna fråntas sin väsentliga autonoma beslutsrätt på avgörande områden. Man berövar då i väsentlig grad ländernas rätt att utforma och prioritera policys ej godkända av Bryssel. Man angriper därigenom själva kärnan i den nationella bestämmanderätten genom att man kommer att påverka eller styra mängder av policyområden. Jag skrev nyligen att ”medlemskap i Europeiska Rådet och ministerrådet, någon svensk i kommissionen och ett litet antal representanter i Europaparlamentet är ingen kompensation för avskaffandet av riktig svensk demokrati”.

På samma sätt är våra svenska globalisters gillande av FN, en organisation, där diktaturerna har majoritet, farlig för den svenska självbestämmanderätten. FN har tydliga ambitioner att i framtiden ha stort inflytande på viktiga områden, och svenska politiker har ännu inte förstått faran av organisationens uttalade vänsterorientering och kollektivistiska strävan efter makt på västländernas bekostnad.

3: Ett möjligt hot, som många anser inte existerar
Ett ytterligare förhållande, som en växande minoritet svenskar anser vara ett hot mot svensk demokrati (och särskilt om man låter det ordet innefatta mänskliga rättigheter för medborgarna) är invandringen. De faror, som då spelar en roll, kan sägas vara av två slag. Det första gäller på både kort och lång sikt och avser olika inskränkningar i svenskars rättigheter, som är en direkt följd av invandringen. Det gäller tillgång till olika typer av offentliga tjänster, som begränsas för dem t ex genom att väntetider ökar kraftigt; och på olika områden diskrimineras etniska svenskar på grund av att nyinvandrade personer får förtur till bostäder, utbildningar, arbetsplatser osv. Och nya beteenderegler till exempel avseende yttrandefrihet införs i syfte att inte misshaga de nyinflyttade. Och svenskar, som inte tillfrågats och godtagit detta, ska dessutom betala för invandrarnas hela existens – gällande vissa kanske under deras hela levnad. Att detta innebär ett svårt ingrepp i svenskars rättigheter är uppenbart.

En likartad allvarlig effekt avser den ökade brottsfrekvens, som orsakas av invandrare, vilken gör att många svenskar blir rädda och får en känsla av att inte kunna röra sig fritt i samhället. Det gäller särskilt flickor och kvinnor, som av rädsla för övergrepp undviker vissa områden eller att vistas ute senare på kvällar och på nätter. Vissa invandrare kan ha varit brottslingar i hemlandet, och på grund av bristen på kontroll av de nyanlända har de godtagits som invandrare i Sverige. De fortsätter nu sin brottskarriär. Andra lockas in på banan på grund av de låga straffen i vårt land. Hur förenligt med ett bredare demokratibegrepp, som innebär krav på att politiker inte inkräktar på svenska medborgares rättigheter, är det då att ignorera sådana brott och godta en inte tillräckligt kontrollerad invandring?

Jag har i ett annat sammanhang (2) behandlat de borgerliga partiernas skäl att godta massinvandringen. Men orsaken till att denna accepterades och främjades av vänsterpartierna, i första hand socialdemokratin, är uppenbarligen viljan att skapa en stabil socialistisk väljarmajoritet i Sverige. Det ger upphov till en fundamental fråga: Är inte själva syftet att importera utlänningar för att motverka, att svenska väljare alltmer röstar borgerligt, helt oacceptabelt? Man försöker ju ändra de politiska majoritetsförhållandena i landet genom import av icke-medborgare. Är inte detta ett fundamentalt brott mot de demokratiska spelreglerna? Leder det inte till krav på, att alla invandringsbeslut i framtiden gällande ändrade volymer från någon överenskommen nivå fordrar folkomröstning ? Varför ska en vänsterregering kunna cementera sin ställning för kanske generationer framåt på ett sådant vis?

En annan – långsiktig – fara och konsekvens av massinvandringen hänger samman med typerna av invandrare och bristen på kontroll av dem, som anlände(r) till Sverige. Det verkar vara klart, att de flesta, som anlänt egentligen inte är flyktingar utan är ekonomiska immigranter med målet att ekonomiskt få ett bättre liv. Och man bör särskilt observera, att en stor andel av invandrarna det sista decenniet var och är muslimer, som ju kan antas ha mycket skilda värderingar från svenskar.

Den svenska allmänheten skiljer sig då i synen på flera fundamentala frågor, som uppstår gällande just den sistnämnda invandrargruppen. Kan den muslimska religionen/doktrinen genom sitt innehåll och (vissa) muslimers tolkningar av denna bli ett politiskt och – särskilt – fysiskt hot mot ett sekulärt samhälle som Sverige? Om frågan besvaras jakande, att en sådan militant syn kan komma att visas av en inte obetydlig minoritet av de troende: vilket blir då det fysiska hotet mot vårt demokratiska samhälle, när antalet muslimer i landet växt kraftigt? Och kommer majoriteten av muslimer att vid utbrott av våldsamheter motverka extremisterna, eller vara helt neutrala till eller kanske stödja dessa beträffande åtgärder, som trosfränderna (med en militant tolkning) vidtar mot svenskar? Kommer den andra och tredje generationen av invandrare ha en mer eller mindre militant syn än den först anlända generationen dvs fungerar integration beträffande denna invandrargrupp, även om den växt sig stor? Svaren på dessa frågor avgör storleken på detta potentiella framtida hot mot svensk demokrati.

 

 

Dan Ahlmark

Liknande artiklar

5. Vem var kuppens drivande kraft? Det finns många spekulationer om, vem som i första hand drev fram försöken att (a) hindra Trump att vinna presidentvalet...
En svensk lärdom från valet av Brett Kavanaugh De borgerliga partiernas "borgerlighet" har länge kunnat ifrågasättas, eftersom de inte varit villiga att på allvar kämp...
En komponent i en libertariansk invandringspolitik Jag har i ett annat sammanhang (1) utförligt beskrivit skälen för och utformningen av en svensk invandringspolitik baser...

Om skribenten

Dan Ahlmark är ekonomie licentiat samt jur.- och fil. kand. examina vid Stockholms Universitet.

Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi.

Han gav förra året ut boken “Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styres inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 0727220172, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!