Trumfen blir Svarte Petter

publicerad 8 april 2017
Mycket tyder på att Donald Trump inte är det trumfkort som 63 miljoner amerikaner hade hoppats.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

För tre månader sedan vann Donald Trump det amerikanska presidentvalet på ett mandat att sätta det amerikanska folkets intressen framom det plutokratiska etablissemangets. Sedan dess har frågan varit vad som verkligen döljer sig bakom Trumps fernissa.

Det stora i Trumps seger var att han lyckades vinna trots att konventionell medias monolitiska maskineri sattes emot hans kampanj. I förlängningen var valet av Trump därför ett tydligt långfinger mot de stora mediakoncernernas ägare på Wall Street och deras politiska hantlangare i Washington. Istället för garanterad politisk prostitution i Vita Huset med det finansmediala komplexets företrädare Hillary Clinton, hade amerikanerna nu röstat fram ett wildcard till Vita Huset. Skulle han göra skäl för sitt namn som Trumf eller var han i själva verket en Svarte Petter?

Under de första veckorna av hans presidentskap chockerade han kommentatorer främst genom att ge antydningar att han faktiskt ämnade leverera på vissa av sina vallöften, och hans supportrar var försiktigt positiva till inledningen. Mest uppmärksamhet fick den inledande planeringen av Trumpmuren och skärpningen av gränskontrollerna. Dessutom lade Trump ökad tyngd bakom sitt tal om att angripa globalistiska strukturer genom att riva upp det kritiserade frihandelsavtalet TTIP. Trots domedagsprofetiorna om att USA nu skulle isolera sig som Nordkorea omfamnade även börserna de nya riktlinjerna i Vita Huset med stigande kurser på Dow Jones index.

Med de senaste händelserna i Syrien har Trump dock bekräftat farhågor som fanns om att han, när det väl kom till kritan, skulle vara kapabel att vända på en femöring i centrala frågor.

En av de förhoppningar som många lade på Trump, utgående från vad han tog upp i sina egna tal och sade sig representera, var att han till skillnad från den då sittande utrikesministern Hillary Clinton inte skulle förklara krig mot Ryssland eller för den delen mot den syriske presidenten Bashar Al-Assad. Visserligen uttryckte sig Trump aggressivt om Iran, men första prioritet skulle likväl vara att lägga krafterna på att besegra Islamiska Staten och de islamistiska elementen av rebellgrupperingarna i Syrien.

Redan i ett tidigt skede efter Trumps tillträdande började en annan linje intas. Det underströks att sanktionerna kommer att fortsätta mot Ryssland precis som tidigare. För bara en vecka sedan menade man sig visserligen avse lämna Assads vara eller inte vara som Syriens president till det syriska folkets ansvar. Bara några dagar senare fick dock Trump enligt egen utsago se några emotionellt berörande bilder på bebisar och skickade sedan omgående iväg 59 Tomahawk-missiler in i landet, riktade mot en flygbas kontrollerad av den syriska regeringen.

Det tidigare kritiska förhållningssättet till massmedias och underrättelsetjänstens rapportering var plötsligt som bortblåst från Trumps huvud om man ska ta honom på hans ord. Islamiska Statens härjningar var underförstått tydligen inte heller något som berört honom tillräckligt för att motivera samma resoluta handling gentemot dem.

Det som konventionella medier menar var en saringasattack som organiserats av den syriska regeringen är en exakt repris av det som sånär föregick ett militärt ingrepp av Obama i samband med vad som påstods vara en kemvapenattack i Damaskus 2013. Då lyckades alternativmedia på ett förvånansvärt framgångsrikt sätt ta luften ur den extrema hetsen för att få till ett krig mot Assad genom att belysa märkliga detaljer i vad som påstods. Den gången slutade historien med att Syriens regering överlämnade alla sina kemiska vapen till FN på Rysslands förslag, och det svaga folkliga stödet för ännu ett krig räckte efter detta inte till för att initiera ett militärt angrepp från amerikansk sida. Trump tillhörde själv då dem som motsatte sig planerna på en invasion, men väl insvuren som president visade han nu att dessa ord inte var vatten värda.

Man kan tycka vad man vill om hårdföra och brutala ledare som Iraks Saddam Hussein, Libyens Muammar Khaddafi eller Syriens Bashar Al-Assad. Samtidigt måste varje tänkande person ställa den pragmatiska frågan som ingen konventionell journalist eller politiker i väst är intellektuellt kapabel att formulera eller ens reflektera över – vad är alternativet? Det alternativ som Irak och Libyen visat på av USA- och NATO-ledda interventioner är en blodig omvandling av länderna ifråga till bördig betesmark för rovdrivande storföretag och extrema terrorgrupper. Samma öde kommer att gälla för Syrien om landet inte tillåts ta ansvar för sig självt.

Det krävs ett barns naivitet för att tro att syftet med inblandningen i alla dessa länder från västerländsk sida under 2000-talet har varit att sprida fred, frihet och humanitet. Bakom den typen av banal propaganda finns givetvis djupare geopolitiska och ekonomiska motivbilder. I Rysslands intresse ligger bland annat att stärka sin ställning i Mellanöstern genom sitt stöd till den syriska regeringen, medan USA stödjer andra aktörer i regionen så som Saudiarabien och Israel. Israels fientliga relation till Assad är inte obetydligt i sammanhanget med tanke på den israeliska lobbyns påtagliga inflytande på amerikansk utrikespolitik. Det utgör en uppenbar del i motivbilden till det amerikansk-israeliska stödet till den spretiga skaran av syriska rebeller i Syrien riktade mot Assad, samt till den passiva västerländska hållningen i förhållande till hur vapen och legosoldater läckt över till Islamiska staten som också vållat den syriska regeringen stora bekymmer. Kombinerat med Saudiarabiens wahabbistiska värdegrund har IS knappast uppstått ur ett vakuum, utan som en följd av ekonomiskt såväl som politiskt understöd från andra spelare i regionen. Säkerligen finns ytterligare faktorer med i bilden, men detta är ett exempel på sådant som inte tas upp i konventionella mediakanaler.

Vad som står klart är att Trumps administration inte visar några som helst tecken på att växla ner vad gäller krigshets och aggressivitet. Förmodanden att Trump skulle skilja sig från tidigare presidenter med att fokusera på att ”make deals” istället för ”make war” har visat sig vara ett grovt misstag. Parallellt med missilerna som skickats in i Syrien och den hetsiga tonen mot Iran verkar Trump heller inte bekymra sig om att skapa förutsättningar till ökad spänning mellan Nordkorea-Sydkorea och Kina-Japan. Bordet är som dukat för att bygga upp till något riktigt otäckt under de kommande åren.

Det är nu verkligen upp till bevis för Trump att använda sina förmenta diplomatiska talanger till att skapa förutsättningar att undvika blodbad som endast tjänar önskemålen hos det plutokratiska etablissemang han påstår sig arbeta emot. Det framstår i dagens läge allt mer som önsketänkande – och om det verkligen är Trumps intention verkar han redan ha tappat kontrollen över sin egen regering som är infesterad av neokonservativa inslag på ett sätt som påminner om eran under Bush den yngre. Med det facit som just nu finns på hand har Trump visat att han inte är något Trumfkort, utan en Svarte Petter.

Det är en pajasartad tragedi att bevittna hur “folkets kandidat” Trump nu lämnar sina vallöften att fokusera på kriget mot Islamiska Staten och således förebygga militär konfrontation med Ryssland – till skillnad från motkandidaten Hillary Clintons föreslagna linje. Istället avancerar Trump den långvariga neokonservativa planen för Mellanöstern som den höge amerikanske generalen Wesley Clark påtalade i en intervju med Democracy Now år 2007. Clark berättade där om hur Pentagons hökar formulerat en målsättning efter 11 september 2001 att under de kommande åren genomföra invasioner av sju länder – däribland Irak, Libyen, Syrien och Iran.

Trumps anti-etablissemangs-linje har antingen varit ett falskt spel för gallerierna som han inte klarar av att leva upp till, eller så är han faktiskt så infantil och skrupellös som hans värsta belackare påstått.  Visst kvarstår det fortfarande som något i sig självt positivt att det amerikanska folket visade sig kapabelt att rösta fram en anti-president som profilerade sig som att stå utanför etablissemangets politiska linjer, men väl insvuren verkar det som att trycket nu blivit för stort. Tyvärr verkar det just nu som att hans svek mot det amerikanska folket blir ett förräderi av lika historiska proportioner som hans valseger.

 

Isac Boman

 

Länkar:
Transkribering av intervjun med fd Natogeneralen Wesley Clarke

isac-bomanÅländske Isac Boman är skribent och redaktör på Nya Dagbladet med en bred samhällelig bakgrund från media, banksektorn, politiken och föreningslivet. Till utbildningen är han nationalekonom och är författare till boken Penningmakten som ursprungligen var hans magisteravhandling vid Åbo Akademi.

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!