Orwell och vänstern – Om klasskampen och nyspråket

publicerad 30 juli 2016
Vänsterns ansikte. Karl Marx har inspirerat många olika ideologier till vänster på den politiska skalan - däribland socialdemokratin, sovjetbolsjevismen och radikalfeminismen.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

År 1948 skrev Eric Arthur Blair, mer känd som George Orwell, sitt mest kända verk 1984 i en tid när järnridån var slagen genom Europa. Emellertid var det inte bara den sovjetiska bolsjevismens utbredning som bidrog till Orwells dystra framtidssyn. Vad många inte känner till är att namnet för boken inte var en gissning om tidpunkten för när hans dystopi skulle förverkligas så mycket som det var en symbolisk hänvisning till 1884 års grundande av det brittiska Fabian Society.

De så kallade fabianerna har varit inflytelserika i det brittiska socialdemokratiska Labourpartiets utveckling och bland många andra haft premiärministrar som Gordon Brown och Tony Blair bland sina medlemmar. Verksamheten har samtidigt varit bredare än ren partipolitik och man låg exempelvis bakom grundandet av det anrika universitetet London School of Economics. Med sköldpaddan som symbol är fabianernas mål att främja den socialistiska utopin genom gradvis reformism och kulturkamp snarare än genom väpnad revolution såsom den genomfördes i Sovjetunionen. Således var Orwells verk inte ett porträtt av sovjetkommunismen, utan snarare en bredare hänvisning till vad som i folkmun betecknas som vänstern och dess idéströmningar.

Två saker Orwell ansåg känneteckna denna strömning, att döma av 1984, var det så kallade nyspråket och dess strävan att förvrida den naturliga ordningen. Kärleksministeriet tog hand om tortyren, sanningsministeriet om den förljugna propagandan och överflödsministeriet om fördelningen av de torftiga ransonerna. Det engelska socialispartiets sloganer i boken var att frihet är slaveri, krig är fred och att okunnighet ger styrka. Har detta då faktiskt någon relevans om man betraktar vänstern så som den verkar i dag?

Om man läser i Karl Marx digra skrifter kan man konstatera att de likt Bibeln innehåller både det ena och det andra av mer och mindre relevans. En av de mer relevanta idéerna som kan tillskrivas Marx är tanken om klasskampen. Marx manade främst av allt arbetarklassen till kamp mot de förtryckande kapitalisterna för att jämna ut de ekonomiska skillnaderna. Arbetarnas kamp mot kapitalet har traditionellt varit en ideologisk grundbult i den kommunistiska och socialdemokratiska gärningen, men i dagens läge har klasskampen breddats långt bortom denna. Icke-européer manas idag till kamp mot de förtryckande européerna, kvinnorna manas till kamp mot de förtryckande männen och HBTQ-rörelsen manas till kamp mot traditionella familjestrukturer. Den gemensamma nämnaren för alla dessa klasskamper är deras sätt att för det första beskriva olika sociala klasser baserat på ekonomiska skillnader, nationalitetskillnader eller könsskillnader, och för det andra ställa dessa klasser i konflikt i syfte att frammana en önskvärd lösning på konflikten såsom exempelvis proletariatets diktatur, de europeiska folkgruppernas marginalisering eller att undergräva kärnfamiljens ställning som samhällets grundfundament.

Nyspråk tillämpas enligt Orwellianska principer för att pakettera dessa klasskamper i populistisk förpackning och driva dem i önskad riktning. Antirasism och medmänsklighet används exempelvis som slagord för att få oönskade folkgrupper att acceptera utträngning i sina hemländer på grund av den arvssynd som bokstavligen sitter i deras ondskefulla gener. Den som hävdar varje folkgrupps rätt till biokulturell integritet i ett eget hemland och därigenom långsiktigt söker bevara den internationella mångfalden, som vänstern påstår sig vilja göra, blir paradoxalt nog benämnd som rasist med undertonen att denne hetsar till folkmord. På liknande nyspråksmanér menar sig den radikala feminismen ta strid för kvinnans värdighet samtidigt som den i akt och mening visar ett förakt mot femininitet – åtminstone hos kvinnor. Kvinnors uppgift enligt feminismen är underförstått att bli mer maskulina och männens att bli mer feminina i sitt beteende om de ska bli accepterade och leva lyckliga i alla sina dagar. Dock ska de helst inte leva med varandra, utan tillsammans med en eller flera könlösa eller mångkönade individer i den sköna nya värld som väntar dem.

I takt med att klasskampen söker nya konflikter och lösningar kanske vi på sikt får vara en del av kampen mot vår förtryckande identitet som människor. Artificiell intelligens är väl trots allt en minst lika värdefull livsform som människan och ”mänsklighet” är ju sist och slutligen bara en utdaterad social konstruktion som egentligen inte finns på ett objektivt plan, eller hur var det? Så föddes cyborgen – upplösningen av människan till en ny syntes av organiskt och mekaniskt liv. Den som inte vill uppgå i en massa av jämlika cyborgs med sitt betalkort inplanterat i handleden kan eventuellt se fram emot att benämnas av kränkta transhumanister som en teknofobisk och bakåtsträvande fascist som gör skillnad på livsformer.

Winston Churchill lär ha sagt att kapitalism kan beskrivas som ojämnt fördelad rikedom, medan kommunism kan beskrivas som jämnt fördelad misär. Sådan jämnt fördelad misär tycks, med det facit som idag finns på hand, vara en generell konsekvens av klasskampens extremaste uttryck även på andra områden än det rent ekonomiska. Mot den bakgrunden är det lättare att förstå varför Orwell med sådant eftertryck varnade inte bara för Sovjetbolsjevismen i öst, utan även för den fabianska sköldpaddan i väst.

 

Isac Boman

isac-bomanÅländske Isac Boman är skribent och redaktör på Nya Dagbladet med en bred samhällelig bakgrund från media, banksektorn, politiken och föreningslivet. Till utbildningen är han nationalekonom och är författare till boken Penningmakten som ursprungligen var hans magisteravhandling vid Åbo Akademi.

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!