I augusti 2021 publicerades en lång artikel med titeln ”Den fjärde statsmakten i USA”1 i bloggen The conservative Treehouse. I den hävdades att de amerikanska underrättelsetjänsterna – något färre än 20 – nu tillsammans intar en position som statsmakt vid sidan av de tre reglerade i författningen (den exekutiva, lagstiftande och dömande makten). Frågan är om detta är sant och hur det i så fall kunnat ske. Det väcker naturligtvis också frågan hur ett maktcentrum med stora befogenheter i en demokrati, men numera utan egentlig offentlig kontroll, kan bemästras. Vid publiceringen av artikeln påstods dessutom att kongresspolitiker och många politiskt kunniga inte visste hur underrättelsetjänsternas nya maktposition tillkommit och fungerar, och vilka konsekvenserna är. De kanske inte ens vet att ett stort problem nu existerar.
Hur växte systemet fram?
Lagförslaget Patriot Act, som gav staten större befogenheter att övervaka och på olika sätt kontrollera personer, genomfördes snabbt efter 11 september 2001 och gav Bushadministrationen bland annat underrättelseväsendet nya maktbefogenheter. Det demokratiska partiet såg de ökade möjligheterna som lagen skapade för bland annat underrättelseorganisationerna (förkortat URO i denna artikel) i USA. Man beslöt sig tydligen att i ett särskilt syfte utnyttja detta, vilket man gjorde efter kongressvalet 2006. Det valet gav ju demokraterna majoriteten i både representanthuset och senaten. Senatens underrättelseutskott bildar därvid ett mycket viktigt centrum just för makten över URO (se nedan). Två år senare, när Obama tillträtt som president och kunde utse ledningspersonal inom USA:s federala administration, kunde omvandlingen av URO till ett instrument för demokraterna accelerera. I samband med detta inleddes ett nära samarbete mellan personer med liknande vänsterideologi i främst underrättelsetjänsterna, företag verksamma inom datorteknologi och sociala media samt finansvärlden. Sociala medier sågs redan från början som ett viktigt politiskt maktmedel.
Samarbetet med sociala medier testades utomlands tre år senare under den Arabiska Våren 2011, då främst regimerna i Egypten och Libyen förändrades genom interna revolter som en del av Obamas nya radikala utrikespolitik. Inbördeskrig startade i andra länder. Internet och sociala medier spelade en mycket viktig roll under upproren, där Facebook och Twitter genom samarbetet med URO blev viktiga som kommunikationsmedel och propaganda-instrument för oppositionen mot regeringarna.
Den interna omvandlingen i USA under Obama mot alltmer kollektivism, exempelvis socialiseringen av hälsovårdssystemet, och reaktionen mot honom i form av en frihetlig rörelse (Tea Party Movement) inom det republikanska partiet, ledde till att många republikanska politiker med åsikter närliggande demokraternas förlorade sina primärval och rensades ut. De tillhörde vanligen den RINO-falang (Republicans In name Only) av etablerade politiker som dominerade kongressens republikanska medlemmar. Efter några år förlorade demokraterna i mellanårsvalet 2014 dock majoriteten i senaten, men kunde genom samarbetet med ledande republikaner märkligt nog skydda sin omvandling och ställning i URO.
Samarbetet mellan republikaner och demokrater
Sedan Obamaadministrationen har man bara haft två presidentval och huvudpersonen var Donald Trump. Hans politiska mål och sätt att vitalisera den amerikanska ekonomin, motarbeta Kina och bevara USA:s nationella självständighet gentemot globala organisationer gick tvärsemot demokraternas politik. Han kom därigenom också att motarbeta en rad viktiga etablissemang i USA, bland annat inom det ekonomiska, och sågs som ett hot av center/vänsterorienterade republikanska senatorer intresserade av att samarbeta med demokraterna. Mitch McConnell, som var senatens republikanske minoritetsledare före 2014, var då av stor betydelse.1 Ett viktigt skäl till att han samverkade med demokraterna var ursprungligen Tea Party-rörelsen som utmanade och besegrade flera av hans republikanska kollegor i primärvalen efter 2008 (2010, 2012, 2014). Han var också hotad av den rörelsen och godtog därför redan som minoritetsledare att justitiedepartementet och skatteverket under Obamas första period trots bristande legalitet i mycket hindrade delstatliga och lokala Tea party-organisationer att fungera. På grund av sin ledarposition kunde han avgöra valet av republikanska senatorer till underrättelseutskottet, vilket var mycket betydelsefullt från kontrollsynpunkt för demokraterna.
Samarbetet fortsatte även efter att han blev majoritetsledare efter kongressvalet 2014, och han såg på Trumps väljare efter presidentvalet 2016 som en version av Tea Party-rörelsen. Betydelsen av ekonomiska incitament kan också vara stor, i vissa fall kanske avgörande, för ledande kongresspolitiker i USA och många har tydligen under karriären skapat betydande förmögenheter. Det torde även gälla medlemmar i underrättelseutskottet. Det gör dem samtidigt känsliga för påtryckningar från sina politiska motståndare. Trump hade däremot som ett viktigt mål angett att överallt stoppa korruptionen i systemet och var också i det avseendet ett hot.
Dessa skäl syns förklara hur ledande republikanska senatorer överhuvudtaget kunnat samarbeta med motståndspartiet mot sin egen president. Det är uppseendeväckande, eftersom man hjälpt demokraterna att genomföra dessas mål att dominera URO. Även om de målen hållits dolda bör senatorer som har ansvar för kontroll av underrättelsearbete kunnat finna ut vilka dessa var.
Hur skedde omvandlingen av URO:s ställning?
Förvandlingen av underrättelseorganisationerna skedde med utnyttjande av ett antal administrativa metoder, som tillsammans gav URO en stor självständighet och en egen maktposition:
- URO fastställer sekretessnivån för alla statliga dokument/ material. Det kan också användas för att dölja, skydda egna och samverkande organisationers och företags aktiviteter. URO klassificerar ensamt vad som ska hållas hemligt. Klassificering utifrån sekretessnivå sker även av material skapat utanför URO. Inget hemligt material kan senare oklassificeras utan godkännande av URO. Trump fick exempelvis i många fall kämpa förgäves att offentliggöra visst material, som kunde belysa kuppen mot honom. Chefer inom URO definierar därvid också delvis vad som utgör det nationella säkerhetsintresset, vilket innebär en stor makt.
- Alla tjänstemän med tillgång till sekretessbelagd information måste godkännas. För det syftet är kontrollen över FBI mycket viktig då man utför arbetet beträffande personer som behöver säkerhetskontrolleras för att få tillgång till hemligt material med olika krav på sekretess. FBI lyder under Justitiedepartementet och därmed var justitieministern Eric Holder också av det skälet en nyckelfigur i Obamaadministrationen. Personer, som URO vill undvika som anställda, når inte högre säkerhetsnivåer och får därmed inte arbeten som kräver tillgång till sådan information.
- Beträffande chefer inom URO av tillräcklig betydelse krävs dessutom granskning och godkännande från senatens underrättelseutskott (SSCI). Det gäller exempelvis alla personer utsedda av presidenten. Utskottet behöver dock inte ta upp presidentens utnämningsförslag, ifall man ogillar en aktuell person, och därmed blockeras posten såvida inte förslaget dras tillbaka. Trump drabbades ofta av detta då de republikanska senatorerna i utskottet samarbetade med demokraterna. Främst personer med vänstersympatier blir därför anställda eller chefer beträffande positioner av någon vikt. Utrensningar av tidigare personal skedde under Obamas presidentperioder 2008-2016. Under Trumps presidenttid kunde underrättelsepersonal, som ej utses av presidenten, men som kräver senatens godkännande fortsätta att utses. Trump hade då få anhängare som var chefer för fristående organisationer inom underrättelsesystemet och som kunde befordra.
Den avsiktliga utformningen och tillämpningen av de administrativa regler, som tillät en exceptionell överflyttning av makt till URO, drevs av Obama och hans administration. Själva systemet med dess maktmöjligheter existerade och var resultatet av ett gemensamt beslut av partierna. Det den radikalt nya Obama genomförde var att använda det, inte mot terrorister och externa fiender, utan direkt mot republikanerna för att eliminera deras inflytande och möjligheter till makt.2
Metoderna och inflytandet kunde då också användas för att påverka val. Genom samarbetet med senatens underrättelseutskott, vilket granskade alla relevanta utnämningar, kunde det nya systemet skyddas även från den högsta exekutiva makten i USA - presidenten. Demokraterna – och därmed den Djupa Staten – kontrollerar idag underrättelseorganisationerna, vilket i mycket var grunden för de kontinuerliga angreppen mot Trump efter 2016.
Lagring av underrättelseinformation i separata silos
Varje enskild underrättelseorganisations information hålls separat från andras, vilket då bildar ett antal informations-silos inom URO. Få personer har därför en övergripande syn på innehållet av all aktuell information. Detta var redan tidigare ett erkänt problem vilket ledde till att man tillsatte en särskild organisation (ODNI) och befattningshavare (DNI = Director of National Intelligence) som skulle lösa detta. Denna person och organisation ska ha tillgång till all information från alla underrättelseorganisationer och därigenom regelbunden avrapportering kunna hålla presidenten (och relevanta myndigheter) underrättade. Valet av chef för organisationen är då mycket viktig. Trumps sena utnämning av en pålitlig anhängare 2020 lyckades bara på grund av dennes tidigare innehav av ett tillräckligt sekretessgodkännande.
Finansiering
Ingen reguljär federal budget har gjorts i USA sedan 2008. De demokratiska kongressledarna ville att Obama skulle ha fria händer för hans ”transformation” av landet och full frihet inför den ekonomiska kris som inträffade 2007. För URO innebär detta att kongressen därvid alltid utgår från så kallad "baseline budgeting", det vill säga att föregående års utgifter är basen för alla nya budgetsiffror. Inget kan därför förändras genom initiativ utanför URO. Sedan tillkommer nya projekt genom det begränsade budgetarbetet varje år. Dessutom ger samarbetet mellan privat industri och URO (se nedan) möjlighet för URO att finansiera projekt och verksamheter från andra källor.
Samarbete med privata intressen
URO har på vissa områden bildat partnerskap med privat industri. Ett viktigt sådant gäller sociala medier, där Facebook och Twitter hjälpte URO och arabiska politiker med konkreta projekt såsom att understödja revolterna i Egypten och Libyen.
Man har skapat ett samarbete med underleverantörer med gemensam vänsterideologi för många typer av uppdrag. En del av dessa företag utnyttjades för åtgärderna mot Trump och hans anställda under valrörelsen 2015-16. Sådana företag kan utföra åtgärder som inte är lämpliga för eller statliga organisationer är formellt förbjudna att utföra.
Genom samarbetet med privata företag, som samlar information, kan stater kringgå förbud mot att insamla uppgifter om privata medborgare. Sociala medier bidrar nu exempelvis med politiskt känslig information till samarbetsorganet Five Eyes, som förutom delning av statlig underrättelseinformation mellan fem anglosachsiska länder inklusive USA också samlar in och ackumulerar information från privatpersoner i främst dessa länder. Privata aktörer som Facebook, Twitter, Google och Microsoft bidrar då med information om och från sina användare till ett gemensamt nätverk som de statliga aktörerna sedan kan ta del av. Det innebär att staten kan komma över högaktuell privat information som den tidigare inte kunnat nå.
Särskilt aktuella och känsliga projekt
I syfte att tillåta främst presidenten att snabbt och utan gemensam diskussion genomföra särskilt viktiga underrättelseoperationer har man utformat ett regelverk för kontroll av sådana. Det vilar på ”De åttas gäng” (Gang of eight). I dessa fall får en grupp av åtta medlemmar bestående av: majoritetsledaren i senaten samt ordföranden i senatens underrättelseutskott plus minoritetsledaren i senaten och minoritetens vice ordförande för utskottet. Dessutom tillkommer representanthusets talman och ordföranden i dess underrättelseutskott samt minoritetsledaren och minoritetens vice utskottsordförande. Den främsta avsikten med detta särskilda utskott är att presidenten snabbt ska kunna beordra känsliga underrättelseoperationer, men att fyra av de högsta lagstiftarna inom hans eget parti respektive inom oppositionen är underrättade om detta. Regeln gäller även känsliga operationer oberoende beslutade och genomförda av URO. Men under året Trump tillträdde som president blev det klart att inte ens denna svaga kontroll accepterades av ledningen för det demokratiska partiet samt URO.
Acceptansen av maktförskjutningen
Trumps justitieminister hade tidigt efter presidentskiftet entledigat sig själv från frågor gällande anklagelserna mot Trump om valsamverkan med Putin. Lägre, och främst demokratiska, befattningshavare styrde departementet gällande dessa. I ett kongressförhör den 20 mars 2017 uppgav FBI-chefen James Comey att hans organisation tillsamman med justitiedepartementet och dess nationella säkerhetsavdelning, CIA och ODNI (se ovan) under ett helt år bedrivit undersökningar av Donald Trump på grund av påstått samröre med Ryssland. Detta hade skett utan att meddela senatens underrättelseutskott. Det argument FBI-chefen direkt anförde som skäl för beteendet var ”frågans känslighet”. Det är sant att den aktuella undersökningen hade en glödhet aktualitet och en sprängkraft av stora mått, särskilt som underlaget för anklagelsen om Trumps samverkan med Putin kom från demokrater och särskilt hans motståndare i presidentvalet. Varför detta skulle utgöra ett hinder för avrapportering till ”de åttas gäng” redovisades inte.
Det var dock helt klart ett regelbrott och innebär alltså att FBI och URO tillsammans med liten grupp inom justitiedepartementet, vars personal var massivt demokratisk, självständigt bedrev verksamhet inledningsvis riktad mot en presidentkandidat från motsatt parti och senare mot den sittande presidenten. Åtgärderna var heller inte ens förankrade inom den lagstiftande branschens ledning, vilket var påbjudet. Bara ett litet antal anställda inom den exekutiva branschen var delaktiga av informationen. Reglerna, som överträddes, hade målet att hindra den exekutiva makten (främst presidenten) att vidta åtgärder som illegalt utökade dennes maktbefogenheter och kränkte andras rättigheter. Nu överträddes istället presidentens rättigheter dramatiskt av andra aktörer inom den exekutiva sektorn. Om sådana känsliga åtgärder kan vidtas självständigt av URO och likasinnade inom ett kompakt demokratiskt justitiedepartement, finns inga klara gränser längre för underrättelseorganisationernas verksamhet och beslutsområden. Agerandet ingriper dessutom klart i presidentens ansvarsområde.
Kongressen protesterade dock inte på något vis mot detta fundamentala brott mot informationsplikten vilket egentligen innebär att kongressens kontrollfunktion gällande en del av den exekutiva makten, URO, i princip är satt ur spel. Skälet var självfallet att republikaner och särskilt Trump sågs som fiender. Underrättelsebranschen tilläts därför som en del av den exekutiva branschen göra som den vill. Självständiga underrättelseorganisationer hade avsiktligt skapats av Obama för vänsterns långsiktiga politiska syften. Det viktigaste av dessa var naturligtvis att stödja en permanent makt för det demokratiska partiet. Konsekvenserna av URO:s agerande bidrog också klart till Trumps nederlag 2020. Under hela hans presidentperiod måste han kämpa mot falska anklagelser, vilka skyddades av dessa och FBI. Skadlig information om honom publicerades dagligen av ett enigt MSM och påverkade den amerikanska allmänheten.
Fram till slutet av januari 2017 blev Obama som president med all sannolikhet underrättad om resultatet av undersökningarna av den dåvarande justitieministern (Loretta Lynch fyllde posten de sista 20 månaderna). En annan kommunikationsväg var via Obamas säkerhetsrådgivare (Susan Rice), som hölls underrättad via sitt info-system. Beroende på bland annat fruktan för vad Trumps reformer kunde betyda för olika politiska etablissemang samverkade kongressens ledarskap i bägge partierna med URO (med Obama i bakgrunden) för att dölja klara brott. Media och det juridiska systemet har heller inte tagit upp frågan.
Slutsatsen av detta i The Conservative Treehouse är brutal: ”De är rädda för den fjärde statsmakten”.
Dan Ahlmark
Källor och referenser
(1) The Conservative Treehouse - The Fourth Branch of United States Government
