Staten och kapitalet – Den ena handen vet vad den andra gör

1972 släppte Blå Tåget låten ”Den ena handen vet vad den andra gör”. 1998 dammade Ebba Grön av den i ny tappning och populariserade den på bred front under titeln ”Staten och kapitalet”. Genom dessa två titlar bär detta verk på en ekonomisk, politisk och ideologisk symbolik som antagligen är ännu mer träffande än dess upphovsman Leif Nylén själv insåg vid tillfället han skrev den, något som blir extra tydligt om man är går tillbaka några hundra år i den ekonomiska och ideologiska historien.

1776 publicerade den moderna nationalekonomins och liberalismens fader Adam Smith sitt epos Nationernas välstånd. Smith myntade bland annat begreppet ”den osynliga handen” för att beskriva marknadskrafternas dynamik om hur individuella aktörers egoistiska strävanden gynnar hela samhället. 1776 var också året då USA utropade sin självständighet. I mångt och mycket skulle detta nya land använda dessa ideologiska och ekonomiska principer som grund för sitt samhällsbygge. Under 1800-talets andra halva lade sedan Karl Marx grunden för kommunismen och socialdemokratin, framförallt med Det kommunistiska manifestet som publicerades 1848 och Kapitalet som utgavs i ett flertal volymer mellan 1867 och 1894. Marxistiska strömningar kom i praktiken att förespråka en ekonomi som var strikt reglerad av staten. Som en hänvisning till marknadskrafternas osynliga hand och till den ideologiska konflikten mellan socialister och marknadsliberaler, kom staten av vissa att benämnas som en ”synlig hand” i ekonomin. Dessa två ekonomiska händer har under lång tid ockuperat varsin sida av den politiska skalan med konservativa marknadsliberaler till höger och progressiva socialister på den vänstra.

Det kalla kriget blev en global manifestation av denna dikotomi – med Östblocket som representant för den marxistiska socialismens statskontrollerade samhällen under Sovjetunionens dominans, medan Västblocket under amerikanskt inflytande anammade den liberala kapitalismen som grund för sitt samhällsbygge. När Berlinmuren föll stod väst och den liberala kapitalismen som segrare av det kalla kriget. Samtidigt innebar sovjetbolsjevismens undergång inte på något sätt en undergång för vänstern. Snarare bedrivs den av Karl Marx inspirerade klasskampen genom den politiskt korrekta diskursen idag mer aggressivt än någonsin i det kapitalistiska västerlandet, såväl på det kulturella som på det mediala och politiska planet. Vid en första anblick kan det kanske tyckas märkligt, men egentligen är det inte så konstigt om man tar två aspekter i beaktande. För det första har den moderna vänsterns aktivism aldrig behövts uppfattas som ett genuint hot av de allra tyngsta superkapitalisterna på grund av dess ytliga hållning till bank- och penningmaktens underliggande dynamik. På sin höjd föreslår man att bota symptom på den underliggande sjukdomen, senast genom den upplyfte ekonomen Thomas Pikettys förslag på global progressiv förmögenhetsskatt. Samtidigt visar man inte på någon som helst ambition att reformera den bank- och penningstruktur som garanterat och garanterar de allra mäktigaste finansmagnaterna fortsatt herravälde över stat och samhälle.

För det andra ligger det i den globala kapitalismens intresse att understödja vänsteraktivismens mål att bryta ner traditionella lojaliteter i form av familj, nation och religion – något som i praktiken omvandlar människor till rotlösa och harmlösa homo-economicus-atomer med Mammon som ohotad överhärskare. Liberaler av olika schatteringar är lojala till samma linje medan konservativa på sin höjd har bromsat processen utan att visa någon som helst ambition om en annan riktning. På det viset har dessa lydiga ideologier sida vid sida tillsammans tillgodosett storkapitalets strävan att likrikta mänskligheten till en global marknad och masskultur där kapitalet och dess vasallstaters byråkrati utgör de enda verkliga lojaliteterna.

Den ena handen vet precis vad det är som den andra gör, precis som Blå Tåget påpekade i sin klassiker.

Isac Boman