När man granskar nationalismen i olika länder, ser man betydelsen av den situation landet befinner sig i. Är det under externt hot eller press? Består landet av ganska heterogena grupper av medborgare, eller är det homogent? Råder det stora motsättningar inom landet? Det specifika behovet av nationalkänsla för att exempelvis hålla ihop, eller mobilisera ett land, är särskilt viktigt för nationalismens art och styrka.
Beträffande Sverige har vi haft rätt unika förutsättningar som delvis förklarar svagheten i den nationalism svenskar uttrycker. Fred i ett par hundra år och ett betydande hot mot landet under bara fyrtio. Ett ytterst homogent land, där det i praktiken regerande partiet eliminerat kunskapen om vår historia och skapat en missaktning mot allt i Sverige som hänt innan socialdemokratin fick makten. Till det finns därtill kopplat en otillbörlig vördnad för internationella organisationer, radikala regeringar i utvecklingsländerna och en enorm u-hjälp. Att spela rollen som världssamvete och tro att Sverige i sociala och moraliska avseenden är det ledande landet i världen innebär en grotesk självuppskattning, men det är ingen nationalism.
Insikten att ett land misskötts – som skett i Sverige under ett halvt sekel – kan också skapa nationalism.1 Mot bakgrund av den ekonomiska historien kan man se möjligheten att Sverige åter kan komma i en absolut världstopp beträffande de viktiga levnadskriterierna för medborgarna förutsatt att man eliminerar socialdemokratins misslyckade samhällsbygge. Den styrande principen att nå detta är individualism: att rätten för individen att bestämma över sitt liv kraftigt stärks. Det kräver bland annat att den offentliga sektorn kraftigt reformeras. När individen ska få mera beslutsrätt och resurser, får det offentliga och politikerna mindre.
Utrikespolitiskt innebär detta formellt ”Sverige först” i alla avseenden, eftersom svenskarna – där så är möjligt – individuellt fattar besluten i olika frågor, vilkas rätt begränsas av exempelvis ökad integration inom EU. En fråga som u-hjälp ska staten inte vara engagerad i.2 Sverige först innebär med nödvändighet att svensk suveränitet och självbestämmanderätt alltid måste tryggas, så att utlänningar inte bestämmer för och över oss.
Att spela rollen som världssamvete och tro att Sverige i sociala och moraliska avseenden är det ledande landet i världen innebär en grotesk självuppskattning, men det är ingen nationalism.
Hur yttrar sig då dagens svenska nationalism i praktiken? De främsta politiska yttringarna idag kan sägas vara ett hårt motstånd från en betydande minoritet av befolkningen mot (A) massinvandring och (B) mot medlemskap i en federal Europastat, där makten i praktiken övergår till Tyskland och Frankrike. Svenskarna har börjat inse konsekvenserna av den ansvarslösa invandringspolitiken, och eftersom dess följder successivt blir allt allvarligare, blir resultatet så småningom – men för sent – en folkmajoritet som tvingar fram en restriktiv invandringspolitik. Eftersom befolkningsförändringen vid den tidpunkten gått så långt, vet vi inte vilka politiska och religiösa problem detta orsakar. Sverige är här ute på för landet okänd mark.
Två policyn är då viktiga. Man får i Sverige aldrig mera tillåta regeringen och riksdagen, det vill säga politiker, att bestämma volymen invandrare. Politiker ska inte få importera väljare i syfte att cementera sitt partis politiska ställning på skattebetalarnas och landets bekostnad. En bestämmelse i grundlagen bör vara, att volymen invandrare bestäms genom folkomröstning, vilket är en självklar libertariansk princip i en oreformerad ”välfärds”stat. Ökningar utöver den volymen kan inte ske, däremot nedskärningar om riksdagen godtar dem. Kommunala omröstningar ska samtidigt tillåtas bestämma antalet icke-medborgare som flyttar in i en kommun.
Den andra policyn gäller religioners inverkan på svensk politik. Sverige upplevde på femtonhundratalet de katastrofala verkningarna av strider mellan religioner (protestantism och katolicism). Det motsvarar idag strider mellan en religion och sekulära politiska demokratiska partier. Vi bör ha lärt oss läxan att något liknande aldrig mer får upprepas i Sverige. Alla ansatser att låta religion nämnvärt bestämma politiken måste oavsett form stoppas i ett tidigt skede.
EU-frågan är idag inte aktuell för de flesta svenskar, men insikten om EU-medlemskapets nackdelar växer nog ändå. Det behövs dock mycket mera information innan den vanlige svensken inser att deltagande i ett federalt Europa betyder att vi blir en tysk-fransk provins utan väsentlig självbestämmanderätt. Utrymmet för svenskars individuella beslut minskar då också kraftigt.
Målet för ett pånyttfött och nationellt medvetet Sverige är deltagande i ett EU som i första hand är ett frihandelsområde och vars nuvarande författning skrotats. Därutöver kan olika medlemsstater frivilligt pröva samarbeten på olika fält, och kanske kommer då på ett antal områden ett formellt samarbete mellan ett varierande antal länder forma sig under EU-paraplyet.3 Den utvecklingen får ta den tid det tar.
Vad man kan förstå av globalisternas planer är att EU ses som en föregångare men också som en modell som man kanske kan använda för att tvinga in världens övriga stater i liknande regionala organisationer, vilka tillsammans så småningom kan bilda en global politisk stat. Världsetablissemangets mål att skapa en sådan global statsbildning syns klarna allt mer. Policyförslag som Agenda 21/Agenda 2030, som avslöjar hur intressenterna tänker sig framtiden på vissa områden, finns redan. Dessa visar hur socialistiskt det etablissemanget är.
Betydelsen av klimatfrågan för FN:s möjlighet att kraftigt öka sitt inflytande och öka makten över världens ekonomier, ska därvid inte underskattas. Att det ekonomiska etablissemanget – i första hand de multinationella företagen och bankerna – går med på detta, beror på deras stora fördelar av att de nationellt baserade konkurrenterna sannolikt kraftigt kommer att försvagas genom reglerna i en värld styrd av politiska globalister.
Betydelsen av klimatfrågan för FN:s möjlighet att kraftigt öka sitt inflytande och öka makten över världens ekonomier, ska därvid inte underskattas.
En framtida världsomspännande organisation med konkret ansvar för politiken får med nödvändighet bara genom sitt medlemskap förr eller senare socialistiska och auktoritära mål. Man behöver bara betrakta karaktären av FN:s medlemsstater för att förstå hur motbjudande ett intimare politiskt samarbete med de många vidriga medlemsstaterna skulle vara.4 Det är i nuläget inte islamsk terrorism (inhemsk eller global) eller Ryssland som är det främsta hotet mot vårt land och suveränitet, utan överstatliga organisationer.5
En utmaning för svensk nationalism är alltså att undvika medlemskap i regionala eller globala sammanslutningar, som tillåter att vår suveränitet minskar väsentligt. Om man inte kan ändra EU:s kurs från inriktningen mot en federal union med stor central makt, och Sverige inte kan stå utanför denna på acceptabla villkor, bör Sverige lämna EU. En kraftigt ökad samverkan mellan medlemmar med liknande åsikter bör naturligtvis ske redan idag. Det ökande hotet från FN:s ambitioner motverkar vi bäst genom att nu lämna organisationen.6 För att hantera vissa viktiga internationella frågor kan vi sedan delta i arbetet att bilda en Demokratiernas FN.7
Dan Ahlmark
Källhänvisningar:
1) Contra – Viktiga krafter bakom Sveriges utveckling
2) Nya Tider – Varför den svenska U-hjälpen bör elimineras
3) Contra – Att avsluta eller reformera EU
4) Nya Dagbladet – FN har alltför många motbjudande medlemsstater
5) Nya Dagbladet – Den politiska globalismen – Sveriges största samhällsfiende
6) Nya Dagbladet – Varför Sverige bör lämna Förenta Nationerna
7) Nya Tider – Ett demokratiernas Förenta Nationerna
Dan Ahlmark är ekonomie licentiat samt jur.- och fil. kand. examina vid Stockholms Universitet.
Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi.
Han gav förra året ut boken "Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten".